Om censur

Ja. det har väl knappast undgått de flesta som intresserar sig för media att vi får en ändring i årets upplaga av årets upplaga av Kalle Anka och hans vänner. Man har bestämt sig för att klippa bort en sen i "Tomtens verkstad", där en docka speglar tidsandan då filmklippet gjordes. En docka som ser ut som de karikatyrer vita gjorde av svarta.

Min första reaktion blev..neeeeeeeej så här kan de inte göra!!! Jag älskar ju hela den lilla filmen, ta inte bort något. Sen kom tankarna in på all kritik som riktats mot Stina Wirsén, se ex HÄR efter hennes barnbok som nu är film, "Liten skär och alla små brokiga". Jag har också läst svar från Wirsén som t ex DETTA.

Sen kom tankarna in på Tintin, att Pippis pappa är negerkung, och att i min kakbok från början har ett recept på negerbollar. (Själv säger jag chokladbollar, och saffransbullar om saffransbullar istället för kinesbullar.)

Var ska vi dra gränser för censur? När är den rättfärdigad? Hur kan jag som vit, medelålderskvinna någonsin sätta mig in i hur det känns att tillhöra en majoritet av världsbefolkningen som behandlas som en minoritet i många fall. Jag har inget sätt att relatera till detta på ett annat sätt än att jämföra med hur jag kan känna mig diskriminerad som kvinna.

Jag tror inte Wirsén menar något illa, eller Astrid Lindgren. Men varför är det så viktigt för oss att få behålla traditioner som sårar eller befäster undermedvetna fördomar inom oss? Disney är amerikanskt, där har man en historia som vi i Sverige inte delar. I USA finns det en stor del av befolkningen som är ättlingar till afrikanska slavar, dessa människor känner sig nog inte alltid så bekväma till mods när de får se äldre skildringar där de framstår som lite "bonniga", okultiverade eller närmast som apor. Disney äger rättigheterna och har rätt att göra som de vill.

Däremot så blir det fel när man som vi också hört att man bestämt att pepparkakskostym förbjuds pga att man tror att mörkhyade svenskar tar illa upp. Det slår nog helt fel tror jag. Min åsikt är att vi bekämpar rasism genom att rösta på icke rasistiska partier, och uppmanar alla större partier att våga ta upp frågor om invandring och att de slutar behandla frågan som het potatis.

Det är en hårfin skillnad på att vara nationalist och rasist ibland. Det är också konstigt att man inte kan få säga att man tycker att invandringen ska regleras utan att bli stämplad som rasist. Men, att traditioner, ritualer och vanor förändras får vi acceptera.

Tänk på julsången "Raska fötter springa tripp,tripp"......."vem står där i pappas julerock jo det är vår julebock han har säkert klappar". Denna visa från sent 1800tal/tidigt 1900tal talar om för oss att den så självklara jultomten inte är så gammal. Ta julgranen, adventsljusstaken eller läs på om luciatåg.

Men censur, vi har ett problem...för var ska gränserna sättas? Jag vet inte. Hur kan det exempelvis vara ok att människor som är uttalat främlingsfientliga får samlas sista november, men en del skolor varken vågar ha pepparkaksgummor eller sjunga svenska nationalsången? Jag bara undrar.

Lucia och kallt

Insåg just att jag får mer känsla av att titta på Gina och Kodjo när de kör musikhjälpen än vad jag fick av dagens Lucia. Jag är så förbaskat konservativ att jag bara tröttnar ur på alla dessa märkliga trestämmor på mina favoritjulsånger, och sen är förnyelse kul. Dock inte när det gäller Lucia. Där drar jag gränsen. Själv önskade jag mig Christmas is all around us av Billy Macky. Men frågan är om den hinner spelas så jag får lov att dra mitt eget strå till mig själv.

Hade tänkt visa er mina pepparkakor som jag gjorde efter en förlaga i nån av årets jultidningar. Så fina rumpor med snygga trosor...men jag kommer inte åt några bilder alls just nu så det är lite svårt.

Annars så lästränar jag upp mig till min gamla "klass". Lovecraft tog mig dagar att läsa och äntligen har jag fått läsa om den läskige Chtluhu och lite annat. Han är ojämn som novellist, men när han får till det så blir det obehagligt bra och läskigt. H.P Lovecraft, vilket namn på en skräckförfattare : )

Jag har snöat in på John Ajvide Lindqvist. Till min stora glädje lyckades jag läsa ut Lilla Stjärna på en och samma dag. (Ja, jo det låter kanske inte så konstigt men tro mig det är svårt att inte kunna göra saker som man kunde men vissa dagar så känns det som att jag närmar mig min vanliga läshastighet/förståelse.) Efter att jag nyligen läst Johns novell/sommarprat/småtexts bok känner jag att jag har hittat en författare som slår an precis rätt sträng hos mig. Så jag tog mig an Människohamn före Lilla stjärna.

Att vara förälder och läsa hans böcker kan vara lite jobbigt för det är så svåra teman som behandlas. För ett år sedan tror jag inte att jag hade varit mogen för dem. Men nu känner jag att jag ser förbi skräckelementen i berättelserna och kan fokusera på persongalleriet. De utsatta människorna, de svaga, de starka och de annorlunda. Jag tror att det jag uppskattar mest är att han lyckas lyfta fram det som jag själv vill förstå, det här med att det är svårt att vara annorlunda i en värld som vill stöpa oss i samma form.

 Sen har vi det här med barn. De är söta när de sover, eller hur. Det är väl så man säger. Jag tror att de flesta föräldrar sitter med skuldkänslor för saker de sagt eller gjort mot sina barn, eller tänkt. Nu pratar jag inte om barnmisshandlare eller missbrukarföräldrar. Jag menar hon den trevliga grannfrun, eller din snälla farfar. För det är märkligt att ha barn. Den som inte håller med får stå för det. Jag står dock för att jag själv tycker att det finns mycket litet som är enkelt eller självklart med att ha ansvar för en annan människa som först är helt värnlös och som sen växer upp till en ny vuxen.

Den som har läst Människohamn kan säkert känna igen sig i det här med skuld och förträngning. Den som läst Lilla Stjärna och har barn som, tja vad ska jag säga...har spårat ur eller är väldigt annorlunda kan nog känna väldigt starka känslor efter att ha lagt ifrån sig boken. Mobbning och barns naturliga elakhet (just det inga tecken runt naturliga) är också centrala teman i många av hans verk. Jag blev mobbad. Men främst utstött. Efter fjärde klass svängde det. Inte så att jag blev mobbare, men jag blev mer lämnad ifred och andra barn vågade närma sig mig mer.

På inget sätt är varken jag (eller författaren) unika. De allra flesta jag har träffat har minnen från skoltiden som är plågsamma. Vuxna som blundar, är maktlösa och barn som vill hävda sig på den annorlundas bekostnad. Djur stöter ofta bort artfränder som inte stämmer in i gruppen. (Få mig inte att börja om höns, dessa stentuffa och många gånger grymma typer.) Vi är också djur. I Ajvide Lindqvists böcker känns det mer tydligt. Vi är offer och förövare.

Det är Lucia och kallt. Mörkret bekommer inte mig, tack och lov. Det är mitt element. Men stark kyla. Tur att omtänksamme maken har ordnat åt småfåglarna, för snön är djup. Men för er ljussörjare, snö är vitt och lyser upp och döljer allt.

Det finns post...och sen finns det POST!

Häromdagen kom jag och maken hem efter en kall och lätt snöfylld promenad. "Kom du ihåg att ta i posten idag?", frågar han. Nej såklart inte, jag minns ju inte så bra som jag skulle vilja längre. så jag går till brevlådan och tar in posten. En försändelse stack ut lite mer än de andra.

Ibland får man brev som gör att man bara sätter sig och slår händerna över ansiktet. Det här var/ är ett sådant.

Jag grät innan jag hann öppna det.

Det var invirat i ett annat brev, kanske svårt att läsa men jag försöker visa det ändå.

"Our deepest apologies!
Due to a faulty owl, the attached letter has not been delivered in time.
I hope the delay did not cause you much inconvenience and we look forward to serving you again.
Feel free to contact me via owl if you have any concerns you wish me to address.
Sincerely
Ulula Strix
Lost Owls Department"

Ja, mitt antagningsbrev från nuvarande rektorn Minerva McGonagall. Nej, det fanns inget frimärke eller poststämpel på brevet. Ugglor är ju smidiga, om de inte är som tex Erroll. Men jag överser med förseningen.

Brevet som vilket barn som helst skulle vilja ha. Jag kommer aldrig bli vuxen, och det är jag tacksam för. Men aldrig hade jag trott att det skulle kunna bli så här bra : D

Jag har fantastiska människor som gör allt för att mitt hjärta ska få mer rött i sig. Jag är djupt rörd och oerhört tacksam för denna obeskrivligt underbara gåva. TACK!!!!!!!

"Vi undrar vad gör vi nu?"

Var på min brorsdotters dop helgen som var. Vacker kyrka, mosaiker och lyx på ett helt annat sätt än hembygdens vita kala kyrka.

Den här sången spelades och jag har burit den med mig sen dess. Tänker på min lilla brorsdotter på några månader, på min tioåring och tonåringen som faktiskt ibland skriker "jag hatar dig". Sen tänker jag på Linnea som skulle fyllt år i går, och den mamman som satt i kyrkan på det här dopet som förlorade sin tre månaders flicka i somras.

Jag gråter fortfarande när jag lyssnar på den. Jag önskar att jag hade skrivit den här texten själv...attberopå låtar som man själv önskat att man gjort, eller hur Malin. (I mitt fall är det denna och "Fix you").