Frustration

Känner mig frustrerad. Både pga inre och yttre omständigheter. Lite grann känner jag mig som Hoppsan i Robin Hood, han har en tendens att hamna på efterkälken i många lägen. Sen om det är självförvållat så vill jag inte låtsas om det.

De yttre omständigheterna är min arbetslöshet. (Intressant namn det där för utan arbete känns det inte som att jag är. Mest oavlönat slit. Efter att ha pluggat heltid i tre år så inser jag att allt här hemma är eftersatt. Inomhus och utomhus.) Nu har jag områden jag vill arbeta med, som litteratur. Men jag skulle ha nytta av en biblioteks och informationsutbildning. Alltså ca ett och ett halvt år till.

Fast jag får inte låna mer från CSN, har pluggat för mycket redan. Sen ligger alla utbildningar långt bort. Sen vill t ex Uppsala att man skulle ha VG på kandidatuppsatsen och det har inte jag. Mitt G kändes ok först, men i efterhand så tänker jag att det fanns inget jag hade kunnat göra annorlunda. Tiden och kraften fanns inte där.

Jag är också trött på att ha så mycket omkringpussel i min vardag. Möten hit och dit.Viktiga saker men jag önskar att allt bara var bra och att jag därmed slapp lägga energi på sådant som jag inte ens ser någon ljusning på. Jag tror att jag har tappat min förmåga att se ljuset i tunneln.

Sen känner jag mig uppgiven över att jag aldrig tar mig här-i-från. Min ena syster flyttar till Thailand nu. Till solen som hon älskar. En av mina bröder ska semestra i Las Vegas om två dagar. Jag känner väldigt många som åker bort, flyttar och rör på sig. Jag blir tokig av dessa väggar. Ge mig rymd och luft under vingarna. Alltid kommer något i vägen så att vi kommer aldrig längre än trettio mil härifrån.Men jag vet att det är upp till mig att ändra på omständigheterna.

De inre omständigheterna är mitt totala haveri rent mentalt. Jag har slut på initiativ, ideér, kraft och förmåga. Men gnälla blir jag faktiskt bättre och bättre på. På något sätt känns det som att allt tog slut när mitt program gjorde det. Jag satsade allt på att ta mig igenom det trots sorger och sju svåra år. Fast jag många gånger grät och sa till mina närmaste att nu...nu klara jag det inte längre nu hoppar jag av. Jag klarade det. Märkligt nog så publiceras sådana här examina i lokalpressen, så nu tre månader senare kommer folk och säger grattis.

Tid, kraft, pengar och möjligheter står överst på min önskelista nu.

Jag önskar att jag hade en JohnLennon som bad mig komma ut och leka just nu

Försök till vardag igen då

Mina små kelgrisar, som farfar säger i Trolltyg i tomteskogen! Jag har svårt att samla tankarna numera så jag börjar med trygg terräng.

Har läst både Eld och The Help helt nyligen. Båda väldigt engagerande böcker på sina vitt skilda vis. Jag ser verkligen fram emot tredje och som jag förstår det, den avslutande delen, av Engelsforstrilogin. Strandberg och Bergmark-Elfgren har överträffat sig själv i denna uppföljare om ungdomshäxorna i Bergslagen.

Visst är ungdomslitteratur ofta lite mer genretypiska och ploten simplare, men jag känner att jag fastnar för historien. Och vissa av karaktärerna. Sen tycker jag att huvudpersonerna är lite som vilka tjejer som helst i Winx, Witch, Trollz eller alla dessa serier där man samlar individer med krafter och så highlightar man olikheterna. Men trots allt så gillar jag ju det ha,ha.

The Help är ett rasdrama från 60-talets Mississippi. Visst lät det trist? Meeen det är det inte. Den är inte direkt komisk, men det närmar sig tragikomik och bäst av allt den hade ett slut jag både kunde köpa rent realistiskt...och så var det ändå lite lyckligt. Så bra. Lånade ut den till svärmor som är lika lyrisk hon : ) Den har filmatiserats under namnet Niceville, och läser man boken förstår man varför..

Det handlar i stort om en ung vit priviligerad kvinna som drömmer om att få försörja sig på sitt skrivande. Hon hittar inspiration bland sitt samhälles hemhjälp, svarta kvinnor som har lika mycket rättigheter som Mandela hade innan avskaffandet av apartheid. Skeeter, som hon heter, inleder en farlig vänskap med husan Aibileen som arbetar för Skeeters vännina. Snart kopplas storkäftade, tuffa Mimi in. En kaxig svart kvinna som har en tendens att hamna i trubbel. Hon litar inte på Skeeter, och varför skulle hon det med tanke på den erfarenhet hon har.

Mycket läsvärd, tänkvärd och värd helt enkelt. Man blir mörkrädd när man låter historien sjunka in i ens medvetande. Jag fick hela tiden påminna mig om att det handlar om 1960talet och inte 1860talet!

Peace Out!

She's leaving home, bye bye.

Denna vackra blomma bär samma namn som en levnadsglad ung flicka som inte finns ibland oss längre. Min tankar går till hennes föräldrar, moster, farbror, kusiner och mor- samt farföräldrar,, alla som älskar henne.

Livet rusar fram som en virvlande fors.

Tills det finns ett hinder så stort i vägen att våra kroppar kapitulerar.

Du modiga, rara skogsängel. Din mors enda barn. Din mosters glädjekälla. Nu går du långt i förväg. Jag minns dig som en ständigt leende flicka. Linneor kan vara spröda, men den skönhet och glädje de sprider hos betraktaren är stark precis som du, du som hade framtidstro och hopp.

Små loppor överallt...

....med det menar jag Loppisar. Tja som ni vet är jag inte loppis fantast, men det verkar inte spela någon roll för sista året har jag haft en hel del med sådana att göra. Sist ut nu var min syster Emelies flyttloppis. Hon ska plugga thailändska i Thailand (känns som ett bra ställe att göra det på :D).

Jösses två dagar fylld med attackerande getingar, solsken hela lördagen och Decibel som loppade med moster blev lite rikare till sin förnöjelse. Själv var jag moraliskt stöd. Det gick inte så lysande som vi hoppats på men lite fick hon in.

Det fanns verkligen en del fynd. Hon hade lite saker efter sin farmor, bl a den här snygga vintage klänningen som jag övertalade vår syster Elin att modella i. Den är hennes nu kan jag dock tillägga.

Tänk den låg i en hög med tygstuvar som Em hade plockat ihop och trott att allt var tyger som hennes farmor lämnat kvar. Jag syr ju inte så mkt själv men tog lite till en viss Krimskramsan som alltid behöver mer pysselmatrial : )

Jag är mest ute efter burkar på loppisar om jag hamnar där och gissa om det fanns. Ett av mina superfynd var dessa.

Seriöst, det är kanel kvar i kanelburken. Men jag lovar, det ska inte användas till pepparkakor framöver för er som jag bjuder på det till jul ha,ha. Maken log lite när jag deklamerade att nu måste jag ha ett skåp som typ "Farbrors Frippes skafferi" har. Min samling växer.

Allvarligt talat jag är inte bara burksamlare utan även anglofil. Så jag höll på att hoppa till när jag såg den här!

Jag såg faktiskt bröllopet på tv som barn. Diana hade världens längsta släp minns jag. Tänk det var på den tiden i mitt liv när prinsessor fortfarande var viktiga. Jag tyckte lite grand att för att vara en prinsessa så hade hon lite för kort hår. Nu baxnar jag mest över att flickstackarn bara var nitton år. Visste hon vad hon gav sig in i? Hur kan man till fullo förstå det i den åldern?

I mitt tycke är burken ett stycke nutidshistoria och förhoppningen är att jag ska ha engelskt julgodis i den till december. Men den som lever får se.

Och när vi är inne på jul, burkar och lätt historia måste jag få visa den helt awesome chupa chups burken Krimskramsan fixat åt mig. Den har allt, färg, jul och humor. Sen får det plats en hel del i den.

Kyssen kanske inte var någon höjdare : )

Jag funderar på vad jag ska ha i den i jul, för burkar bör användas inte bara vara till lyster.

"Deck the halls of lollipops of merry"

Ahhh, vilken härlig burk!

Nu väntar jobbsökande, och resten av livet!