Tvivel

REM har en låt som heter "Losing My Religion", har hört att det faktiskt är en sång som anspelar på att man förlora sitt humör. Tydligen är det ett idiom av något slag som man säger på vissa håll i USA. Men jag tror att de allra flesta antar att den handlar om att förlora fotfästet därför att något man trott på eller antagit varit sant visar sig vara på ett helt annat sätt.

Försökte förklara för min man hur svårt det känns när man tvivlar på sin inre religion. Han som i stort sett är ateist, eller möjligen agnostisk är i den här frågan min raka motsats. Själv har jag ända sen jag var pysslingshög varit en sökare och grubblare när det gäller existentiella frågor. Under många år har jag byggt upp en egen mytologi som bestått av en del Jesus tips och råd, en del reinkarnation och ganska mycket en övertygelse om att allt i kosmos är förbundet med varandra på ett underbart, magiskt sätt.

Jo, jag vet. Som en intellektuell-wannabe är det fult att tro. Men det är min överlevnadsstrategi och jag har gillat den.
I och med att jag började studera förra året har jag inte bara lärt mig mer om engelskan utan även om idéer och strömningar som format väst. Sen nu under sommaren läste jag nyss om ny-religiositet för att nu har börjat med gnostiska mysterier. Allt nytt jag har lärt mig har fått mig att tvivla. Vilket tråkigt ord det är, tvivla.

Jag grubblar mer än nånsin, börjar komma i klass med tonårens funderingar. Det är så märkligt det här att man en dag bara känner att man måste revidera sina övertygelser. Jag gillar det inte men man kan bara bryta ihop och komma igen. Frågan är vem man pratar med om sånt här. I en sekulariserad värld så är det inte lätt att hitta nån som känner så här, jag känner mig mer än vanligt som en främmande fågel i en logisk, rationell värld.

Men jag tror i alla fall att alla människor som någonsin trott på en annan människa och sen blivit desillusionerad kan sätta sig in i känslan. Att man har lurat sig själv eller blivit lurad.
Jag är långt ifrån att vara ateist men världen blev plötsligt lite mer oförsonlig och hopplös. Det får mig att undra hur människor utan någon tro på något alls tar sig igenom vardagen.
"Religion är opium för folket"