Kvinnans detronisering

Ja inte blir man på särskilt bra humör när man läser om hur duktiga vi människor har varit på att förtrycka varandra. Jag uppskattar att få läsa böcker som belyser att kvinnor också har en historia. Att allt som finns inte bara är Julius Caesar, Napoleon, Rembrandt, Elvis Presley eller Albert Einstein. Jag gillar att få se hur författare anstränger sig för att lyfta fram kvinnor som har gjort något som förändrat världen, som t ex Rosa Parks, Marie Curie, Heliga Birgitta, Jeanne D´Arc eller Billie Holiday.

Fast nyfiknast är jag på hur det har varit på riktigt för den stora massan. För människor som kunde ha varit du eller jag fast för länge sedan. Speciellt för oss kvinnor. Det gör Lillemor Sahlbergs Kvinnans tidiga historia: Från vördad gudinna till värdelös slav till en riktigt intressant bok. Av titeln så är det lätt att förstå att fokus ligger på kvinnans ställning genom tiden, men den talar ju samtidigt om hur männen har haft det.

Först och främst så är Sahlberg inte övertygad om att våld och "survival of the fittest" har varit de första människornas drivkraft, utan hon säger "studier visar hur samarbete och omsorg om varandra bidragit till överlevnaden inte främst aggressioner och slagsmål" (s 27). Vidare radar hon upp en bild av hur kvinnors ställning har verkligen utvecklats i den riktning som titeln antyder.

Om jag förstår henne rätt så hade vi det ganska bra i tusentals år fram till de sista 3'500 åren. Saker sker ju inte över en natt och inte av en orsak. Vilka är då huvudpunkterna som gjort att män vid någon tid i historien började försöka få hela världen att tro att en kvinna är en egendom, samt att hon är underlägsen mannen? Tydligen är det sannolikt ett indoeuropeiskt krigarfolk som kom med sin stormgud som erövrade områden där gudinnan, eller gudinnan och guden haft stor betydelse för vilka rättigheter kvinnor haft. Men stormguda-dyrkarna kom med "föreställningen om ljust och gott, mörkt och ont. I de nyskrivna myterna symboliserades den kvinnliga gudinnan av en orm eller drake, som oftast förknippades med mörker och ont"(s 75).

Sen har vi intåget av en monoteism. Ja, det innebär den ende guden. Ni vet han som vi kristna delar med muslimerna och judarna. Där kom spiken i kistan. De flesta jag känner är inte lika fascinerad av Gamla eller Nya Testamentet som jag är. (Som Gandalf kunde ha sagt - på det allmänna språket känt som Bibeln.) Där förlorade vi kvinnor helt plötsligt allt. När den judiska guden anhängare vann landområden var de inte fullt så generösa som många ledare tidigare varit, de tillät fler religioner men inte Jahves anhängare. Vad alla tre religionerna har gemensamt är "deras nedvärderande av kvinnor och sexualitet" (86).

Om man som Sahlberg gjort, och jag själv även gör ibland läser Bibeln som en historisk källa. (Fullt görbart eftersom många av de omnämnda anses vara historiska personer, sen vad som är sant är en annan historia.) Då ser man tydligt hur Judendomen krossade och försökte förstöra historiska byggnader, statyer och bibliotek för att utplåna bevis av Gudinnedyrkan. När hetsjakten på muslimer rasar som värst just nu kan jag spontant känna att vi alla alla lika goda kålsupare. De kristna var inte ett spår bättre.

Här i norden var vi motståndskraftiga mot både islams och kristendomens missionärer (ja de verkade inte tidsmässigt långt ifrån varandra här uppe).  När kristendomen vann här så pratades det "mindre om himlen än helvetet och den syndiga människan - i synnerhet kvinnan. Djävulen hade gjorts till hennes följeslagare, något som kulminerad i häxprocesserna"(150).

Vad jag aldrig har förstått med Jesus efterföljande förkunnare är varför de är så anti kvinnor, för Jesus själv framställs ju inte riktigt så. Hans främsta fans verkar ju ha varit kvinnor. De var de som direkt accepterade att han återuppstått, de fick lyssna på vad han hade att säga och trots att Jesus var jude och mest ville återföra judarna till Gud så visar han större barmhärtighet än Gamla Testamentets Gud som han ska företräda. Den guden gav judarna lagen om hur man fick stena en kvinna om hon varit otrogen (ja det är ingen måtta på allt män har rätt att göra mot oss kvinnor i GT).

Men de flesta av oss har väl hört om hans reaktion när de rätttrogna ville stena en kvinna, han sa bara "Den av er som är utan synd skall kasta den första stenen på henne". Då lät de henne gå, lite snopet för dem. Han ville inte heller säga något dömande till henne. Så varför hatar kyrkofäderna oss så? Clemens av Alexandria skriver "mitt kvinnohat är utan gräns"(154).  Ja vi har märkt det. Undrar om vi var lika vidriga mot männen när vi hade större makt? Vad är det som gör att vi människor har ett sådant behov av att dela upp oss själva i hierarkier? Kommer vi någonsin att mogna som ras, och kommer vi någonsin leva i samförstånd?

Zombies och vi

I december gav maken vår tonåring det man behöver veta om en zombieapocalyps skulle inträffa. Hur otroligt det än verkar så var det alltså en hel del barn, ungdomar och vuxna som oroade sig för 21 Dec spådomen om jordens undergång.

Må vara hur det vill med det, vår tjej och en av hennes kompisar hade iaf börjat fundera på vilket hot som skulle komma. Naturligtvis zombies. Då är ju en överlevnadshandbok en bra start. (Öh, jo jag tror faktiskt att tjejerna hade skissat på planer för hon hade en väska packad med allt möjligt i sitt rum, det är aldrig fel att vara beredd på det oväntade.)

Boken är på engelska, (så för din skull mamma om du läser detta så översätter jag tio-i-topp
reglerna, jag vill ju att du också ska kunna förbereda dig.)
1. Organisera team innan de kommer!
2. De är inte rädda, så varför ska du vara det?
3. Använd ditt huvud: hugg av deras.
4. Huggvapen behöver inte laddas om
5. Perfekta skyddet= tajta kläder, kort hår.
6. Spring uppför trappan, förstör den sen.
7. Hoppa ur bilen, hoppa på cykeln.
8. Ständig rörelse, låg profil, tystnad, ständig vaksamhet!
9. Inget ställe är säkert, bara säkrare.
10. Zombien kan vara borta, men hotet lever vidare.

Personligen ställer jag mig frågande över punkt sju, men vad vet jag, jag är ju mer av en vampyrspecialist. Boken verkar ganska underhållande av det jag läst ur den. Här dementeras att zombies är övernaturliga, utan förklaringen är virus. Ett aggressivt virus som är obotligt. Fallstudier tas upp. Tecken på att någon är en zombie, och alla stadier av insjuknandet. Och naturligtvis hur man tar kål på sattygen.


Lustigt nog var temat i sista numret av Nemi, just zombies.

För er som inte visste det så tas ett tema upp i varje nummer av den här serietidningen, (som jag slaviskt köper) trots omslaget här ska ni veta att Nemi Montoya är emot pälsindustrin, är vegetarian och älskar Tolkien.

I senaste numret analyseras fenomenet med nuvarande populärstatusen av zombies utifrån olika synvinklar. Voodoo-ursprunget tas upp, moderna filmares benägenhet att porträttera skapandet av zombies som virussjukdomar (precis som Max Brooks är i - The Zombie Survival Guide). Det intressantaste med artikeln i Nemi är nog en psykologisk aspekt, nämligen den att zombien för oss människor representerar rädslan för konformitet, likhet. Precis som när en del analyserar vampyrer föreslås det ibland att det handlar om främlingsfientlighet. Fast som artikeln antyder, den främlingsfientligheten kan vara rädslan för att vi alla kommer att förlora våra särdrag. Våra kulturella särdrag.

 Konsumtionssamhället och media gör ju också sitt bästa för att förvandla oss till zombies. Ett skönhetsideal. Ett levnadssättsideal. Ett unisont tänkande. Frågan är, har vi inte redan blivit zombies? All tid framför tv, internet matade av skärmar. Inrutade liv med rutiner som ibland är ett stöd, men också ett fängelse. Hur ofta orkar vi kämpa emot den mall vi förväntas passa in i?

Många anser skräckgenren, i bokform eller filmform, vara skräp och fullkomligt ointressant. Jag hävdar motsatsen. Våra favoritmonster kan säga en hel del om vad vi är rädda för tror jag. Dels på individnivå. Men populariteten av en övernaturlig eller oförklarlig varelse som hotar oss säger en del av tidsandan. Förr i tiden var man rädd för mylingar, vampyrer (nu hånglar vi upp dem), varulvar, aliens, spöken och själv var jag ganska länge rädd för magister Tompson (men han var en riktig människa så det kanske inte får räknas).

Jag har ogillat zombies starkt. Inte skulle jag jubla över att se en klassisk zombiefilm precis.  Men jag har överkommit en hel del med stigande ålder och vansinne antar jag. Så här är mina favoritzombiefilmer i orankad uppräkning.

Resident Evil 1 (Milla Jovovich som Alice fightas mot the Umbrella Cooperations småtrevliga kompisar.)
Zombieland (Jessie Eisenberg, ja han från Lonely Island, spelar ung kille som också har regler för hur man överlever invasion av de odöda. Komedi faktiskt)
Shaun of the Dead (Komedi igen. Simon Pegg och Nick Frost, nej jag kommer nog aldrig tröttna på dem.)
ParaNorman (Söt, lite sorglig animerad film om Norman som råkar kunna "see dead people" och träffar lite zombies, en vän och en mycket intressant häxa.)

Ja, där märkte ni en trend. Jag gillar bara zombiefilmer där man har en chans, och något känns lite bra i slutet. Av samma skäl står filmen 28 Days Later på min avskyr-filmen-lista. Trots att någon överlevde mådde jag mest bläh av att se den och vägrar konsekvent att se uppföljaren. När det gäller trender så blir det intressant att se vad nästa stora varelse som highligtas av media kommer vara för sort. Jag tippar på barn. Vad är otäckare än att i en skräckfilm helt plötsligt se ett barn. (Ni filmveteraner vet att det här greppet används i skräckgenren ibland, men jag tror det kommer bli större.) Nåja, dags att gå ut i snöregnet, ska bara beväpna mig först. Man vet aldrig. Kom ihåg:
4. Huggvapen behöver aldrig laddas om.

Dagens inlägg skulle handlat om zombies, men så blir det inte!

Jag som nyligen skrev om hur svårt det är att vara i nuet. Något som jag hade glömt är vissa saker som gör att man är supernärvarande. Ett personligt exempel är bägge mina barns förlossningar. Då finns bara just nu. Jag har vid bägge tillfällena känt hur tiden är nu. Smärtan ökar fokuseringen och tar bort alla störande tankar som annars kan göra att man glider i väg och tänker på att "nu borde jag egentligen betala räkningarna, ringa det där viktiga samtalet eller vad som alltid ligger på lut.

I dag, som rent generellt har känt som en dag då en del saker har hänt, så mindes jag helt plötsligt att när det verkligen händer något man inte förväntar sig då blir man tvungen att fokusera på nuet. Särskilt när det gäller rädsla. Fånigt nog kan lockespindlar utlösa det här hos mig. Ser jag en i närheten blir jag fångad i nuet eftersom att jag får en uppgift direkt.....eliminera hotet.

Eftersom att jag inte vill utlämna saker hur som helst så tänker jag inte skriva alltför detaljerat. Dock så fick jag, och en hel del andra omkring mig en chock då något oväntat hände. Ingen död. Ingen överdriven skada, men när man försäkrar någon om att allt är förmodligen ok och det visar sig att det inte är så - då blir det en automatpilot som slår in hos mig. Just nu måste jag vara här och fokusera på vad som sker och hur människorna i min omgivning ska hantera det som är en chock.

Med ett verkligt hot, något som är allvarligt då måste jag vara helt närvarande i nuet. För någon behöver tröst just nu. Någon behöver att jag finns där helt i nuet och inte funderandes på att tvätten hemma inte blir upphängd.

Saker kan förändras fort. Det är med tacksamhet just nu jag känner att saker kan fortfarande ordnas, lagas och människor är i säkerhet. Jag har det bra. Så med Jason Diakitès/Timbukts ord:

"Hej och tack för kaffet jag är glad att vara här
älskar fan att åka, men är glad att vara här
Svedala din jävel du är vacker som en dag
sätt på en kanna till för jag stannar ett tag, bra!"

Det är så skönt när man får en stunds perspektiv på vad som är viktigt i livet. Människor och relationerna till dem.

En önskan om att göra det som känns bäst

Jag är en liten ekorre som springer i mitt hjul.
Jag springer för jag måste,
inte för att det är kul.
Jag är en liten ekorre som springer i mitt hjul.
Jag springer för att jag tror jag måste,
men mest vill jag ha kul.
Jag är en liten ekorre som tröttnat på mitt hjul.
Nu tror jag att jag hoppar ur och provar att ha kul.

Tiden är inte bara linjär. Tiden är inte bara en rak sträcka som ska börja när du föds och sluta när du dör.
Tiden är i ständig rörelse.
När du oroar dig för framtiden och inte är närvarande rent mentalt när du automatiskt monterar ihop en vattenkran på ditt jobb då är tiden där du är. I ett annat tillstånd än det linjära.
Den varma sommarkvällen när du sitter i en utestol och känner doften av de solmogna jordgubbarna från ditt eget jordgubbsland och den doften tar dig tillbaka till din barndom då du gick ock plockade mogna jordgubbar från din farmors jordgubbsland för femtio år sedan då är du där, och tiden är där du är.

Det är sant att tiden kan mätas i sekunder och sekler. Om det nu måste finnas en absolut sanning. Min tid fyller jag med skräp och guldkorn. Jag önskar att det var lite damm och guldtackor istället. Min tid är aldrig nu. Min tid är någon annanstans.

Någon annanstans.