Mjukstart av Oktobers roliga rysningar

Jag har börjat att njuta av oktober så smått på lite olika vis. Har sett Woman in Black i helgen och njöt i fulla drag. Daniel Radcliffe är helt ok som hemsökt, sorgsen änkling. Ett plus för slutet som var både vackert, läskigt och sorgligt. Men jo, jag var rejält rädd. Så kaxig kände jag mig inte när jag skulle hämta minstingen från hennes party med kompisarna.

Mindre snygg, men mer fartfylld var Zombieland som jag först nu har sett. Har aldrig gillat zombies, men börjar vänja mig lite. Läste dessutom "The Walking Dead" i seriealbumsformat, första delen bara men blev sugen på mer.

Vackrast hittills i oktober är dock Njupeskär och Idretraktens höstprakt.

Det är Sol som var fotograf den här dagen då hon blev helt begeistrad av de sköna omgivningarna.

Det ser ut som att det skulle kunna titta fram småtroll bakom mossbeklädda stubbar. Vägen till vattenfallet är minst lika fascinerande som fallet själv.

Njupeskär får mig osökt att tänka på Holmes och Moriarity när de har sin sista fight.

Höst

Hösten är här på riktigt. Lika bra tycker jag. Skördetid och mörkertid. Men än gnistrar de gula-orangea-röda färgerna mot mig när jag orkar lyfta blicken och se all skönhet som faktisk finns där ute.

Min svärfars sambo bevisar härmed att det går att odla vindruvor i Siljanstrakten. Mycket vackra om än lite sura.

Hösten är ett slags avslut men samtidigt fröet till det nya liv som ska spira följande vår. I går begravdes vår unga bekanta. Konstigt nog sken solen fast dagen kändes grå och mörk. Till "Amazing Grace", "Blott en dag ett ögonblick i sänder" och många vackra toner föll många tårar från mångas ögon. Pappans gripande uppmaning till den unga damen vänner att välja glädjen, kärleken och kramas så ofta det går sitter kvar i mitt hjärta i dag.

Det måste finnas hopp och det måste finnas liv.

"Come said the wind to
the leaves one day,
Come o'er the meadows
and we will play.
Scarlet and gold,
For summer is gone
and the days grow cold"
                       George Cooper

Öl och helighet

Terrific Tuesday to all of you! Oteknisk som jag är inser jag att typsnittet blivit mindre på bloggen men innan min it-tekniker får tid över så får det se ut så här. På makens (min it-tekniker) jobb har de regelbundet fredags fika med tema. Åh, sånt gillar jag. Fika generalen bestämmer teman och de kan vara allt möjligt. D har haft både hallon och blåbär, men sist bestämde generalen att de skulle ha nationalitets tema.

Och hurra, D fick Storbrittanien. men hur gör man då. För det är inte riktigt England, utan man måste tänka på Nordirland, Skottland och Wales också. Men som tur var så hade vi redan imperialist muffinsformar, och en aning vad de i alla fall gillar gemensamt i dessa fyra trakter.

Precis - Öl.
Tack vare Nigella Lawsons recept på choklad Guiness-kaka så blev det muffinsar med fyllig smak. Det låter en smula märkligt men till och med provsmakarna (läs barnen med kamrater) godkände dessa sammetslena sötsaker. Det blev en smula undran vad som var brittiskt med muffinsarna bortsett från flaggan på formarna, och jag tror att det väckte en viss förvåning när ingrediensen avslöjades. Godare än det låter. Vill man provbaka kan man testa Nigellas egen sida här!

I övrigt så är jag förkyld, men hur kul är det att veta. Så jag berättar att i en by någon mil härifrån hade vi under pesttider en helgonlik kvinna som inte var rädd för att trösta de smittade med tröstande bibelord. När de inte kunde ta sig till kyrkan så tog Malin som hon hette kyrkan ut i skogen till dem. Min mor tog dit mig ibland, och med några års mellanrum far vi dit.

Det ligger väldigt fint i en glänta och inger mer lugn än någon riktig kyrka jag någonsin besökt.

Här vid Nova skymtar besöksbänkarna. Tämligen nygjorda, för tidens tand har tärt på de originella stockarna. Men tänk vilket mod av en kvinna under svåra tider. Jag känner mig alltid stärkt efter vi varit där. Malibambo kallas det och inte ens lokalbefolkning vet alltid att det finns där uppe i skogen. Om ni mot all förmodan går, cyklar eller bilar runt Gesunda trakten så finns det där. Bättre vägbeskrivning hittar ni kanske av dessa.

"Våga vara störd"

Efter att ha kämpat med en bok av Terry Pratchett (som jag vanligtvis gillar) i två månader av och till gav jag upp i fredags. På något vis så har jag svårt att engagera mig i berättelsen om en tidsflytande Sam Vimes i nuläget. Så jag åkte ner på stan för att hitta något annat att läsa och det gjorde jag.

I högt tempo följde jag med Pelle Sandstrak igenom hans plågsamma uppväxt med en odiagnostiserad Tourette. För er som inte riktigt vet hur det kan vara att ha den här varianten av neurologiska bekymmer rekommenderar jag denna bok varmt, den heter Mr Tourette och jag.

Annars så är det i korthet så att man kan lida av tics (man har läten eller ljud för sig, eller måste säga vissa saker hur olämpligt det än må vara), man kan ofta ha tvångshandlingar- i Pelles fall klarade han t ex inte av att gå igenom dörröppningar utan att utföra vissa ritualer och dessa kunde ta timmar. Många gånger kan man ha symptom som påminner om de vid ADHD, koncentrationssvårigheter osv.

När boken släpptes för ett par år sen så var författaren ofta ute och turnerade och berättade om sin livsresa och hur det är att leva med Tourettes. HÄR hittar ni en artikel från ett föredrag där Pelle osentimentalt säger att idag är han så frisk som han vill vara.

Men genom boken får man sig en rejäl chock när man som jag inser (inte för första gången) att i sjukvården handlar allt om att hitta rätt person som kan stötta och hjälpa oss som individer. Hans pappa hittade i hans tonår en artikel om Tourettes, men när föräldrarna tog kontakt med läkare fick de höra att den sjukdomen inte ens fanns i Norge där Sandstrak växte upp.

Jag tror inte direkt att det finns något som är normalt. Eller rättare sagt att det finns en särskild typ av människa som är normal. Däremot så tror jag att vi alla lever i olika varianter av en slags skala. T ex så är inte Autism direkt en sjukdom liknande diabetes eller astma. Det är en neurologisk störning precis som ADHD, Tourettes eller vad tusan ni vill. Vi har alla olika genetiska anlag. En del av dem bryter aldrig ut, medan andra gör det.

Kanske är det så att en slags personlighets typ befinner sig på en skala symptomfri till närmare 100 % av vad som uppfattas som avvikande. Alla har vi någonting. Något litet tics, lite klaustrofobi eller kanske starkt behov att städa varje dag - men det handikappar oss inte så att vi inte kan göra det vårt nuvarande samhälle kräver av oss. Sjuka räknas vi först när vi inte kan anpassa oss till normen.

Så vem är det som bestämmer vad som är ok eller inte? Som medlem av Djingis Khans här var nog det en fördel att ha ADHD om man var impulsiv och inte fruktade strider. Men nu lever vi här och nu, och frågan är vem bestämmer vad som är ok eller inte?

Bild från Bokus.com