För många år sen och nu

Ibland tar det lång tid innan man förstår saker. Jag menar verkligen förstår. På ett sånt sätt att man har integrerat kunskapen och kan använda den. Ofta tror jag att jag har greppat saker men först långt senare trillar poletten ned och jag får en aha-upplevelse. Skrämmande.
Det jag har lärt mig nu är att barn kan göra vuxna  ledsna de också. Ja,jo det är en smula sent men hey I'm a slow learner.....
Det som föranledde denna insikt är en serie händelser som utvecklat sig på sistone och det hela började med åsynen av Yvonne.

Yvonne som blev vår klassföreståndare i femman och som pojkarna sprang och mätte rumpan på med den där stora linjalen ni vet som alltid låg vid svarta tavlan. Jag såg henne gå över vägen när jag och familjen kom körande en dag. Hon var sig lik. Jag å andra sidan är lite äldre och kanske lite erfarnare nu. Så när jag häromdagen fick höra hur vissa av barnen i min yngsta dotters klass jäklas med deras vikarie så fick jag en flashback. Jag minns tydligt hur jag och Yvonne står själva i klassrummet och hon säger att hon tycker att jag är mycket trevligare när jag är själv och inte ska vara tuff inför klasskompisarna. Nej jag minns inte vad jag svarade men jag minns hur jag kände. Jag kände mig dum, bortgjord och skamsen.

Det gör jag nu också när jag tänker på det. Allt hon gjorde var att ta över en stökig klass som dessutom ville ha en annan lärare. Vi fick som vi ville. I sexan började P-O. Yvonne slutade.
I Novas klass har vikarien fått höra att han är den sämsta vikarien nånsin att man vägrar göra matten osv. Av barn som går i tvåan.

Frågan är varför ? Varför var jag kaxig, varför är dessa barn det, för det är naturligtvis inte alla. Jag kan bara svara för mig själv. När jag började i den här skolan hamnade jag utanför direkt. Fjärde klass-helt ny. Så en del av killarna retade mig och majoriteten av resten ignorerade mig. Ni vet klassiskt scenario. Men jag kunde inte låta allt vara så. I femte klass hade saker ändrat sig. Jag tänkte inte vara utstött, inte vara vek eller tjejig! Jag ville vara tuff, kaxig och osänkbar. Den vuxna personalen i skolan hade aldrig märkt hur illa jag hade haft det när jag gick i fyran så jag hade ingen misskund med dem.

I själva verket föraktade jag dem och alla andra vuxna som inte hade sett mig. Yvonne var perfekt. Ingen ville ha henne. Det blev tom en artikel i lokaltidningen om vår stackars klass som inte fick behålla vår lärare P-O utan fick lov att ha Yvonne med stora rumpan. Inte tusan var det något fel på henne eller hennes ända. Snarare på oss. Jag har aldrig sett mig själv som en mobbare eller elaking. För att jag har aldrig gått på något annat barn. Inga yngre, äldre eller jämnåriga. Men...vuxna räknas inte eller?

Min stackars mamma fick också ta emot mitt tysta motstånd. Hon var vuxen, uppenbart inte allvetande så hon fick också utsättas för min kalla ilska. Jag tyckte vuxna var patetiska charlataner som bara gick runt och låtsades att de hade läget under kontroll medan hela världen brann ned. Så dem fick man använda som slagpåsar.
Jag har barn själv. Ibland rara ibland en fara. Ibland snälla ibland kan de gnälla. Ibland så hatar de mig.

Jo de säger faktiskt det. Och ofta sprutar tårarna på dem i samma stund. Jag är den orättvisaste, dummaste och minst omtänksamma mamman i världen vissa dagar. I går tog jag dem till badhuset. Det skulle vara en kul stund och de hade även kompisar med sig. Men miss decibel var allt annat än lätt manövrerad och solstrålen tog alla chanser att reta lillasyster. Till slut röt jag och sa att nu går ni upp, jag tar inte med mig er nåt mer hit. När vi kommer hem ska ni få ett straff (Jo jag sa så). Då brister minsta trollet i gråt och säger: "Jag vill inte ha stryk"...då försvann all luft ur den här mamman ska ni veta.

Jag kan bli arg på mina barn. Skälla,gnälla tom grina när jag blir utmattad men..stryk har jag aldrig gett dem. Ska inte säga att jag aldrig velat ta den ena och sopa till den andra med, men pacifist som jag är kunde jag inte annat än att känna mig djupt förorättad. Och verkligen ledsen.
Vuxna har också känslor. Det är inte bara andra vuxna som kan såra ens känslor. Barn kan man lätt förlåta och förstå att det är trötthet, frustration och andra saker som ligger bakom deras utspel
Men ibland kan barns ord såra. Säkert sitta fast för alltid. Minnet är ju lite märkligt.Jag undrar vad Yvonne tänker när hon ser mig. Undrar om mamma minns alla elaka saker jag slängde ur mig. Vuxna kan bli ledsna de också.