Trevlig Valborg

Här har vi mest försökt röja på tomten under dagen. Tom tonåringen har jobbat !

Själv har jag kört flera lass kvistar, ris och småträd till tippen senaste dagarna : ) Men nu börjar allt se hyfsat ut. Och med tanke på att det är Valborg så fick maken leka med elden.

Alla vårblommor tittar fram. Scilla, blå pärlhyacint och alla sipporna såklart.

Under mitt magiska hasselträd kommer först svärmar av blåsippor för att, som nu, mot maj domineras av vitsippor.

Under mitt andra magiska träd, idegranen, planterade makens morfar in gulsippor.

Nu ska jag ut på äventyr med min dancing queen Nova. Först till ett lokalt firande, sen vidare till grannkommunen för att hon och bästisen ska ha Dance Battle uppvisning.
Senast i lördags fick jag och D. kolla in henne på Zumba uppvisning.

För oss som älskar alla ungar

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn


Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.



Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.



Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.



Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Bild copyright Unicef/Asselin

No man is an island, eller?

Sitter och tänker på ensamhet. Och utanförskap. Det slår mig att jag i perioder har varit en väldigt ensam människa. Inte på det där avkopplade viset, när man njuter av att vara själv. Utan verkligen ensam.

Dessa tankar har kommit smygande efter att ha funderat på saker mina barn sagt. Tonåringen uttryckte för ett tag sen sin frustration över att det kan vara så svårt att connecta med andra människor, att det är svårt att känna att man passar in, eller att man blir sedd som människa. Och igår sa minstingen att hon önskade att hon kunde gå in i andras kroppar för att känna om de också kunde känna sig avundsjuk på att kompisar lekte med varandra när man själv inte blivit inbjuden i leken.

Till den yngsta sa jag att jag nästan kunde garantera att de flesta kände så ibland. Och till tonåringen...ja det är lite knepigare. För hur är det för andra människor, jag vet verkligen inte. Det tog många år för mig att känna att det fanns människor som förstod mig, eller så var det bara jag som ändrades jag vet inte där heller.

Jag undrar hur ensamma vi egentligen är? Personligen står jag ut med att vara själv ganska länge, men alla gör inte det. Och det är hemskt när det inte är självvalt, som under tonårstiden när allt de flesta är ute efter är att få känna att man tillhör den inre cirkeln och inte anses vara "ute".

Under in egen tonårstid kände jag mig konstant som den fula ankungen. Jag trodde nog innerst inne att "en dag ska jag visa er minsann", men vilka de där var som jag skulle visa något var har jag ingen aning om. Jag tror det var mig själv. Jag måste själv känna att jag duger och att jag förtjänar en plats i solen...men det har inte varit lätt. Om man har bestämt själv att man är en outsider så tar det tid att välja flocken. Själv är jag inte riktigt där än.

Precis, jag har fortfarande bekräftelsebehov. Jag vill fortfarande bli sedd. Varför skulle jag annars outa mig själv på internet i en blogg. Som barn blev jag, som en hel del andra, retad när jag kom till nya skolor, eller bara utanför. Så jag vande mig vid mitt eget sällskap, men utanförskap - det är svårt att vänja sig vid. Det faktum att vi människor har så många som kan känna igen sig i det jag skriver (för det tror jag många kan), det mina vänner får mig att tycka att vi inte utvecklas mer än höns. De skaffar också hackkycklingar och har en hierarki, något att tänka på

King, Roland och Jag

Från spinoffline, Roland Deschaine

Har precis lagt sista touchen vid mitt first draft på min kandidatexamen (visst låter det tjusigt ; P), och ska bara formatera lite i kväll sen åker det in. Sista touchen på Stephen King för ett tag gjordes i går, då jag avslutade mastodont serien Mörka Tornet.

Slutet, som jag inte ska avslöja, påminde mig om att man aldrig ska känna sig trygg med King. Han har en tendens inte vilja skriva sockrade slut, och det ser jag som en positiv sak. Men, jag kände mig ändå lite lurad och det förtjänar jag ha,ha. Jag är så inställd på Hollywood finaler att jag blir lika omskakad av alternativa slut. Så bra, och så nyttigt för mig alltså med ett sånt slut som King gav mig i går.

Har läst att det planeras en HBO serie på Mörka Tornet, och det hoppas jag verkligen på, för den här "sjulogin" förtjänar att filmas. Mest av allt gillade jag karaktärerna som var uppfriskande mänskliga i sina personligheter. Det känns som att det kommer att dröja länge innan jag glömmer Susannah, Jake, Oy, Eddie och Roland.

King har gjort lite postmoderna saker i den här serien som jag både gillar och ogillar, för det är svårt att verkligen lyckas med att inkorporera verkliga människor och platser, samt skeende i romaner. Ibland lyckas han, ibland känns det lite påklistrat. Men hur kan man inte gilla en western, sci-fi, skräck, fantasy bok med en huvudperson som ser ut som Clintan. Helt obegripligt att så många har sågat denna serie tycker jag. visst är det många långsamma passager i böckerna, men för mig som inte tillhör tredje MTV-generationen så fungerar det fint. Det kan inte bli meningsfullt att bara ha action nonstop i flera tusen sidor.

En sak jag alltid uppskattar är när det svämmar över med intertextuality i romaner, här hittar man sitt lystmäte. King refererar till sina egna verk, och klassiska dikter som "Childe Roland to the Dark Tower Came" av Browning. Det är ingen hemlighet att Tolkiens Sagan om Ringen har varit en stor inspirations källa för King.  Författaren har vid upprepade tillfällen sagt att det här är hans livsverk, och jag förstår varför. Jag känner just nu att det känns lite svårt att bara börja läsa något annat, den här läsupplevelsen måste få tid att smältas.