Ett alternativt viktorianskt samhälle

Jag var ganska tveksam om jag skulle vilja läsa något mer om den själlösa Alexia Tarabotti i höstas efter att ha läst den första boken av fem i den sk The Parasol Protectorate. Kanske berodde det på att jag läste boken på svenska, kanske berodde det på att jag inte gillade kärlekshistorien i den.

Men när jag såg att mitt bibliotek nyss fått hem den andra boken i serien, (naturligtvis på svenska) så beslöt jag mig för att slänga med den. Gail Carrigers uppföljare heter töntigt nog Chanslös, (eng. org är Changeless) men steampunk är ju alltid steampunk.

Det jag gillar med tvåan är det som var ok i ettan, den viktorianska miljön och alla uppfinningar som a la steampunk liksom hör till. Naturligtvis gillar jag också själva idén med Alexias själlöshet, det faktum att hon är jäkligt bra på att ta hand om sig själv och att det övernaturliga är ett naturligt inslag i imperiet. Jag gillar vampyrer, varulvar och spöken så den delen köper jag.

Men det är de konstanta beskrivningen av hennes yppiga bröst, och lätt fåniga sexscenerna som irriterar mig mest. Å ena sidan beskriver Carriger Tarrabotti som oattraktiv för en genomsnittlig engelsman, men för varulven/alfahannen Conall, vars maka hon nu är, så är hon oemotståndlig. För varulvar i stort verkar det som. Jag får intrycket att i det här avseendet har Carriger fallit i Twilight-fällan.

Ni vet, Bella är så intetsägande men världens vackraste man dyrkar henne. Det intressanta här i Chanslös/Changeless är att det finns fler Twiligth paralleller. Utan att spoila för mycket så kan jag nämna fnurra på tråden mellan de älskande, en oväntad sak som absolut inte kan hända som hände i Meyers värld  händer i Carrigers värld.

Jag har likt förbaskat bestämt mig för att läsa de tre sista delarna, men verkligen inte på svenska.

Anledningen att jag tänker fortsätta är för att andra boken var bättre än första, de är lättsmälta och jag gillar hennes själlöshet. Hoppas hon utvecklas lite mer karaktärsmässigt. Sen gillade jag verkligen slutet, det var inte lyckligt......men vad är en historia utan utmaningar.

PS. Jag vill också ha ett coolt paraply.
PSS. De svenska titlarna suger, när översättarna till varje pris ska försöka imitera ett annat språks fyndiga titlar. Att översätta changeless till chanslös blir så fel när man läser boken och inser vad den engelska titeln anspelar på. Det är ett futilt företag att slaviskt följa konceptet "Tjejen som visste för mycket", Tjejen som jobbar skift", Tjejen som föll överbord"....lägg av. Ta er artistisk frihet!

Att äta eller inte äta, det är frågan!

Just nu läser jag en ganska underhållande bok om matematik och den ser inte ut som våra skolböcker. Snarare så handlar den om varför siffror är viktiga. Den förklarar också saker som att vi har mycket svårt att uppfatta mycket små tal och enorma tal. Ett exempel är den häpnadsväckande stora skillnaden mellan t ex en miljon och en miljard.

Det som gör boken så intressant är författarens (så långt) förmåga att visa hur ologiskt vi människor använder siffror och statistik. Det sistnämnda är ju alltid en mätning på ett fenomen vid ett särskilt tillfälle av slumpvis utvalda personer. Vi gillar att stödja oss på statistik när vi ska verka seriösa, eller övertyga någon.

Problemet är att vad siffror egentligen säger är för oss vanliga dödliga inget vi verkligen TAR TILL OSS. Fler människor dör varje år av depression än bilolyckor. Gör det att vi tar hand om oss själva eller stressar ner för att minska en insjuknande faktor?. Fler människor dör av bilolyckor än flygplansolyckor. Gör det att vi bara tar bilen när det är absolut nödvändigt? Nej, vi är mer rädda när vi sitter i ett plan.

Förklaringen är (enligt författaren), simplifierat att allt som skadar, försvagar och dödar som går fort verkar våra hjärnor reagera på snabbare. Medan långsamma skeenden som förkortar våra och andras liv verkar vi inte ta på samma allvar. Jag vet många som fortfarande kör utan bilbälte, sitter med sina bäbisar i knä istället för att sätta barnet i en säker babystol.

Vilket för mig till det jag egentligen vill säga. Det är det långvariga lidandet vi borde satsa lite på att förebygga och förhindra. Statistiskt så har jag haft mindre bra träffar på Googlesökningar om hur man hjälper vuxna kvinnor med anorexia än unga flickor. Vilket gör mig otroligt frustrerad. För jag vet att om någon inte tillfrisknar så dör de i förtid. Vad gör vi med de som haft kroniska problem och inte kan hjälpa sig själva längre. Säger åt dem att de är hopplösa fall och att de aldrig kommer att bli friska.

Så hjärtlös är väl ingen tänker ni. Men det var vad min väninna sedan 31 år sedan fick höra för några år sedan av en läkare. Hon började få ätstörningar när vi började gymnasiet. Det fanns inte så omfattande eller bra behandlingsmetoder då. Jag får lite grann intrycket att det även i dag är svårt att få hjälp på ett sätt som är individanpassat, och framför allt att det ska gå riktigt långt innan sjukvården tar tag i unga tjejer, och i ökande skala, unga killars problematik.

Saker som dödar långsamt är svårare att få stöd och hjälp med. Jag har alltså en person som är lika gammal som mig själv i år, men dubbelt så gammal kroppsligt. Inget D-vitamin kvar, knappt något kalk, osteoporos, tandlossning, så svaga muskler att hon knappt orkar lyfta armarna över axelnivå. Lågt kalium, och mycket mycket mer.

Det är svårt att uppleva när någon plötsligt rycks ifrån oss. Jag vet, för jag har upplevt det. Men det betyder inte att det är så enkelt att maktlöst se på när någon sakta går mot ett stup istället för att springa. Därför om du som medmänniska inte har lyckats påverka personen att ändra sig står du fastfrusen som en staty. Jag anser att kvinnor i synnerhet åsidosätts inom sjukvården, forskningspengar har traditionsenligt inte satsats på att se hur man botar sk kvinnosjukdomar.

 Till och med är det så illa ställt att det har tagit fram tills nu för den moderna läkarvetenskapen att inse att kvinnors symptom på allt från Aspergers syndrom till hjärtinfakter är något annorlunda än mäns. Så kvinnor och flickor har lidit i onödan i evigheter. När ska vi vakna? När ska vi börja utöva riktig jämlikhet?

Birdy -"Skinny Love"

Fysik för frivilliga (att våga utmana sina invanda tankar om universum).

När jag var liten flicka hade jag många ideér om vad jag tänkte jobba med som vuxen. Alla möjliga. En sak som jag länge var fascinerad av var himlakropparna, rymdens mörker och tanken på att färdas där ute. Så astronaut var det jag lite siktade på. Jag minns väl min allra första egna bok om rymden.

Den var från femtio-talet, och det var min mormors kompis man som gav mig den för att han visste hur intresserad jag var av ämnet. Som ni alla förstår har forskningen inom astronomi klivit många steg sedan femtio-talet. (Själv tycker jag fortfarande synd Pluto :( )

Fast som författarna till den sista bok jag läst så väl uttrycker det "Om de förändringar som krävs för att infoga nya iakttagelser blir alltför bisarra tyder det på att en ny modell är av nöden" (s.49 Hawking & Mlodinov). Numera blir teorierna om hur hela universum, de fysiska lagarna djärvare och djärvare.

I Den stora planen, försöker Stephen Hawking och Leonard Mlodinov förklara hur många forskare (Hawking själv i spetsen), ser på sådana frågor som varför vi finns till, hur kommer det sig att universum ens finns till. Precis som filosofer och troende av olika religioner ges en förklaringsmodell på dessa funderingar.

Det som stoppade mina planer på att bli astronaut var bl a mitt usla mattesinne under grundskoletiden, de vansinnigt tråkiga fysiklektionerna och det faktum att jag insåg att i Sverige kommer inga bemannade farkoster skjutas upp under min livstid.

En sak är då säker, hade fysikböckerna haft lika roliga, spetsfundiga kommentarer som den här boken så hade nog jag satsat lite på fysiken i alla fall. Det har inte gått ett kapitel utan att jag har skrattat. Detta är naturligtvis lite grann av en "kvantfysik for dummies" bok, men den har verkligen ökat mitt intresse för fysik igen. Särskilt på atomnivå, och definitivt astronomi igen.

Det är svårt att sammanfatta boken, men den vill i alla fall poängtera att det sannolikt inte finns "någon matematisk modell eller teori som ensam kan beskriva universum ur alla aspekter" (s. 55 Hawking & Mlodinov). Det har alltså funnits en strävan att hitta en enda teori som skulle kunna förklara allting historiskt sett. Se, inte ens det hade jag riktigt greppat innan att forskare ville hitta en superteori som skulle kunna täcka allt från atomer, big bang eller tyngdkraften....och naturligtvis har ju frågan alltid varit om någon mystisk kraft eller gud har skapat allt.

Det tror ju inte dessa snubbar såklart. Däremot så har jag tack vare dem äntligen insett att saker som är oerhört små, typ fotoner, inte beter sig som större objekt eller fenomen. Helt otroligt nog finns det små partiklar som på en och samma gång vara "var som helst i unversum" (s. 67 Hawking & Mlodinov). De har ett mål men kan ta alla vägar samtidigt. Hur coolt som helst. Tyvärr fungerar det inte på större föremål. Men ändå.

Jag känner mig lite som Ariel i Lilla Sjöjungfrun när hon sjunger "En helt ny värld". Äntligen känns det som att det finns något nytt att fundera på. Sen vet jag inte om alla teorier i boken stämmer även om författarna gör ett förbaskat bra jobb att övertyga oss läsare om detta. Svårt att argumentera mot Stephen Hawking. Dock har ju jag, och ni, sett att under historiens gång får vi ständigt revidera saker som har varit en "absolut sanning". Jag säger bara - Pluto!

Förtrollad

Det är länge sedan jag läste en bok som fått mig att lägga till så många detaljer med alla mina sinnen som Erin Morgensterns Nattens Cirkus. Den har rekommenderats av så många bokbloggare att jag gav efter och köpte den i januari men lät den ligga. Samma dag jag började fundera på om jag inte skulle försöka mig på den såg jag att en bloggare hade recenserat den i ett inlägg. Då bestämde jag mig att läsa den så jag kunde gå in på hennes sida igen utan spoilers. Här hittar ni ELIS tankar om boken från förra året.

Nu kommer lite privata fakta om mig:
1. Jag hatar cirkusar (anledningen är kanske att ett av de starkaste minnen jag har av att bli väldigt allergisk härrör från mitt allra första cirkusbesök. Eller rättare sagt så långt kom vi aldrig. Efter att ha stått bredvid de spottande lamorna kunde jag helt plötsligt inte se. Akuten.)
2. Jag hatar clowner, alla som läst eller sett Det/It förstår varför.
3. Jag avskyr tanken på instängda djur. Vare sig de är på Skansen eller cirkusar.
4. Jag älskar den här boken.

Den är inte en bok som handlar om livet på en cirkus i traditionell mening. Vi vet ju att alla trick en trollkarl utför är just trick och illusioner. Men tänk om det var magi förklätt till trick och illusioner istället. Då vore det intressantare. På baksidan av boken står det att det här är "en egenartad berättelse som förenar en passionerad kärlekshistoria med magins förtrollande värld". Fast ärligt talat så tänkte jag knappt på att den kunde läsas som en kärlekshistoria, för jag var fullt upptagen med att vandra i magiska tält, känna doften av delikata godsaker och känna på is eller se världens underbaraste klocka för mitt inre.

Man ska inte hypa böcker, så det vill jag inte. Men jag måste säga hur den här boken påverkade mig. Enbart positivt.

Till skillnad från denna tavla som hänger i min svärfars och hans sambos vardagsrum. Jag hatar verkligen clowner.