För oss som inte har hundra tusen att bränna......

Ibland funderar jag på hur hemsk världen kan vara. Hur maktlösa vi små gräsrötter är. Jag som barn ur arbetarklassen, utan högskole examen och kvinna dessutom kan ofta känna att jag har mycket liten möjlighet att påverka världen. När dessa tankar får fäste i mig brukar det sluta i en periods ältande av allt elände som drabbat mig personligen. Det blir som nu, jag kan inte sova för tankarna maler på. Hur ska jag kunna lösa det ena bekymret efter det andra. Helst vill jag vara ifred och bara tycka att allt är meningslöst. Ingen människa gör något för någon annan kan jag känna då. Alla är rädda för besvär. Vem orkar gå i protesttåg eller prata med en ensam medmänniska ?

Men idag slogs jag återigen av den underbara insikten att alla kan göra något. Även om det känns som en droppe i havet det lilla du som människa gör så kan det glädja och inspirera någon annan. Vad som hände var att jag lämnade äldsta dottern till sin bästis som bor en bit ifrån. Mamman till den tösen har haft sin beskärda del av sorg, motgångar och litenhet som människa. Hon orkar inte alltid. Ibland finns inte kraft att vara den bästa människan man kan vara. Så är det. Som vanligt när man kommer dit möts man av någon fyrfota krabat. Den här gången var det Hobbe. Någon märklig, inte alltför vacker hundras som droppade dregel på mina favoritskor. Som allergiker och ovan vid släktet brukar jag hålla ett visst avstånd till dessa rackare.

 Men inte vår Mamma här. Jag undrar om han var hennes. Nej, i sedvanlig ordning var det ett fosterhund. Hon gör så nämligen. Tar hand om andras övergivna hundar, som någon bara lämnat åt sitt öde. Det är så att om ingen tar hundarna ett tag i fosterhem så avlivas de. Hennes del i det hela är att hålla dem i liv tills någon vill ha dem. Det är behjärtansvärt anser jag. Men historien slutar inte där. För det är inte kommunens egna hundar bara som hon förbarmar sig över. Hobbe kommer från Irland. Jepp, hon åker ned till Arlanda för att hämta hundar som skulle mött liemannen annars.
Och mina vänner det är när jag hör och ser sådana här akter av godhet jag orkar en dag till.