Inte för att jag vet om hon var rojalist, men det är själva känslan av en tid som är oåterkalleligen bortsprungen. Varken bättre eller sämre än någon annan tid. Fast allt som påminner om en annan tid än nu känns lockande.
Att bero på tid har jag äntligen läst ut The Time Traveler's Wife av Audrey Niffenegger. En fantastisk kärlekshistoria som känns både spännande och djupt romantisk. Den handlar om kärleksparet Henry och Clare som kämpar för att ha en vardag tillsammans trots Henrys massiva handikapp - ofrivilliga tidsresor.
Det kanske inte låter så illa men t ex när man inte kan ta med sig något vid resorna så innebär det ju att man är spritt språngande naken var man än materialiserar sig, något som leder till ganska många krångligheter för Henry.
Den har filmatiserats och jag har sett filmen för några år sen. Visst uppskattade jag filmen, men nu känner jag att den utelämnar vissa saker. Den sexuella biten som betonas i boken märkte jag knappt av i filmen. Samt att i filmen kändes båda huvudpersonerna mer helylle än de beskrivs i boken.
Den är lite känslosam vilket sannolikt är skälet till att jag dragit på att läsa den. Jag känner mig lite som Bella Swan i New Moon när hennes depression får henne att avsky musik. Allt som väcker sorgliga eller smöriga känslor undviker jag helst. Så när barnen är i skolan så tittar jag på filmer som Zombieland, Hellraiser eller läser tecknade skräcknoveller. Konstigt nog känns det som att det är det som är lättast att stå ut med just nu.
Lyssnar på Beatles medan jag skriver, just nu spelas "Here comes the sun".
