14 augusti 2013

Satan och Gillian Flynn

Eftersom att Ica Maxi praktiskt kastade Gillian Flynns Mörka platser på mig när jag klev in en dag så tog jag det som ett tecken på att jag måste köpa den. Efter att ha förstått lite sådär att boken handlade om huruvida en person i en familj ritualmördade resten av familjen i Satans ära blev jag lite intresserad. För några år sedan fick jag möjligheten att skriva en uppsats om någon nyreligiös rörelse så jag valde Church of Satan.

Jag tycker att det här är en fascinerande bok ur flera synvinklar. Dels för att den är spännande, och dels för att den tar upp det gamla syndabockstemat. Det måste alltid vara något 'omänskligt' över vidriga mord. Det där ordet, omänskligt, det har jag sällan förstått när vi använder det om akter människan själv utför. Vad vi menar är att ingen 'normal' person gör vissa saker, att det vi själva aldrig hade kunnat förställa oss i vår vildaste fantasi att göra - det gör bara de 'omänskliga' människorna.

Ben Day, som utpekas som satanist och mördare, är dock ingen Jeffrey Dahmer, som vi snart ska komma att förstå. Satanism är ingen livsåskådning som passar mig, men att kategoriskt utgå från att alla utövare av en religion har samma ritualer, traditioner eller seder vet vi väl innerst inne att det sällan är så. Det var något jag själv blev väldigt klar över när jag satte satanism under luppen. Ja, det finns folk som dödar andra i Satans namn...precis som att det görs i Guds namn. Vad är det som skrämde upp folk så otroligt under den tid då historien utspelar sig?

Jag själv minns kontroverserna runt alla hårdrocksband, även här i Sverige. Iron Maiden, Judas Priest, eller W.A.S.P - vars initialer ofta påstods stå för "We are Satan's People", dessa band och många mer en hel del symbolik, rekvisita och images som kan förknippas med Djävulen/Satan/Lucifer eller vad man nu vill kalla honom. (OBS dessa namn är inte helt utbytbara, det är enligt många olika väsen men samlas oftast ihop och benämns som en och samma entitet.)
Det var nog skrämmande med våldsamheten som förknippas med denna musikgenre, och vid ett tillfälle ställdes gruppen Judas Priest inför rätta för att ha skickat ut dolda meddelanden som skulle uppmana till självmord (en stor synd).
 (Bild från Doctor Who avsnittet "The Satan Pit", s2 e9.)

Tillbaka till Flynns bok då, den är tragisk, blodig och väldigt tankeväckande. Enda invändningen jag har var att slutet var lite för tillrättalagt, särskilt om man jämför (jag vet, man ska inte det) med slutet på Gone Girl. Det är många tillbakablickar från familjen, det är en del olustiga scener där man bara känner att social skyddsnätet i familjen Days lilla kommun lämnar mycket att önska. Det här är inte boken man ska välja om man vill ha mysrys, utan det är boken man vill ha när man vill skakas om en smula.

Flynns bok tar upp den satanismhysteri som rådde i bland annat USA under 1980-talet. Här möter vi den enda överlevande i familjen, 'mördaren' Bens lillasyster Libby Day. Hon beskrivs långt ifrån som någon sympatisk, vänlig eller modig kvinna. Libby som huvudkaraktär växer anser jag, och rent generellt så porträtteras de viktigaste personerna med många lager i sina personligheter. Det höjer bokens värde för mig. Libby var den som vittnade att hennes storebror Ben mejade ner hennes mamma och två systrar. Frågan är bara hur mycket såg Libby egentligen? Vad hände före morden? Vad för slags familj var de? Och hur yttrade sig Bens satanism? Vill ni veta så får ni läsa, det är fusk att googla ; P

6 kommentarer:

  1. Svar
    1. He,he. Ja jag måste erkänna att jag alltid försöker gå in i en mataffär när jag kommer till nya ställen. Det är något lockande i att se vad det finns för utbud. Du vet bok och mataffärer lockar vissa, medan andra går i skobutiker ; D

      Radera
  2. Gillian Flynn är verkligen en fantastisk författare. Har inte läst Gone Girl än men är verkligen otroligt peppad på att göra det :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, alltså "Gone Girl" är något av det bästa jag har läst inom denna genre. Sen avskyr jag egentligen att hypa böcker, men här kan jag inte rå för det.

      Radera
  3. hej käraste vännen min! vet du. jag läser precis denna boken så jag blev så glad att läsa här idag. har inte kommit långt. men älskar den för de fantastiska beskrivningarna inför situationer och känslor kring saker. otroligt häftigt språk, och det sanna avskalade om människornas ibland fördömande sidor minsann, spänningen såhär påväg i boken. och jag minns också så väl hela den där cirkusen med musiken och gömda budskap.
    dina alltid uppskattade och tänkvärda inlägg. tycker om ...

    många kramar, Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, nu blev jag lite förvånad måste jag erkänna. Blir alltid glatt överraskad när jag får nyansera mina intryck av andra, inte riktigt vad jag hade trott att du skulle välja. Som barn tyckte jag faktiskt att det där monstret, "Eddie", som Iron Maiden turnerade med såg väldigt läskigt ut. Och jag minns historierna om hur Ozzy bet huvudet av en fladdermus. Även om jag alltid gillat hårdrock så krävs det kanske en del av lyssnaren för att förstå texterna. Min gamle religionslärare (son till en predikant) var mycket uppmuntrande när det gällde att undersöka texterna och försöka förstå hur likt publiken på en intensiv musikkonsert faktiskt var t.ex personer i extas under väckelsemöten. En vidsynt man gamle Calle : )

      Radera