Den döende trädgården

Det blåser i träden idag. Min trädgård känns mer levande nu i sin sista fas av liv innan den årliga döden. Jag känner mig bara lugn och avslappnad av kylan, de röda-gula tonerna överallt.

Annars läser jag en ny bok om virus och förundras över deras överlevnadsstategier. Märkligt nog räknas de inte som riktiga levande organismer, för de kan inte "generera energi eller producera protein på egen hand"(Kort om virus, s.17, Dorothy H Crawford). Levande eller ej, de är imponerande varelser. Fast bäst just nu är att min bok av Robert Frost kom i dag, den innehåller en samling av många av hans bästa dikter  : D

Var Dag

Vissa dagar är så här:

...fyllda av lek, även för stora barn och barnsliga vuxna.
Andra dagar är fyllda av fyller år:

Min mamma och syster fyller år med två dagars mellanrum, så nyss var det Falun en dag och Västerås nästa.

Tyvärr känns en del dagar så här:

Det är de dagar jag är liten och trött, inte särskilt stor eller stark. De är de dagar som jag påminns om att jag bara är en människa och jag har bara två händer. Jag kan inte trolla, inte väcka döda eller utföra mirakel. Jag kan inte ens tro att mirakel kan ske då.
De ensamma dagarna.
Då jag helst vill vara ifred.
Det är de dagarna jag vill flytta, rymma eller bara vara någon annanstans. Lämna Mora i backspegeln. Ändra den utlagda kursen. Vidga mina vyer, ta familjen till något annat ställe och bara börja om. Fast det var ju de där andra dagarna då solen skiner också.

 

Funderingar

Jag undrar ofta hur andra människor tänker, hur ni sorterar information och hur ni processar den? Antagligen varierar det och det finns inget svar. Ibland hör man att någon har ett väldigt splittrat tänkande och andra kan benämnas som enkelspåriga, dvs en sak i taget och det ska helst vara nedbrutet i så enkla beståndsdelar som möjligt.

Fast jag tycker nog att min egen förståelseförmåga ligger olika inom olika ämnen. Till exempel så utgör detta inget problem för mig.

Till höger är de böcker som jag nu läser parallellt, och till vänster de som väntar i kö (de mest akuta). Jag blev inspirerad av en kompis bild på sina senaste förvärv och beslöt mig för att åskådliggöra de böcker som är hemma nu och s a s på gång. (Hrm, jag kan ju ha nån beställning i cirkulation.)
I övrigt har jag mentala listor för olika romaner, diversefackämnen och de kan jag hålla reda på-

Däremot, kan jag inte lika lätt komma ihåg exakta datum, hur man gör pannkakor, vilka plagg som ska tvättas i vilka grader (tack tvättlappar) eller var jag lägger nycklar-plånböcker-viktiga lappar. Och måste jag lära mig något lätt praktiskt kan det ta lång tid. (Jag var 21 år när jag fick mitt lämplighets- intyg för körkort och närmare 36 när jag fick körkortet). Att arbeta med fysiska material som trä, tyg eller metall är som om någon skulle be mig förklara Schrödingers kattexemplet på Xhosa många gånger.

Trots detta så har jag en cnc-operatörs utbildning som krävde att vi gjorde egna metallhammare. Min fd lärare (jag var 34 år då) berättade för mig en gång att när någon ny elev blev deppig för att det var svårt brukade han förklara att en gång hade han en elev som slängde sin keps över hela maskinrummet i frustration och gång på gång hävdade att hon aldrig skulle klara det, men nu var hon färdigutbildad och klar. (Kul att man får vara inspiration, kanske inte så smickrande.)

Jag tror att vi ska vara glada att alla människor inte har lätt eller svårt för samma saker. Hur skulle det vara om alla kunde mjölka kor men ingen kunde bota korna när de blev sjuka? Eller tänk om det aldrig fanns en strävan efter att leta efter sånt som inte kan ses så lätt med blotta ögat, då hade vi sannolikt inte ha många mediciner eller kunnat upptäcka att det finns gifter i vissa vattentäkter. Variationen i andras och vårt eget tänkande är lysande enligt mig. Jag kommer aldrig förstå hur man kan göra så det går att bota cancer, sända tv-bilder över hela jorden samtidigt, eller varför så många människor gillar choklad. Jag är bara glad att det är så.

Visdom från silverkanten av livet

Ni vet alla de där hyllvärmarna, de som står där och tar plats och man undrar varför man inte läst dem än? Ibland är de inte ens en egna, så om man tar och läser dem får man in en ny bok när man lämnar tillbaka hyllvärmarna. Precis så var det med Maya Angelous Letters to My Daughter. Den blev avlämnad här för ett braaa tag sen.

Angelou har inga biologiska eller adopterade döttrar, utan det här är boken där hon delar med sig av sin livsvisdom till oss, kvinnorna. För det är mycket råd och uppmaningar igenom hela boken. Det är också många självbiografiska kapitel om hennes uppväxt och vad hon lärde sig av den.

Det som jag uppskattar med boken är bl a författarens sätt att formulera sig på. Som ex-troende har jag lätt för att läsa/ lyssna när tonen blir lite profetisk ha ha. Jo men så är det. Jag uppskattade känslan av att jag satt bredvid Angelou och lyssnade på hennes uppfattningar om livet och vad det går ut på.

Det jag inte uppskattar, paradoxalt nog, är de religiösa undertonerna i vissa kapitel. Märk väl vissa. Jag tror ju att man kan ha en bra och hållbar moral oavsett om man är troende mot något håll. Därför var de rent halleluja-aktiga delarna lite trista. Men....

...Angelou lyfte fram så många ljusa och insiktsfulla analyser angående tro att jag insåg att hade någon gett mig boken för fem år sedan så hade jag nog svalt det mesta. För dogmatiskt inhamrande är det inte frågan om.

Vi möter en afrikansk-amerikans kvinna som på ålderns höst reflekterar en hel del om de svårigheter slavar och deras ättlingar har mött. Det är lite svart historia, ur ordets alla tolkningar. Hon vågar ta upp sina svaga sidor, och hon pendlar väldigt mycket mellan ödmjukhet och stolthet. Starkast är de berättelser som tar upp de gånger hon var i underläge.

Angelou blev vid ett tillfälle, mer eller mindre, kidnappad av en man som nästan misshandlade henne till döds. Hennes mor lät slå in dörren till det rum modern trodde Maya befann sig i, och hon befanns i ett eländigt skick. De två hade en komplicerad relation då det var mormor som uppfostrade Angelou tills tonåren, då skickades hon från en liten ort till en storstad. Hård omställning är nog ett bra ord.

Den historien som gjorde starkast intryck på mig är dock den där hon berättar om när hon helt tappade greppet pga skuldkänslor och otillräcklighet för att hon inte uppfostrar sonen själv. "I was maddened by the helplessness of the situation" (s 65), berättar hon för att förklara hur hon vid ett tillfälle fick ingivelsen att döda sin son så han slapp uppleva eländet. Övertygad om sin galenskap gråter hon och söker läkarhjälp, en ung vit man, som hon bara inte klarar av att anförtro sig åt. Så hon går till sin röstlärare och mentor, Frederick "Wilkie" Wilkerson. Han lyssnar tålmodigt när hon berättar om sin galenskap och hur hon tänkte.

Wilkie tar fram papper och penna och säger att hon ska skriva en tacksamhetslista på direkten. Angelou blir mer upprörd och undrar om karln inte förstår vad hon berättar. Till slut säger han uttryckligen vad hon ska börja med, att tack för att hon kan höra, för det gör att hon kan höra musik och det kan inte alla. Sen fortsätter han att insistera på att Angelou ska göra detta, och hon ger upp och gör det. Efter ett tag har alla känslor av ångest och akut själssmärta lagt sig. Detta är fortfarande en metod hon använder sig av.

Det är en läsvärd bok, kanske inte så fylld av snärtiga citat som jag hade trott, men läsvärd. Det finns dock en sak som jag direkt kände att jag ville träna på. "Don't whine. Whining lets a brute know that a victim is in the neighborhood" (xii). Saken är den att det är precis så jag kan känna, att om jag låter mig själv känna mig som ett offer för min inre elaka röst som viskar hur hemsk jag är så känner jag mig som ett offer. Det finns ingen mening med att vara ett offer, särskilt inte för sig själv så tack för tipset Maya Angelou.