Aum

Ända sen jag var ett spirande frö så har jag grubblat. På allt som grubblas kan på tror jag. Det är inget jag numera lägger någon värdering i, det bara är. Antingen så har man en filosofisk läggning eller så är man jordnära, men mest är man något mittemellan. Fast jag är inte något mittemellan. Jag är hon som under nattens mörkaste timmar vaknar och kan börja fundera på hur barnens liv kommer att te sig, om vi människor någonsin kommer att överge systemet med pengar, huruvida Judas verkligen fanns och i så fall varför fick han en så förfärlig uppgift. Sen tycker jag synd om honom och kan inte somna om.

"In the middle of the night I go walking in my sleep"
Billy Joel

Så att läsa lätt filosofiska böcker faller sig naturligt för mig. Minns fortfarande vad imponerad jag var av Jostein Gaarders Sofies värld, som mamma gav mig i tonåren (tack :D). En bok jag läste när jag var ca tolv år var tyske Michael Endes Momo eller Kampen om tiden. Då var jag lite yngre och jag minns att jag blev oerhört imponerad av det som för mig som tolvåring kändes jättedjupt och komplext berättat.

I alla fall så har jag nu läst om den senare, nästan trettio år senare. Den kändes lite mindre avancerad såklart, men fortfarande superaktuell och väldigt viktig. Den går väl i stort sett ut på det vi alla gör, tidssparande. Ett hemskt och kontraproduktivt tidssparande. Jobba mer så får du pengar så du kan vara ledig mer sen. Men när du är ledig så måste du ändå kompensera för att du inte hunnit umgås med barnen, kompisar, släkten och sen är det ju alla andra projekt som hånfullt stressar ihjäl dig.

Boken kryllar av tydliga exempel på hur vi faktiskt resonerar om poängen med våra liv och vad vi gör av den tid som getts oss. Ta Herr Fusi, stadens pratsamme trevliga frisör får ett sånt här anfall av eftertänksamhet som drabbar oss alla ibland. Han tror att hans liv är bortslösat för att han inte blev "något rent allmänt stort eller betydande"(s 69). Såsom vi alla kan känna ibland. Men han gör en längre tankekoppling och det är att "sådant kommer jag aldrig ha tid med, för arbetets skull. För att kunna leva ett riktigt liv måste man ha tid. Man måste vara fri"(s 69).

Med de orden bjöd han ovetandes in de grå männen, de som övertygar folk om att man måste effektivisera, superorganisera och ruta in allt i livet i snäva ramar. Jösses vad jag själv kände mig träffad när jag läste Michael Endes ord. Jag kan tala om att boken slutar för mig på ett tillfredställande sätt. Lilla flickan Momo ser tidstjuvarna för vad de verkligen är - och hon tänker inte ge upp i första taget. Boken lämnar mer saker kvar att grubbla över. Som Timbuktu skulle ha sagt: "Alla ledtrådar säger förändra dig nu".

För jag vill inte stressa mer. Jag vill bli en oas av lugn som jag själv kan vila i.

Sunn, barndom och annat elände.

Att vara barn är minsann ingen dans på rosor. Det kan Sunn, i Terri-Lynne Waldwiks barn/ungdomsbok Som om jag vore något mycket dyrbart, intyga. Man har så många tankar och man är så utlämnad till de vuxna och vildheten i barnets väsen. Sunn gör en sak som hon bittert ångrar. Hon är med några "kompisar" och går påskkäring, men det hela urartar när ledaren för gänget uppmanar de andra att anfalla bygdeorginalet "Tokgubben".

Boken berättar mycket om ett barns ångest, vuxnas tendens att undanhålla information från barn och det är inte alltid så bra i slutändan. Det är också en bok om förlåtelse. Att förlåta sig själv och andra. För mig som har ett barn i Sunns ålder blir det extra intressant. Historien kryddas lite av att huvudkaraktären sanndrömmer och att språket vill måla upp bilder för oss läsare, både metaforiskt och med själva beskrivandet av bilder.

Egentligen ingen jättespännande bok så, men finstämd och lågmält så kan man följa en flickas kamp för att göra det som hon anser vara rätt. Sen att Waldvik slänger in en Bullerbymormor är väl en slags bonus för vissa, men på ett sätt så hade jag önskat att någon av Sunns föräldrar hade fått spela "den kloka gumman rollen". Rekommenderas till barn ca åtta-tolv års ålder.

Själv kände jag att man glömmer så lätt hur jobbigt det kan vara att genomgå barndomen. Mina flickor är mitt i stormen. Men när jag ser min lilla brorsdotter, eller som i helgen min kusin småttingar kan jag inte låta bli att känna en lätt känsla av medlidande inför alla dessa år som komma skall, och även om de blir övervägande bra så vet jag som de flesta vuxna att det kommer svåra dagar i alla människor liv.

Driftvedshandlande

Jag håller fortfarande på att bygger upp mitt personliga bibliotek (och det är osannolikt att jag någonsin skulle sluta med det), det jag helst vill är att ha en så stor samling böcker som möjligt inom skräck, sci-fi och fantasy....samt alla subgenres. Så jag blev nöjd när jag kunde införskaffa dessa två under helgen som var:

The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde, samt "The Murders in Rue Morgue and Other Tales" av Edgar Allan Poe. Omslagen är mer härliga än min iPhone kan återge. På Poes omslag finns miniatyrrakknivar av slag äldre, på Wildes fluffigt,dekadenta fjädrar. Om inte detta är fynd så vet inte jag.

När det kommer till fynd så kan jag inte låta bli att mer och mer imponeras av återbrukstrenden som helt enkelt bara fortsätter att breda ut sig. Själv har jag ju Krimskramsan som superåterbrukar till i stort sett allt hon skapar. (Se länk till höger.) Jag har ju grymtat lite om hur loppisar kan tråka ut mig. Men, jag har insett att man kan ju få tag på böcker där tom.

Så nu jäklar ska jag hitta Hermann Hesses Stäppvargen på en sån. Bonniers som äger rättigheterna trycker ju inte upp den längre och den är slut på lagret. Överväger antikvariat online, coolt va? Att det finns menar jag.

Jag följer väldigt dåligt med i vissa kändissvängar men en som jag har lite koll på är den här donnan:

Elsa Billgren! Hon har kommit ut med en bok där hon kör lite skillnad mellan loppis och vintage, berättar om sina personliga kopplingar till återanvända kläder och sen är hon ju rödhårig. Man måste falla för en sån kombination : ) Always loved a redhead! (Jo, det är Helene och Ernst Billgrens dotter.) Jag gillar hennes fetisch för klänningar, antagligen för att jag älskar att se flickor/kvinnor i kjolar och klänningar. OCH NEJ DET ÄR INTE ANTIFEMINISTISKT!!!

Jag gillar att se killar i kaftaner och stuff too. Men det är något med klänningar som får mig att tänka på en tid som varit, en tid då saker kanske var lite enklare. Mer oskyldig. Sen hatar jag att bära byxor, även om jag gör det. Fast det beror mer på att jag är praktisk över fåfäng, men jag tror snart att jag ska växa ur det. Praktisk - det kan någon annan få vara.

I min egen närhet så har jag min lillasyster Elin som alltid kört sin egen stil, inte bara nyinköpt utan gärna fyndade tyger som hon sytt om till klänningar, klänningar och åter klänningar.

Här med sin Amishpojkvän Dille. Ok då! Han heter Arild och är inte Amish, men antroposof iaf. Det är verkligen lika coolt, om inte coolare. Jag kan köra med "min pappa kan köra långtradare", och då kan han kontra med "Oh yeah, min pappa är rektor på en antroposofisk skola". (På ren svenska min egen pappa förorenar luften, hans pappa står för en ideologi där ekologi och kretslopp är ganska högt rankat.)

För att summera inlägget vill jag tillägna Suzana och alla andra återanvändare den här finstämda balladen som summerar varför man bör överväga en loppiströja eller vintageklänning då och då.

"Fifty dollars for a T-shirt, that's just som ignorant bitch (shit)!I call that getting swindled and pimped (shit). I call that getting tricked by a business"

Thriftshop -  Macklemore

Awayteam to beam up

Rastlös, men inte tröstlös. Yoda - jag vet att du menar väl...men jag har myror i benen och kan inte förväntas vara hemma när det finns saker som kan göras någon annanstans.

Geronimo......