Satan och Gillian Flynn

Eftersom att Ica Maxi praktiskt kastade Gillian Flynns Mörka platser på mig när jag klev in en dag så tog jag det som ett tecken på att jag måste köpa den. Efter att ha förstått lite sådär att boken handlade om huruvida en person i en familj ritualmördade resten av familjen i Satans ära blev jag lite intresserad. För några år sedan fick jag möjligheten att skriva en uppsats om någon nyreligiös rörelse så jag valde Church of Satan.

Jag tycker att det här är en fascinerande bok ur flera synvinklar. Dels för att den är spännande, och dels för att den tar upp det gamla syndabockstemat. Det måste alltid vara något 'omänskligt' över vidriga mord. Det där ordet, omänskligt, det har jag sällan förstått när vi använder det om akter människan själv utför. Vad vi menar är att ingen 'normal' person gör vissa saker, att det vi själva aldrig hade kunnat förställa oss i vår vildaste fantasi att göra - det gör bara de 'omänskliga' människorna.

Ben Day, som utpekas som satanist och mördare, är dock ingen Jeffrey Dahmer, som vi snart ska komma att förstå. Satanism är ingen livsåskådning som passar mig, men att kategoriskt utgå från att alla utövare av en religion har samma ritualer, traditioner eller seder vet vi väl innerst inne att det sällan är så. Det var något jag själv blev väldigt klar över när jag satte satanism under luppen. Ja, det finns folk som dödar andra i Satans namn...precis som att det görs i Guds namn. Vad är det som skrämde upp folk så otroligt under den tid då historien utspelar sig?

Jag själv minns kontroverserna runt alla hårdrocksband, även här i Sverige. Iron Maiden, Judas Priest, eller W.A.S.P - vars initialer ofta påstods stå för "We are Satan's People", dessa band och många mer en hel del symbolik, rekvisita och images som kan förknippas med Djävulen/Satan/Lucifer eller vad man nu vill kalla honom. (OBS dessa namn är inte helt utbytbara, det är enligt många olika väsen men samlas oftast ihop och benämns som en och samma entitet.)
Det var nog skrämmande med våldsamheten som förknippas med denna musikgenre, och vid ett tillfälle ställdes gruppen Judas Priest inför rätta för att ha skickat ut dolda meddelanden som skulle uppmana till självmord (en stor synd).

 (Bild från Doctor Who avsnittet "The Satan Pit", s2 e9.)

Tillbaka till Flynns bok då, den är tragisk, blodig och väldigt tankeväckande. Enda invändningen jag har var att slutet var lite för tillrättalagt, särskilt om man jämför (jag vet, man ska inte det) med slutet på Gone Girl. Det är många tillbakablickar från familjen, det är en del olustiga scener där man bara känner att social skyddsnätet i familjen Days lilla kommun lämnar mycket att önska. Det här är inte boken man ska välja om man vill ha mysrys, utan det är boken man vill ha när man vill skakas om en smula.

Flynns bok tar upp den satanismhysteri som rådde i bland annat USA under 1980-talet. Här möter vi den enda överlevande i familjen, 'mördaren' Bens lillasyster Libby Day. Hon beskrivs långt ifrån som någon sympatisk, vänlig eller modig kvinna. Libby som huvudkaraktär växer anser jag, och rent generellt så porträtteras de viktigaste personerna med många lager i sina personligheter. Det höjer bokens värde för mig. Libby var den som vittnade att hennes storebror Ben mejade ner hennes mamma och två systrar. Frågan är bara hur mycket såg Libby egentligen? Vad hände före morden? Vad för slags familj var de? Och hur yttrade sig Bens satanism? Vill ni veta så får ni läsa, det är fusk att googla ; P

Ove

"Hur kan man inte backa med ett släp? frågar han sig. Va? Hur svårt ska det behöva vara att reda ut grunderna i höger och vänster och sen göra tvärtom? Hur tar sig de här människorna sig fram i livet överhuvudtaget?" (s 25).

Här summeras tankesättet hos En man som heter Ove, av Fredrik Backman, väldigt väl. Jag säger ofta att jag inte gillar svenska författare så värst, och sällan böcker som behandlar vardagen, men jag är beredd att göra ett undantag här. Jag lånade boken av tre skäl; min svärmor rekommenderade den, min pappa heter Ove och är medelålders, och slutligen när jag snabbt bläddrade i den på biblioteket verkade det som en sur gubbe var protagonist.

Vi möter alltså Ove, som är nypensionerad (mot sin vilja) och 59 år gammal. Och bitter. Och håller hårt på hur saker och ting ska vara. Det är lätt att skratta åt en man klappar till en lek-clown på ett sjukhus för att denne trollar bort Oves femkrona och tror att det ska gå bra att "ge tillbaka en annan femkrona" (s 131). Sen är det svårt att inte le åt alla hans misslyckade självmordsförsök. Jag vet - det där lät hemskt eller hur? Men sett ur bokens sammanhang är det så det känns när rep går av, grannar stör genom att knacka på när man ska gasa ihjäl sig o.s.v. Ove har det inte lätt för sig när han försöker stöta bort människor och djur, de låter sig inte alltid hindras av oförskämda gubbar alla gånger.

Under Ove stela sätt finns såklart en historia, och en jäkligt bra sådan. Fredrik Backman har skrivit en bok om riktigt svåra och tunga ämnen på ett sånt sätt att man häpnar lite lätt. Visst, en del saker är kanske för otroliga eller tillrättalagda men jag vill gärna få en dos av det ibland. Jag kanske ska kalla genren "svensk Disney för desillusionerade själar som vill få lite hopp om livet". Tro mig det får man! Utan att spoila för mycket så är det en historia om vänskap mest av allt, även om principer och kärlek får utrymme. Alla behöver en granne som Parvaneh, Oves nya grannfru, som helt enkelt vägrar låta en man som heter Ove vara ifred.

Det här har inget med saken att göra, men på vårt Ica Maxi finns allt. Krokodiler. I lösvikt. Trots det kostar de 99 kronor styck. I styck och lösvikt. Krokodiler.

Oslo del 2

Tyvärr knäppte jag inte kort på alla hus jag blev förälskad i när vi var i Oslo. Så mycket minne har inte min iPhone helt enkelt. Så många vackra gamla byggnader. Men vissa nya var verkligen inte helt fel. Min tonåring blev alldeles salig när vi såg nya operahuset. Jag klandrar henne inte. Himlen började mörkna av ett oväder som hotade kvällen.

Byggnaden är ett mästerverk. Taken sluttar lite omlott och man är välkommen att gå där. hur högt upp man vill. Jag brukar inte gilla modern byggnadskonst, men inga regler utan undantag. Vi hade dessutom turen att komma en dag då staden hade musikfestival. Högst upp kunde man se över flera scener och lyssna på musik.

Från uteserveringen ser man mer konst, hamnen och lugnande vatten. Som jag sa till minstingen när hon och jag satt där en stund..."livet blir knappast bättre än det här, perfekt".

Tidigare på dagen när solen stod högt såg jag ett äldre par som åt Ben & Jerry's kulglass. Jag fick lov att fråga var himmelriket låg : ) Väldigt nära visade det sig.

Man måste bara respektera ett ställe med moln uppe i taket och som serverar glass samtidigt.

Yeah, life is good!

Från Akershus fästning upplever vi Summer in the City.

Oslo del 1

Det finns så mycket att skriva om att jag knappt vet vad jag ska välja. Så jag hoppar okronologiskt under de nästkommande inläggen framåt antar jag. Medan det var mulet i min hemstad så envisades Oslo med att ha solsken och värme igår. Jag och mina tre musketörer for över dagen i en bil som betett sig väldigt omoget på sistone. Men det ska vara lite spännande.

Oslo själv uppfyllde lätt kraven på att vara spännande. Ingen av oss hade varit där förut. Själv ville jag mest besöka Vigelandsparken med alla skulpturer och grönskande område.

Jag vet inte vad hon springer ifrån, men det är ju viktigt att kolla in håret när man ska synas så där offentligt.

Decibel och Sunny mot blå himmel och obelisken som utgör en magnifik syn när man kommer in mot statyparken.

Det finns inte en chans att jag hade kunnat knäppt ett enda kort för att täcka in hur fantastiskt allt såg ut.

Gustav Vigelandär alltså mannen bakom världens största skulpturområde. Själva parken heter väl egentligen Frognerparken och detta är en del av den. Nakna kroppar i olika åldrar, positioner och konstellationer. Vi talar om mer än 200 statyer, gjorda av en och samma person. Imponerande i mina ögon.

När jag säger alla åldrar menar jag verkligen det : D Helt gratis att besöka. Parken svämmade över att fascinerade turister, Oslobor med picknickkorgar, bollspelande människor.

När jag och minstingen fördrog Nasjonalmuseet, framför shoppingen som S och D kände mer för, upptäckte vi till vår förtjusning att man fick skapa själv av återvinningsmaterial.

Man fick ta en "stomme" av hönsnät som satt fast i gips, sen var det bara att köra igång. Decibel med sitt verk.

Gissa vad jag försökte mig på att göra?

Ida Ekblad är konstnären bakom denna skapelse. Hon är annars lite känd för att göra konst av lite skräp och vad som helst. Vilket stör ganska många. Men när det gäller konst så handlar det om att uttrycka sin kreativitet, inte bara "fotografi-avbilda", vilket en del anser är den enda konst man kan förstå sig på. Men jag tror inte att konst handlar om att man måste förstå vad man ser.

Mer Oslo, sommarstillbilder och grejs en annan dag.