"Döden, döden" , som Astrid och hennes systrar sa! Spoilervarning från DÖDEN/Gardell

Om man som jag har läste Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar, så vet man att namnet på den sista och relativt nysläppta boken heter Döden. Den första heter Kärleken, och andra Sjukdomen. Jag måste ändå få säga att alla tre hade kunnat heta 'Kärleken' för det är den känsla som genomsyrat alla tre böckerna. Men naturligtvis finns det ett bra och logiskt skäl till att Gardell valt titlarna så här, genom att visa förloppet av HIV-smitta till AIDS-döden. Att bli kär, eller ha sex till att bli sjuk på det mest fasansfulla vis, utstött och pestbesmittad i andras ögon, till att slutligen dra sitt allra sista andetag.

Som i de två föregående böckerna varvar Gardell rena fakta med huvudkaraktärernas berättelser. Att skriva om den sista boken utan att det blir spoilers är svårt så vid tillfälle skriver jag det. Det känns så otroligt verkligt och hudlöst att följa Rasmus, Benjamin, Paul och de andra. Inte så märkligt då böckerna baseras på en verklighet som nyss skett, och sannolikt sker. Ta bara Ryssland som avskräckande exempel.

Man behöver inte tycka om att det finns människor som förälskar sig och har sex med en människa av samma kön. Det förstår jag och respekterar att vi alla tycker olika. Men jag kommer aldrig acceptera segregering, förtryck, tortyr,mord eller allra märkligast - våldtäkter på människor som har en förkärlek för sitt eget kön. Ändå har vi i vårt upplysta land knappast varit skuldfria i frågan. Jag bor i Mora. Den ort där, Gardells man, Mark Levengood blev nedslagen för ett tiotal år sedan. Bara på grund av sin läggning. Det är ett litet ställe där fördomar mot homosexuella, invandrare och feminister frodas. Så jag förstår så väl att huvudpersonerna i Tatuh flyttade ifrån sina hemorter för att bli "fria" i en större stad.

Tillbaka till boken och nu blir det SPOILERS så sluta läs nedanför om ni vill spara vissa läsupplevelser till er själva.


Spoiler: Jag blev så klart otroligt tårögd och ledsen när jag läste om alla tragiska dödsupplevelser, och hur partnern i samtliga fall ignorerades av den dödes familj och släkt. Värst var nog Rasmus föräldrars behandling mot Benjamin. Där känner jag hur okvädingsorden bara vill trilla ur min mun. Mjuka fina Benjamin som är trogen, omhändertagande och aldrig lämnar Rasmus sida för någonting. Så just därför blev jag så glad när jag fick läsa om Pauls noggrant arrangerade begravning, av honom själv. För att parafrasera från Karl-Bertil Jonsson, det var förbanne mig det finaste jag har läst sen jag konfirmerade mig!

Dikt

Att vilja läsa poesi är inte samma sak som att förstå allt poeten avser i sin dikt. Det är därför som jag var väldigt tacksam över T.S. Eliots egna noter för att förklara både det ena och andra i hans stora verk, "Det öde landet", eller "The Waste Land", som den heter på original språk. Jag hade den stora turen att hitta exemplar med både svenska och engelska på motsatt sida, och jag älskar att så många poesiöversättare är så ödmjuka och medvetna om hur svårt poesi är att överföra från originalspråk till sitt eget. Hurra för det.

Som relativt intresserad av äldre litteratur och historia måste jag erkänna att mycket hade varit enormt svårtolkat utan Eliots egna förklaringar. Att det var någon sorts post-apokalyptisk miljö framgår, att tomhet och förtvivlan råder i texten likaså. En bok som börjar med raden "April is the cruellest month" fångar ju in mig direkt. Helt uppenbart är Eliot också pollenallergisk.

Nej, precis som jag kan tänka mig så är det en efterkrigsskådeplats, känslan av att världen har blivit trasig och kommer aldrig mer bli hel på samma sätt. Vi svenskar vet en hel del om andra världskriget, men mindre om det första. Märkligt nog är det som att andra världskriget framställs som aningen kontextlöst i skolan. Eller så var det bara så när jag växte upp.

Eliot är för mig ett typiskt exempel på modernistisk poesi. Ändå upplever jag inte "Det öde landet" som lika obegriplig som t. ex dikten "The Love Song of J. Alfred Prufrock", just den sistnämnda är för mig ett mysterium gömt i en gåta inuti en labyrint. Kanske har jag lättare att tilltalas av allusioner mot historiska verk, tarotkonst etc. an medelåldersmän

Mestadels mangold

Kära Suzana, härmed vill jag visa dig sagan om den vackra mangolden du gav mig vid mitt sista besök hos dig. Den var kort men underbart är ju ofta det.

Jag kände att jag ville lyxa till min frukost en dag här. Eftersom att jag knappast lagar något alls ville jag göra något extravagant om jag ändå skulle röra köksredskapen.

Du sa att man kan anrätta stjälkarna som sparris, och det bladgröna som spenat.

Inspirerad av en rätt från Wijs Trädgårdar lät jag stjälkarna puttra ett tag med salt och peppar i pannan, sen när de mjuknade med aningens tuggmotstånd blandade jag med vördnad ned de uppskurna bladen. (Jag vet inte varför, men jag kände mig som en skogshäxa som blandar ihop något magiskt när jag rörde ihop den här rätten.)

Sen blandade jag ner riven parmesan, tog min mangold och började läsa igen : ) Perfekt frunch!

Men sen spred sig galenskaperna och jag fortsatte läsa, mer och mer. Så nu har jag läst om jämmer och elände, död, och avslutat sista delarna av "Game of Thrones". Den som spar hon har. (Serien, inte böckerna, men jag vet inte vad jag ska tycka. Undrar om böckerna hade tilltalat mig mer?)

Den här raringen var dock mycket fridfull och trevlig att läsa. Av någon anledning skriver jag aldrig upp bakböcker på läslistor jag har. Hm. Det var iaf här både banan och lattemuffinsarna kom ifrån.

Jo, jag vet att det står cupcakes på omslaget, men utan glasyr är det typ...muffins. (Och de andra fyra verken jag plöjt igenom hade sina upprörande inslag. Mördare, hjärtnupna rörande scener och krigspoesi. Men tamejtusan om jag inte blev mest upprörd över det faktum att man översätter en bakbok från engelska, envisas med att skriva "självjäsande mjöl" när de flesta hobbybagare på landet vet att "self-raising flour" inte finns HÄR. Skriv gärna det på baksidan av boken så man vet att man måste trixa med recepten!)

I övrigt vet jag inte vad jag ska välja för bok att recensera. Så det får bli en annan dag.

Någon rubrik bara

"Åh nej, hur kan det redan vara augusti" utbrast tonåringen idag. Jo, tiden går, vare sig man har roligt eller ej. Nackdelen med att vara ledig i tio veckor antar jag kan vara att man känner "söndagsångest" redan första augusti trots att det dröjer ett par veckor innan skolstarten.

Jag gillar den här månaden för nu är vattnet varmt, och bär och frukter mognar. Sen kommer natten tillbaka. Fast jag erkänner att jag fick lite söndagsångest själv när tanken slog mig att "hjälp, skolstart, det betyder tjatstart". Morgontrötta barn, scheman att följa, och möten hela tiden.

Samtidigt så betyder det mer struktur på vardagen, om allt går som det ska, och det ska det väl ; P
För planer ska man ha även om de kan gå i stöpet. Så min plan är att tänka så.

Jag ska bara hinna med lite picknickar och teinbjudningar innan sommaren tar slut. Och som jag ser det så gör den väl det strax innan Halloween, sådär i oktober. Så idag bakade jag lite muffins och lekte helt frisk. Ganska trevligt. Fast jag hoppas att jag snart slipper leka frisk, att jag vaknar en vacker eller stormig eller regnig dag och bara känner att nu, nu är allt bra igen. Eller åtminstone acceptabelt.

Att, som jag skrev om i höstas, bli deprimerad är inget som jag önskar någon. Det går inte riktigt att förklara hur svårt det är att ta sig i den där berömda kragen. Någonstans så vet jag att jag kommer få en vardag där mitt sinneslag är lättare, men vissa fåniga dagar tvivlar jag och räds att det kommer aldrig gå över. Hur mycket tid jag än ger mig själv.

Just nu växer tom mina bokhögar, böckerna ligger halvlästa -olästa, och det är kanske bara en lätt dipp i mitt övriga dippande. Men lite rädd är jag allt. Fast jag vet att jag inte är ensam. Jag ser och hör om så många som har varit med om detta. Ibland hjälps det inte att veta det bara. Ensamhetskänslan kommer ändå.

Efter den här erfarenheten har läkt ut kommer jag att förstå andra människor i samma situation så väl. Något jag trodde att jag redan gjorde, men inser att vissa saker måste man uppleva själv. Fast jag hade väldigt gärna klarat mig utan den här erfarenheten ändå.