Elizabeth Barrett Browning

How do I love thee? Let me count the ways. I love thee to the depth and breadth and height My soul can reach, when feeling out of sight For the ends of being and ideal grace. I love thee to the level of every day's Most quiet need, by sun and candle-light. I love thee freely, as men strive for right. I love thee purely, as they turn from praise. I love thee with the passion put to use In my old griefs, and with my childhood's faith. I love thee with a love I seemed to lose With my lost saints. I love thee with the breath, Smiles, tears, of all my life; and, if God choose, I shall but love thee better after death.

Poesi mina vänner kan vara Bruno K. Öijers "stela,vita,frusna fingrar"(på nätet kallad Sveriges störste poet) eller så kan den vara vacker.
Jag kan förstå att många tycker att poesi är obegripligt, i vissa fall tråkigt eller bara ointressant, inte jag såklart.

 Som tonårsflicka vurmade jag för Edith Södergran och Karin Boye. Nordiska poetissor som skrev om hjärta och smärta. Men sen tappade jag intresset för kärlek och längtan men nu börjar jag se förtjusningen i det igen. Tack vare mina litteratur studier så börjar mycket komma tillbaka.
Visst gillar jag svårmod, nonsens dikt och ångest med men kärlek är ju ändå lite mera hoppfullt.
 Det är så här kärlek ska vara som Browning beskriver den. För allvarligt vardagskärlek den är vi ganska van vid. Fram för mer folk som flyttar till norrland för kärleks skull och tokiga misstag. För  visst är det väl det är bättre att älskat och förlorat än att inte älskat alls.