Visdom från silverkanten av livet

Ni vet alla de där hyllvärmarna, de som står där och tar plats och man undrar varför man inte läst dem än? Ibland är de inte ens en egna, så om man tar och läser dem får man in en ny bok när man lämnar tillbaka hyllvärmarna. Precis så var det med Maya Angelous Letters to My Daughter. Den blev avlämnad här för ett braaa tag sen.

Angelou har inga biologiska eller adopterade döttrar, utan det här är boken där hon delar med sig av sin livsvisdom till oss, kvinnorna. För det är mycket råd och uppmaningar igenom hela boken. Det är också många självbiografiska kapitel om hennes uppväxt och vad hon lärde sig av den.

Det som jag uppskattar med boken är bl a författarens sätt att formulera sig på. Som ex-troende har jag lätt för att läsa/ lyssna när tonen blir lite profetisk ha ha. Jo men så är det. Jag uppskattade känslan av att jag satt bredvid Angelou och lyssnade på hennes uppfattningar om livet och vad det går ut på.

Det jag inte uppskattar, paradoxalt nog, är de religiösa undertonerna i vissa kapitel. Märk väl vissa. Jag tror ju att man kan ha en bra och hållbar moral oavsett om man är troende mot något håll. Därför var de rent halleluja-aktiga delarna lite trista. Men....

...Angelou lyfte fram så många ljusa och insiktsfulla analyser angående tro att jag insåg att hade någon gett mig boken för fem år sedan så hade jag nog svalt det mesta. För dogmatiskt inhamrande är det inte frågan om.

Vi möter en afrikansk-amerikans kvinna som på ålderns höst reflekterar en hel del om de svårigheter slavar och deras ättlingar har mött. Det är lite svart historia, ur ordets alla tolkningar. Hon vågar ta upp sina svaga sidor, och hon pendlar väldigt mycket mellan ödmjukhet och stolthet. Starkast är de berättelser som tar upp de gånger hon var i underläge.

Angelou blev vid ett tillfälle, mer eller mindre, kidnappad av en man som nästan misshandlade henne till döds. Hennes mor lät slå in dörren till det rum modern trodde Maya befann sig i, och hon befanns i ett eländigt skick. De två hade en komplicerad relation då det var mormor som uppfostrade Angelou tills tonåren, då skickades hon från en liten ort till en storstad. Hård omställning är nog ett bra ord.

Den historien som gjorde starkast intryck på mig är dock den där hon berättar om när hon helt tappade greppet pga skuldkänslor och otillräcklighet för att hon inte uppfostrar sonen själv. "I was maddened by the helplessness of the situation" (s 65), berättar hon för att förklara hur hon vid ett tillfälle fick ingivelsen att döda sin son så han slapp uppleva eländet. Övertygad om sin galenskap gråter hon och söker läkarhjälp, en ung vit man, som hon bara inte klarar av att anförtro sig åt. Så hon går till sin röstlärare och mentor, Frederick "Wilkie" Wilkerson. Han lyssnar tålmodigt när hon berättar om sin galenskap och hur hon tänkte.

Wilkie tar fram papper och penna och säger att hon ska skriva en tacksamhetslista på direkten. Angelou blir mer upprörd och undrar om karln inte förstår vad hon berättar. Till slut säger han uttryckligen vad hon ska börja med, att tack för att hon kan höra, för det gör att hon kan höra musik och det kan inte alla. Sen fortsätter han att insistera på att Angelou ska göra detta, och hon ger upp och gör det. Efter ett tag har alla känslor av ångest och akut själssmärta lagt sig. Detta är fortfarande en metod hon använder sig av.

Det är en läsvärd bok, kanske inte så fylld av snärtiga citat som jag hade trott, men läsvärd. Det finns dock en sak som jag direkt kände att jag ville träna på. "Don't whine. Whining lets a brute know that a victim is in the neighborhood" (xii). Saken är den att det är precis så jag kan känna, att om jag låter mig själv känna mig som ett offer för min inre elaka röst som viskar hur hemsk jag är så känner jag mig som ett offer. Det finns ingen mening med att vara ett offer, särskilt inte för sig själv så tack för tipset Maya Angelou.