Kläder

I dag har jag för första gången varit på lager 157. Tur man hade ac i bilen säger jag bara, varmt som f-n. Jag åkte med Isundas svarta Malin och Agneta (Malins mamma ti hi). Det som var bra där i Sågmyra var priserna, det som var dåligt var storlekarna. Jag hittade visserligen en svart hoodjacka för billig peng och två t-shirts åt Nova men.... Hallå vill man inte att folk som drar större än 38 ska kunna hitta roliga kläder. Vad är det för fel på alla djäkla designers. Kom över er förbannade fettfobi och gör vettiga kläder i alla storlekar. Bara för att man inte orkar träna och äta rätt (läs tråkigt) vill man inte ha tält på sig. Ge mig rosa pinup klänningar och svarta ålskinn som sitter åt i rätt storlek. Jag vill också gilla mode men hur ska man bli glad av att klä sig i "fet men fin" kläder jämt.

Ja det finns väl en anledning att man inte kommer i vissa storlekar hrm. Som ni ser har jag efter mycket tjat bakat en barbapapatårta till Nova. Hon såg en bild i sin barbabok men den blev väl inte riktigt som hon hade tänkt sig för mamma hade kaffe på bottenlagret.

Snart ska jag till Malung och hämta Sol som är där på fest. Få se om det blir sova-över-tjat. Men nu är morfar och morbror Anton här så hoppas det drar lite.

That's wonderful news. The readers of Horse and Hound will be relieved.

Har ni sett Notting Hill ? I så fall minns ni i slutet av filmen är Julia och Hugh i Hyde Park och tonerna av "When you say nothing att all" tonar fram. Det ger en bild av lugn och ro. Precis så lugnt och skönt hade jag och svarta Malin i Eldris idag. Jag kan faktiskt tro på allvar ibland att jag aldrig mer ska få uppleva såna stunder och då blir de så mer värdefulla när de kommer.

Inte för att vi sa "nothing at all". Som vanligt gjorde vi det vi är bäst på, pratade. Men också njöt av vattnets suggestiva, hypnotiska viskande. Bäst som vi satt där flög en svart fjäril mot oss och en kort stund efter en vit. Mycket symboliskt inte sant.

Måste koppla bort Edward och Bella på allvar nu så att jag kan koncentrera mig på mina framtida studier. Jag har ju varit pretto och lånat tre böcker ur litt.listan som jag ska läsa i förväg. Inga böcker som jag skulle valt själv men The Remains of the Day har ju åtminstone blivit filmad så något intressant lär den väl innehålla. Oh sen lånade jag ju en grammar så nu blir det pluskvamperfekt för hela slanten.

Moster Elisabet mumlade något om att ev. börja plugga franska hoppas hon gör det. I så fall kanske jag får bussällskap nästa termin : ) Egentligen önskar jag att jag orkade tenta franska så jag kunde läsa det med men min energinivå är sällan i fas med mina drömmar. Well maybe next lifetime.

Snart flyttar mina småsystrar, Pelikan för att plugga i Uppsala och Emsan kommer väl pendla till Leksand, så det är ju inte bara jag som ändrar riktning i studievärlden. Vi tre ska nog fixa det här galant, två flickor och en tant.

Inga bekymmer

Om man skulle vilja kunde man oroa sig. Inte jag alltså, det vore olikt mig. Jag menar bara att alla som ska börja skolan tänker väl lite på det. En del mer andra mindre. Tänk på alla stackars lärare bara. Visst de har ju valt sina karriärer men du kan ju inte välja eleverna. Föreställ dig själv att komma tillbaka till en klass där det inte fungerar särskilt bra. Nej vi kan ju klaga ihjäl oss på allt som inte är som det "borde" vara men man kan knappast skylla allt på lärarkåren ensam. Brist på pengar, brist på nytänkande i själva lärarutbildningen jodå men också vi föräldrar har kanske för lite tid med barnen.

Hinner vi känna av hur våra barn har haft det i skolan ? Vet vi om de har kompisar? Vet vi vad som är viktigt för att passa in i gruppen idag ? Kan vi namnen på deras lärare, vänner eller idoler. Alla föräldrar varken vill eller kan bry sig om sånt. Jag jag menar att det är också vår skyldighet att hålla kontakt med skolan och dess värld. För vi ska ju arbeta mot samma mål. Nämligen det att den tid som spenderas där ska vara lärorik och givande. Då pratar jag inte bara om kvadratroten ur pi. Livskunskap. Hur beter man sig i en grupp. Hur lär man sig knyter man sociala kontakter. Hur möter man varandra, förhoppningsvis med empati-vänlighet-nyfikenhet. Det är saker som man många gånger lär sig i skolan. Om man har bra pedagoger. Jag har mött olika sorter själv under mina skolår.

Nu är det dags igen, 24 augusti börjar jag och Nova ettan. Hon i grundskolan och jag på högskolan. Jo jag kunde oroa mig. Men nu ska jag träna mig i att tänka som en man. Dvs allt ordnar sig väl.Hakuna Matata.

Karin-dagen

Fint väder i dag. Jag unnar er soldyrkare lite chanser att skaffa er värmeslag även om jag helst undviker den själv. I dag har jag dock vistats ute utan solskydd. Sol och jag var på konstnärerna Karin och Carl Larssons gård. Tyvärr får man ju inte fota inne i huset vilket hade varit intressantast. Vi åkte med min svärmor och hennes coola syrra Elisabet. Sol skuttade omkring där ute på gården och gjorde som Ronja. Ni vet aktade sig för att falla i det otroligt höga vatten som omger gården. Jag tyckte huset var mindre än jag föreställt mig. Definitivt mörkare, bara två rum som var så där ljusa som jag hade föreställt mig.
De firade lite där då det var Karin-dagen enligt almanackan. (Jag heter också Karin) Tydligen firade Larssons namnsdagar mer än födelsedagar.
Sen vandrade vi runt i Sundborn, tog oss även till deras söta lilla kyrka. Så fridfull och harmonisk. Hela familjen var visst begravd där. Carl har också målat inne i kyrkan och det syntes.

Väl hemma här bjöd svärmor Maggan på linsbiffar, koriandersås och avslutningsvis hallonpaj och hemgjord chokladglass. Sen ska Sol sova där i natt så det blir nog möjlighet att få somna före halv ett i natt.
Kan inte undanhålla en bild på mina kära vallmor. Så syndfullt sköna : )
Konstigt nog blev jag ingen trädgårdsmästarinna när jag blev med hus men vallmo är ju tacksamt. Min mans salig morfar som ägde detta hus skulle nog bli lite besviken över att vi inte lyckats nå upp till hans nivå av växtmagi. Allvarligt, Arne som han hette hade nog magiska gröna fingrar. När han verkade på den här gården var det ett fyrverkeri av ljuva färger från vår till höst. Allt frodades. Inte nu. Inte under den här mammans fingrar. Ibland är det bättre att drömma om en trädgård än att slåss mot den som D och jag känner att vi gör. Suck. Men nästa år då ni.