Serier och grafiska noveller

Äntligen har jag gjort slag i saken och (köpt) läst första delen i "Sandman"-serien, "Preludes and Nocturnes" av Neil Gaiman. Som vanligt är jag av den åsikten att serier/grafiska noveller inte har den status de förtjänar. Visst bland fansen så är Sandman en kultikon, men jag önskar att det fanns ett större intresse av att analysera och lyfta fram det här mediet överhuvudtaget så att det blev mer tydligt att det finns otroligt mycket material att hämta ur studiesynvinkel.

Neil Gaiman skriver i efterordet att då "Preludes and Nocturnes" är den första volymen så är det först mot slutet han kände att han verkligen hittade rätt. Läser man mycket serier, som jag, så oavsett om vi pratar om mer avancerade album med en storyline från början till slut, eller strippar på 3-4 rutor genomgående, så ser man ofta det här fenomenet...att skaparen "testcyklar" sina karaktärer och sin stil för att sen konstant finslipa. Ta t.ex. Lise Myrhes serie "Nemi", där hon utvecklas från lite mer cynisk till att visa sig ha ett hjärta av guld - fast hon behåller sin tuffa, mörka stil.

Tillbaka till Sandman. Det startar med ett försök att genom ritualer snärja döden för att få makt. Tyvärr misslyckas det och istället fastnar Sandman i vår verklighet istället för det tänkta offret. Vem är då Sandman? Mer eller mindre sömn och drömhärskaren. De som minns den gamla slagdängan "Mister Sandman" framförd av The Chordettes hade säkert börjat tänka "John Blund". Det är dock lite råare och blodigare ton än det vi möter här.

Neil Gaiman är ingen sagomysfarbror som passar alla barn. Inga barn alls i det här fallet. När Sandman bryter sig fri är det inte nådigt för hans fiender, inte heller är hans jakt på att få tillbaka sina attribut mindre skräckfyllt. Vi följer hans väg till Helvetet och tillbaka, vi ser vilka skador människor får lida av att drömvärlden störs i sju decennier. Men precis som Neil Gaiman tycker jag bäst om den sista berättelsen "The sound of her wings".

Då möter vi Sandman, nedslagen och besviken på sig själv för att människor lyckades fånga honom. Men som tur är finns alltid släkten som kan stötta. Han har ju tur. Han har en kick-ass storasyster, den som var den tilltänkta fången - Döden. Det är en grym, vacker och melankolisk vandring han gör med henne när hon skördar sina offer. Slutresultatet blir att han känner sig stärkt och kan fortsätta till volym två ; P

Det kommer jag göra. För jag vill se mer av den här världen. Men jag har läst mer.

Ola Skogängs senaste verk: "Deus Ex Machina/Fadern", det senaste Theo- äventyret. Jag blev superglad när jag hittade den på vårt lilla bibliotek. Om man inte vet det så har Ola Skogäng under några år skrivit serieromaner om karaktären Theo som löser ockulta fall. Han är en gammal expert kan man säga. Ett av hans personliga problem är dock att han är fast i björnform sedan han snubblade över en förbannelse en gång i tiden.

Vad som känns extra spännande med detta, Skogängs fjärde Theo-äventyr, är att det mysteriet som ska lösas utspelas i Ludvika, Dalarna. Bor man i Mora är det så gott som nästgårds ; D
Av titelnamnet kan man ana, om man kan lite latin, att det har något med maskiner och någon gud att göra.( Nu är det kanske ologiskt att jag "spoilade" Gaiman, men är mer återhållsam här. Jag vill nämligen inte avslöja för mycket då det här är ett ganska nytt album, medan Gaimans har legat ute några år - så där finns alltför många internetdiskussioner om det hela för att särskilt många ska vara helt ovetande om Sandman.)

Theo får i uppdrag att finna två försvunna pojkar som verkar ha försvunnit ner i en mystisk öppning i sjön Väsman. Väl nere gångar och dolda salar finner Theo fasor, hemligheter som kan ändra människan syn på väldigt mycket om sin plats här på jorden. Jag tycker det här är Skogängs bästa material hittills. Vältecknat, intressant tema och tanken är väl att det här ska bli en trilogi, vilket jag hoppas.