Nytt

En helt vanlig vardag i januari så skedde några saker. Tonåringen tog mod till sig och tog hål i öronen. (Ganska bra gjort av någon med fobi för stickande saker.) Mamman lyckades gå upp tidigare än hon klarat på ett par veckor. Lillasystern fick sitta och "hänga" lite med syrran och hennes tonårskompisar på fiket en liten stund.

Sen inköptes det en röd volvo, och trots makens gnagande misstanke om att det är ett felköp tänker jag fortsätta vara glad ett tag till. I vårt liv är det nämligen vissa saker som står och faller med innehavet av en bil som rullar. Det är allt jag kräver. Den ska gå att köra tre km per dag och det tror jag kommer att gå.

Om bilen rullar, så rullar min vardag också. Och rött är ju en så vacker färg : D

Trevlig Trettondag På Er

Ja, ännu en av dessa märkliga högtider som någon knappt förstår varför vi firar. Klart att de flesta av er har koll på att det är för att det tre vise männen besökte det förtjusande gossebarnet Jesus : )
Guld, rökelse och myrra.

Själv har jag aldrig förstått poängen med pingst heller, men allt som ger röda dagar eller anledning till att fira är ok i min bok. Tolka nu inte detta som att jag ogillar vare sig något förknippat med julen eller kristna högtider pga vad jag skrivit ovan. Bara det att jag förstår det inte.

Jag tillhör den här majoriteten av människor som vill att allt ska ha en mening. Det ska finnas ett syfte med allt som sker. En förklaring åtminstone. För det gör vardagen så mycket enklare. Om man bara känner att det finns något vettigt med en idé så är sådana som jag ganska nöjda med det mesta.

Ta skatter, helt ok eftersom att de ska finansiera samhällsviktiga projekt. Ta sex, helt ok för då förökas släkten och man har förhoppningsvis lite trevligt samtidigt. Ta tanken på att ställa till med drygt en månads firande som kulminerar under en dag för att ära en individ som predikade kärlek till vår nästa och offrade sig för att alla vi andra skulle  kunna bli räddade, helt ok.

Men nu är det så att julen är som alla sanna julnördar vet en häxkittel blandad med hednatraditioner, modern kommersialism och en tvåtusenårig religion. Det stör mig inte.

 Men skatterna, går de dit vi vill? Får vård, skola, omsorg, infrastrukturer, eller arbetsmarknaden det vi tror, önskar eller hoppas på? Fungerar det systemet som det ursprungligen var tänkt? Och det är som socialist jag ställer mig frågan? Mina skattepengar, hjälper de Rut 87 år att få ett värdigt slut på vårdhemmet där hon dör i cancer. Kommer det som Reinfeldt kräver in att ge oss i glesbygden vägar som inte bara lappas, utan som går att köra på? Räcker pengarna Fredrik?

Är sex så trevligt? (Har nyss bevittnat Sucker Punch med tonåringen och tröttnat ur ännu mer på medias framställning av sexualitet gestaltat genom superunga kvinnor påminnande om tjejer i skoluniformer som ska hetsa upp någon, och de gör det har jag förstått efter att ha läst måååånga inlägg - främst av män- på nätet.) Så hur kul är sex när det inte behövs för reproduktion eller när man som en kompis en gång sa "jag undrar om det är nåt fel på mig för jag är ganska nöjd med missionären och känner inte att jag är så intresserad av S&M eller analsex?". Den frågan kan jag inte svara på, men frågan är om inte sex kan vara ett stressmoment för killar som känner att de måste prestera, eller tjejer som känner att de måste ställa upp för husfridens skull då och då?

Är julen verkligen den högtid vi vill att den ska vara? Är det värt att vara fattig i typ en-två månader efteråt för att köpa den enorma mängd mat, dryck, godis, julklappar, pynt och allt som hör till? Är stressen värd det? Ville Jesus att köpmännen skulle profitera på honom (hrm, vill påminna om hans smärre utbrott vid ett tempel där han rasade över hur just detta skedde fast i hans faders namn)?
Förstör jag julglädjen nu?

Jag firar gärna solens återkomst. Jag tänder gladeligen ett ljus varje söndag i advent. Jag ställer fram julkrubban. Innerst inne hoppas jag att småtomtarna äter gröt om jag ställer ut den. Jag gör detta och mycket mer för att vi behöver något att glädjas åt. Advent = förväntan. Varje lucka i adventskalendern man öppnar, varje pepparkaka, varje julkort som dimper ned i postlådan....det gör det värt det.

Men inte stressen. Inte profiten. Det finns en sak som visas varje jul som säger väldigt mycket, och inte är det Disney utan Tage Danielssons "Karl-Bertil Jonsson". Nu är det trettondagen och jag skulle vilja att den hade någon större mening. Men det kanske räcker att den ger oss extra ledigt om vi har tur vissa år.

(PS. Den här dagen kanske hade varit roligare om inte katolska kyrkan hade flyttat om någons födelsedag till 25 december istället, men å andra sidan så för oss nordbor passar ju den tiden lite bättre för oss så att våra gamla traditioner kunde assimileras in i the Borg collective. Men huvudsaken är att någon fest firas på något vis denna mörka tid.....för visst gruvar vi oss lite för att plocka bort adventsjulstakarna och julstjärnorna ; P)

Host, host.

Ja, det osannolika hände. Jag blev förkyld. Med feber tom med. Märkligt nog tror jag alltid att jag ska slippa sådana saker.Såna är vi optimister, evigt övertygade om att vi besitter en magisk kraft som skyddar oss mot virus och baciller.

Men jag garanterar att det varken varit ledvärk, hosta eller febern som stört mig mest utan en osedvanligt kraftig yrsel som kulminerade i förrgår, för att sakta avta under natten, för att tillfälligt återvända mot tidig kväll. Ni vet sängsnurr efter något överdrivet intag av t ex champagne (bara för att välja något ; P), eller sjösjuka....precis exakt så kändes det om jag vred mitt huvud åt något håll.

Jag är ganska lätt uttråkad, men prova att ligg still i ett drygt dygn med huvudet riktat och ett håll, sen undvik att blunda för då blir det värre. Så kul var det. Efter tre dygn har det lugnat sig men kommer tillbaka en sväng då och då. Min käre D. föreslog att jag kanske kunde ligga med huvudet rakt fram i sängen och prova att se en film på min laptop.

Så Jane Eyre med Michael Fassbender och Mia Wasikowska i huvudrollerna började jag sent igår att testa hans teori. Det gick hyfsat....så länge ingen rörde sig snabbt, som när Jane springer förtvivlat över vidderna, då blev det lite jobbigt. I övrigt så uppskattade jag filmen även om vissa detaljer lämnats lite utanför.

 Wasikowska såg jag först i "In Treatment" som psykpatient. Så när jag fick höra att hon skulle spela Alice i Tim Burtons väldigt fria tolkning av Lewis Carolls verk var jag lite skeptisk. Visst, hon var riktigt bra som trasig tonåring, men som en lätt vimsig Alice? Jag tyckte dock att hon spelade riktigt bra som Alice i Underlandet. Fast som gråa, lilla Jane Eyre...hur skulle hon fixa det? Galant. Hon har en förmåga att gestalta olika karaktärer utan att det känns som att hon spelar samma roll i alla filmer. (En del skådespelare tenderar att göra det.)

Var den romantisk? Tillräckligt för mig. Romanen den bygger på var skriven under en tid när kvinnor skulle sitta i den bur vi ofta kallar hem. Även om många reservationer rests mot spår av engelsk kolonialism och andra feministiska fällor så tycker jag att bedömt med sin egen tids måttstock så var den nog en upplevelse att läsa för den tidens kvinnor och män.

I motsats till mitt förra inlägg om Själlös så kan jag stå ut med att det lyckliga slutet är att de får varandra. Anledningen är tidsskillnaden. 1847 mot 2009 gör att jag köper Bronte, men inte Carriger.
Sjuklingen over and out.

1 Januari och lite åsikter om böcker.

2012 års sista bokläsningar gav minst ut sagt blandade reaktioner hos mig. Jämnast var nog Priestleys Onkel Montagues spökhistorier. Återigen en bok som har varje kapitel som en slags novell men om man läser hela boken får man en större upplevelse. Jag gillar hur dessa små läskigheter presenteras, barn och ungdomslitteraturen har en liten pärla när det gäller spökberättande i Priestley.

John Ajvide Lindqvist är jag ju rejält förtjust i. Dock är det här kanske hans svagaste länk. Men vissa av novellerna är riktigt bra. Att få läsa vad som hände efter slutet i Hanteringen av odöda kändes väldigt bra. Jag är svag för ihopknutna säckar om man säger så, men särskilt uppskattade jag efterordet. Nu hoppas jag bara på att John snart ger ut något nytt : )

Sen har vi det stora irritationsmomentet Själlös av Gail Carriger. Tro mig jag vill tycka om den. På baksidan av boken nämns orden steampunk, vampyrer, varulvar och förekomsten av människor utan själ. Alexia Tarrabotti är protagonisten som i det alternativa viktorianska England råkar vara både själlös, och lika illa halvitalienska. (Inte mina ord - författarens).

Vad som borde stått på baksidan är 'typisk schablonartad historia där den kvinnliga huvudpersonen ska framställas som stark, smart och självständig men blir attraherad av en råbarkad, dominant man och trots att det ska föreställas handla om en cool värld läggs en hel del fokus på sex och naturligtvis ogillar kärleksparet varandra först'.

Ledsen om jag spoilade eller avskräckte någon från att läsa den här boken med en så fantastisk titel.......men verkligen - är inte marknaden mättad nu?

Kan inte någon kvinnlig författare skriva något om en liknande miljö men utan den oändliga historien omöjlig kärlek som såklart är helt möjlig. Då är hela Twilightserien bättre för där avslutas inte första delen av serien av att den så tuffa hjältinnan inte ens vet om att en penis krymper ihop efter samlag!

Det är inte så att jag ogillar sexskildringar, men om jag vill läsa om sex så finns det ju tydligare exempel. Vad jag irriterar mig på är maskering av en genre. Ibland. Just nu surar jag för att boken hade potential men sullades bort.

Årets första dag är i övrigt fylld av halsont, trötta barn och vuxna. Crocodile Dundee visas på tv:n där tonåringen slötittar på Micks äventyr. Deci och Ali spelar Sims, maken ska shoppa och jag måste lägga mig och fundera ut vilken årets första bok borde bli......sen ska jag planera för att träna på mitt inre hakuna matata : D