Dags för mens igen

Har just läst ut två ryska fantasyböcker av Nick Perumov. Kanske de blodigaste jag läst i genren. det betyder inte det sämsta trots det. Nej. Min känsla när jag läste dessa var att nu är fantasy verkligen på väg mot vuxenlitteraturen. Jag har läst min beskärda del av denna min älsklinggenre men aldrig förr har någon bok fått mig att känna illamående eller att krig gör varelser av alla slag till skuggor av den de var. Inte förren nu.

 Här har man lurat sig själv att läsa två feta böcker med vidriga krigsskildringar med ingående detaljer om grymheter mot kvinnor,barn och gamla av alla raser. Trots det kunde jag inte sluta läsa, för jag ville se hur allt skulle lösa sig. Frågan är om jag inte får läsa några delar till. (Åtta sammanlagt)

Annars...så har Daniels glasögon gått sönder, Nova behöver nog också ett par om hon bara fick komma till ögonmottagningen (skolsyster har slarvat med remiss och tog semester i samma veva så vi väntar), jag behöver ett smärre mirakel. Den där hopplöshetskänslan. Jag vill förgifta den,hugga ner den med en kniv eller strypa den så att den inte får något syre.

Jag kan inte/hinner inte/vet inte hur jag ska parera alla saker som sker runt mig. Stora som små. Andra människors ledsenhet. Min egen. Barnens skola. Min skola. Hälsan. Hoppet.
Think outside the box. Känns ironiskt att jag ska skriva om "Huset Usher" när jag inbillar mig att allt bara faller som dominobrickor. Jag kanske skulle ha valt en annan bok. Någon gullig. Trygg. Där kaninerna är fluffiga. Där allt slutar lyckligt......

Bla bla bla

Människor är specialister på att sortera. Även de mest slarviga av oss har denna förmåga vare sig vi tror det eller ej. Se på små barn som knappt har utvecklat sitt språk, de flesta går igenom en period då de lägger alla pennor uppradade bredvid varandra, eller delar upp plastkor i en hög och plastgrisar i en annan. Ni som träffar många små vet säkert hur jag menar. Men vi slutar inte där. Visst vi kanske inte källsorterar eller håller ordning i våra rum men vi sorterar, mentalt. Jag har nog inte träffat någon människa som inte gör detta. Antagligen är det nedärvt men man kan ju undra i vilket syfte. För vissa är världen svart eller vit. Det finns bra och det finns dåligt, fint vs fult, gott vs ont. Jag själv är inget undantag.
Det kan väl vara bra att ha en känsla för rätt och fel. En intuition för om ett beslut är dåraktigt eller klokt. Ska jag ta den sista drinken ? Ska jag hoppa in i bilen med den berusade chauffören ? Ska jag slå mitt barn när det är olydigt ? Ska jag precis som kompisarna snacka skit om X fast det känns olustigt ?
Våra beslut ligger på olika nivåer. En del har allvarliga konsekvenser och de besluten är något viktigare än andra. Men poängen är att något "hjälper" oss att avgöra, vårt rättesnöre för hur vi värderar situationer. Var kommer den här känslan ifrån ? Hur vet vi vad som är rätt? Jag antar att de flesta av oss utgår från att det finns en sanning, en universell kärna av rätt och fel. Någonstans finns en logik vi kan följa.

Jag är ledsen men jag är inte så säker på det. Kanske i någon fråga, men det kan inte bevisas. Konstruktion baserad på sortering, klassificering och social värdering är nog närmare sanningen. Jag vill säga att det är sant att det är fel att döda en annan varelse för det är min inre värdering. Det har jag lagt i min "universell sanningskorg". Fast det betyder ingenting. För jag vet inte vad jag är kapabel till. Det vet nog ingen om sig själv.

Vi känner nog att den här värderingen är ganska sann, men varför dör någon hela tiden pga någon annan då. Alla religioner har i stort sett detta som huvudbud....men det finns ju undantag.det finns det även inför lagen. En polis som skjuter en mördare i nödvärn döms inte som en vanlig mördare och vi förstår alla varför. Därför att det finns undantag. Vi har sorteringar i rätt och fel korgen också. Någonstans har vi fått alla åsikter, övertygelser och sanningar ifrån. Och jag vill påstå att de är inga sanningar. Bara tillfälliga sanningar.

Fast i många fall kan jag leva med tillfälliga sanningar, iaf på högre moralnivå. Dock är det dessa små sanningar som stör mig.  "man måste äta kött" "religiösa människor är tråkiga" "är man snygg så är man lite bättre" "majoriteten har oftast rätt" "alla måste anpassa sig efter den kultur de flyttar in i". Ni förstår jag blir så trött på mig själv när jag upptäcker dessa klicheér hos mig själv. När jag inser att jag har en åsikt baserad på, ja jag vet egentligen inte vad. Och jag blir trött på andra människor också. Fördom kallas det. Men fördom i dag = sanning i går. Tyvärr hjälper inte medvetenheten särskilt mycket. Anna Skeri kommer att fortsätta sitt liv med att sortera sanningar precis som alla ni andra. För min tillfälliga sanning säger att vi är såna, människor.

Äntligen

Har febrilt försökt att hitta en författare från engelsk och amerikansk kanon att göra min b uppsats i litteratur på. Som säkert anar godkänns inte Tolkien ; D (Oh yes I tried.) Problemet var att jag kunde inte förlika mig med tanken att bara ta en random författare och vilket tema som helst att skriva om, jag måste känna någonting för texter jag läser.

 Men så föll slöjorna tack vare en skolkamrat. Hon hade föreslagit ett tema och jag som en fisk nappade på betet för jag insåg i och med skådespelaren Corey Haims död att Edgar Allen Poe tillhör kanon. Så honom tar jag.
Nu tror ni kanske att kopplingen mellan Haim och Poe är obefintlig, men alla sanna Lost Boys fans därute minns att Haims karaktär var en av bröderna Edgar och Allan. Bra film, killen gjorde en bra roll och den går inte att få tag på i Sverige längre.
Poe å sin sida är väl mer eller mindre betraktad som en av skräcklitteraturens stora. Men hans personliga liv var lika spännande det.  Återkommer om detta.
God morgon för övrigt.

Sett

På en vecka har jag lyckats se en Johnny och två Robert med blandade känslor. Om vi börjar med Robertarna så avser jag Pattinson och Downey JR. Det här innebär att jag har sett trailern för Eclipse och precis som med New Moon kände jag "Hm ser inte särskilt intressant ut." Lite besviken och det är inte så underligt. Om man är intresserad av Twilight har man en smula koll och inför den här kommande filmen har det snackats så mkt om hur actionbetonad och mörk den kommer att vara men jag fick se en trailer på ett menage a trois. Jag älskar kärlekshistorien men jag är inte mkt för enbart en sådan historia rakt av. Nåja filmen kommer jag att se none the less.

Sen har vi Downey JR i Sherlock Holmes som jag äntligen sett. Tja inte var det traditionellt inte. Det kändes som en actionfilm. Men skådespelarna var bra och lite kul är det med variation, fast jag är nöjd med att jag inte gick på nån biopremiär och såg den. Hade inte så höga förväntningar så det var nog bra. Jude Law som Watson - sådär. Guy Ritchie kunde inte motstå att slänga in lite irisk fiolmusik här och där så det kändes inte så uberbrittiskt som jag hade föredragit. Vissa grepp som Holmes kalkyleringar var bra men som helhet hade den fått en trea i ett fem-system.

Slutligen den film som jag längtat mest efter- Alice i Underlandet. Jag älskar ju Burton och är svag för Depp så man har ju förväntningar fast man inte ska ha det. Tack och lov är ju Burton- Burton så jag kände mig ganska tillfredställd efter att ha sett den. Lite mörkare och mindre barnanpassad hade varit önskvärt dock. Men Mia Wasikowska var precis så bra som Alice som jag misstänkte, underbar faktiskt. Och vissa taglines satte sig direkt. Johnny Depp i orange hår tänker ni, tja han är inte bara snygg han har en karisma som letar sig fram ur underläge det är allt jag säger. Matt Lucas (ex.Andy i Little Britain ) som tweedledee/tweedledum var en bonus.
Nej nu ska jag ha lite ångest över min b uppsats i litteratur.