Boken beskriver mer eller mindre hur en ung kvinna glider in i en psykos uppfattar jag det som. Det börjar med att man får följa hennes tankar om hur meningslöst och frånstötande det mesta i tillvaron känns. När historien börjar bor hon med ett gäng andra unga kvinnor i New York och hon jobbar för en tidning. Plath beskriver väl hur apatin griper tog om huvudkaraktären Esther när hon betraktar den värld hon vistas i. Själv känns sex, förhållanden och de sociala spelen allt mer äcklande.
Sen reser hon hem till sin hemstad i tron att hon ska börja studera men får vid hemkomsten reda på att hon helt enkelt inte kom in på den linjen hon ville gå. Då bryts Esther ned till en totalt självdestruktiv och livsrädd människa. Självmordsförsök, sjukhusinläggning och elchocker blir resultatet.
Boken i sig själv väcker en känsla av hopplöshet. Plath förmedlar dessutom en bra beskrivning av hur samhällsbilden kunde se ut de många amerikanska kvinnor i mitten av nittonhundratalet. Hur de förväntades lägga sina karriärer och personliga drömmar på hyllan efter äktenskap. Vilken enorm kvinnofälla ett giftermål verkligen kunde vara. Frågan är om inte Esther kan ses som en frisk person i det avseendet att hon genomskådar det märkliga och orättvisa förhållandet mellan fattiga och rika, män och kvinnor, de arbetande kvinnorna och de präktiga husmödrarna med sin barnaskaror.
På många sätt är hon klarsynt, även om det är plågsamt att läsa om hennes vanföreställningar och längtan efter döden. Mest tragiskt blir det för mig då jag vet att Sylvia Plaths liv är en avspegling av Esthers. Plath hade inte hunnit fylla trettioett år ens innan hon gav upp sitt liv. Det har varit många spekulationer om hennes och makens Ted Hughes relation, om Sylvias död och hans roll. Men här lämnar jag över skvallerletandet åt den som är nyfiken själv.
Har man någon med den här typen av problem i sin närhet kan nog Glaskupan vara en aning deprimerande att läsa bara av det skälet. Jag själv kände att det var beklämmande för att jag känner människor som beskrivit sitt tänkande i samma banor som Esther. Kanske är det bara för att öka förståelsen om hur svårt det är att bryta en nedåtgående spiral utan hjälp, men det är ändå en tung läsning.
