04 september 2013

Ännu ett långt inlägg med aningens personliga utlämnande detaljer som någon kanske ogillar.

När jag nu skriver detta inlägg måste jag erkänna att det är med viss vånda. Obehag nästan. Inte direkt rädsla men sannerligen inte långt ifrån. Detta styrker mig i min misstanke om att jag behöver få ut mina tankar i skrift. Sen behöver ingen läsa vad jag har skrivit.

Det finns tre böcker som jag skulle vilja påstå har påverkat mig i vissa riktningar och de är för mig personligen otroligt stora och intressanta verk. Den andra boken (ni kommer snart förstå oordningen) är Bilbo/The Hobbit av J.R.R Tolkien för den satte mig i kurs mot fantasy som har varit en ovärdelig del av mitt liv. Min tillflykt och glädje.

Den första boken är, en av de böcker som har påverkat vår värld mest, Bibeln. Många människor jag har mött under mitt liv har uttryckt sin förvåning över att jag faktiskt a)har läst den b)trott på Gud. Omodernt, socialt fel i Sverige, och ett tecken på att man är lättlurad enligt väldigt många. Men trots att jag aldrig har blivit påverkad av mina föräldrar i någon religiös riktning alls så har jag ansett att jag var en slags kristen sen åtta års ålder.

Vilket för mig till den tredje boken som jag till slut kapitulerade inför och läste. Richard Dawkins Illusionen om gud/The God Delusion. Dawkins är för de som inte vet, förmodligen, världens mest kända ateist. När jag först hörde talas om honom ansåg jag att han verkade lika mycket fundamentalist som de religiösa han kritiserar. Dawkins själv håller inte med utan skriver att det "är alldeles för lätt att förväxla en passion, som är beredd att ändra uppfattning, med äkta fundamentalism, som aldrig ändrar sig" (s 24). Efter att noggrant läst Illusionen om gud i ett par månader så måste jag säga att jag också kan se det så. Vid sidan av mitt försiktiga läsande så har jag även tittat på intervjuer med Dawkins och läst artiklar.

Under ett par års tid så har jag känt en gnagande känsla av att jag inte varit nöjd med hur jag själv har resonerat och känt inför tro, Gud och religiösa system överhuvudtaget. Jag har alltid varit omgiven av ateister så det har aldrig utgjort något problem mot mitt personliga förhållande till vår svartsjuke, kvinnoförnedrande och homofobiske gud. Till skillnad mot många troende och ateister så har jag läst bibeln. Det är det som nu i efterhand gör det hela så märkligt.

Hur tänkte jag? Hur kunde jag tycka att det var ok att Lot erbjuder män, som vill ha sex med Lots manliga gäster (änglar BTW), sina egna döttrar att bli gruppvåldtagna av Sodoms män. Lot påpekar dessutom att de "ännu är orörda" (1Mos 19:1-8). Varför har jag inte reagerat med större förfäran över uttalanden från Gud som "Min ängel skall gå framför dig och föra dig till amoreerna, hettiterna, periseerna, kanaaneerna, hiveerna och jevuseerna, och jag skall utplåna dem" (2 Mos 23). Jo, därför att jag behövde tro. Jag behövde känna att det fanns någon som brydde sig om mig. Att det fanns en mening med saker som skedde. Att jag hade någon som vakade över mig.

Richard Dawkins bok har styrkt mig i min övertygelse om att jag inte är ensam. Jag är inte den enda människan som helt enkelt känner att den Gud som beskrivs i Gamla Testamentet har allvarliga karaktärsfel. Det viktigaste för honom, vilket Dawkins påpekar, är att vi tror på honom och att vi tror att allt han säger och gör är moraliskt rätt. Tro. Blint. Men kanske någon vill invända, Jesus då? Ja, det är faktiskt så att även om man läser en bok så glömmer man vissa rader och missar vissa rader. Något som jag vill poängtera om Jesus är att han faktiskt, trots sitt kärleksfulla handlande, säger "Tro inte för att jag kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte en minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett" (Matt 5:17-18). Vad Jesus säger är att han backar upp den gammaltestamentets guden till 100 procent. (Och för den som tror att han bara menar typ tio enkla regler föreslår jag att man helt enkelt slår upp den Bibel som sannolikt står i någon bokhylla trots att man inte är troende, och där letar man upp alla regler och lagar som Gud ger Mose. Det är några sidor.)


Varför tvekade jag då inför det här inlägget? Jo, för det känns läskigt. Kommer något hemskt hända mig för att jag mentalt konverterat till hedning och dessutom säger det högt? Kommer läsare ta anstöt av vad jag skriver? Kommer jag att skrämma någon med att först säga att jag har varit kristen (många anser det vara märkligt i vårt sekulariserad land), och kommer jag skrämma någon med att dessutom ha fräckheten att säga att jag måste nog betrakta mig som ateist? Skrämma bort är väl det jag menar.

Jag visste innerst inne under en lång tid att jag hade valt att tolka vissa saker som symboliska och andra som verkliga händelser i Bibeln. Men som Dawkins tar upp, vem vet vad som ska tolkas symboliskt och vad som ska tas rent bokstavligt? Inte jag. Eftersom att Bibeln inte kommer med en instruktionsbok så vet egentligen ingen annan det heller. Jag har haft hjälp av min tro. Jag har valt att se ljusa och goda saker i den tron. Jag tvivlar på att jag skulle funnits här och skrivit dessa ord om jag inte hade det att klänga mig fast vid under en period av mitt liv. Det är jag tacksam för, och jag missunnar verkligen ingen annan på jorden att få tro på vilken religion de vill, eller ingen alls.

Tycker jag att då att det är tillrådligt att blint acceptera något utan att vilja ifrågasätta vad man får höra eller läsa? Nej, det tycker jag aldrig. Min svenska lärare på gymnasiet brukade säga att vi skulle vara kritiska mot media. Vi skulle alltid fundera på vem som sa vad, och i vilket syfte. Sen skulle vi vara källkritiska. Dessa råd har jag använt jämt, utom i ett avseende...min tro. Så jag misstänker att om jag hade lytt dessa råd även i den här frågan så hade jag kommit fram till den slutsats jag nu har mycket tidigare. Jag anser att jag har valt trygghet framför vetskap allt för länge nu.


Men sanningen att säga, det är verkligen på tiden att jag flyttar hemifrån nu. Det är verkligen på tiden att jag frigör mig. Det är verkligen på tiden att jag medvetet lever ett liv som jag kan njuta av utan en ständig känsla av att vara oärlig mot mig själv. Jag heter Anna och jag kommer ut ur garderoben nu, jag är ateist.

9 kommentarer:

  1. jo, det är bra att kunna sin bibel, för många filmer och böcker har något därifrån.

    SvaraRadera
  2. Ja, Hannele. Vet du jag tror att många andra litterära verk är lite beroende av att man har bibelkunskap. Många, särskilt bland de yngre, kanske har svårt att få ut lika mycket av ganska många klassiker då det många gånger nästan krävs att man vet lite vad som står där för annars missar man kontexter.
    Som kultur och litteraturskatt är Bibeln sannerligen en klassiker. Trots min relativt "nya" ståndpunkt, så är jag glad att jag har den bakgrunden att jag är bevandrad i Bibeln. Och som du påpekar, även många filmer förhöjs av att man har den här kunskapen.
    Jag tänker lite som så, att om jag till fullo ville förstå vissa böcker från den muslimska kulturen eller hinduistiska så kanske jag borde vara lika bevandrad i de t.ex Koranen eller Vedaskrifterna.
    Varje kultur som existerar idag vilar ju mer eller mindre på religion, och därför kan det vara motiverat att kunna lite av heliga skrifter då de influerar författare )och konstnärer eller filmmakare).

    SvaraRadera
  3. Välkommen ut ur garderoben så att säga =) KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja,en del är segare än andra. Jag inser ju att det verkar märkligt att ha religiösa grubblerier i Sverige i dag, men jag har alltid varit lite omodern. Nu har jag sekulariserat mig dock. Efter mycket noggrann eftertanke. (Julle dagen efter det här inlägget kom det ett par från Jehovas Vittnen och knackade på, hur tolkar man det ; P ?)

      Radera
    2. HAHA!! att du inte ska konvertera till jehovas iaf! dom kom även till mig när jag bodde ute på vishans visha, HEERE GUD, om man kan säga så, dom är överallt.

      Radera
  4. Intressant, särskilt det du skriver om Jesus. Han är inte så oskyldig som många tror...

    SvaraRadera
  5. Jag hur tolkar man det där med Jehovas vittnen. Särskilt som jag som är en avhoppare från nämnda sekt och även har skrivit om detta i Borde vara död skriver på din blogg samma dag som du nämner det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Pål, det intressanta den dagen då jag träffade det här paret var att så fort jag stängde dörren om mig gick jag till datorn och öppnade min mail, där låg ett brev från en person som är ateist och skrev ganska mycket om hur han ändrat åsikt i om en bok som behandlar tro. Jag uppfattade poängen i mailet som att han är genuint trött på alla ursäkter vi gör för religion, i korthet. Så jag fick två val eller så säger vi att jag alltid föredragit gråzoner före svart eller vitt. Om jag har fel och Gud finns så vet han säkert det.
      (Vill tillägga angående de besökande vittnena så talades vi vid säkert fyrtio min, jag är den som brukar få dem att säga att de måste gå vidare ha,ha. De var mycket trevliga dock, men tyckte säkert att det var lite jobbigt att jag hade sakkunskap och kunde ifrågasätta Bibeln.)
      Jo, jag vet att du är avhoppare. Måste varit ett tufft steg egentligen. Man kan ju lätt få uppfattningen att många trossamfund stöter bort den som vill gå ur, har man släkt och vänner där så blir det ju ett enormt steg man får lov att ta. Och nej, oskyldig är väl få, om ingen. Jesus har ju inte talat med mig personligen, så jag får utgå från andrahandskällor och vem vet hur pålitliga de är ; P

      Radera
    2. Ha ha, det är väl i Goda Omen som det talas om Bibeln som partsinlaga... För min del så trillade faktiskt resten av familjen ur. Men mina föräldrar flyttade bara över sin paranoia till något annat så jag har ändå inte kontakt med dem idag. Det var ett tufft steg att ta sig ur, men det blev omöjligt att stanna kvar eftersom det mest kändes som om man gick på rostiga spikar till slut.

      Radera