Halloween så fin

Här är lite tyst sen tonåringen for till Stockholm idag och minstingens planer inte blev riktigt som hon ville. Men vi har pyntat och stått i ändå.

Förberedelser inför Novas pumpa. Idag vill hon ha sin pumpa iordninggjord.

Första hugget ha,ha. Nova har skissat med blyerts men det syns inte här. Men knivarna överlät hon till modern.

Jag skulle också se ut så här om någon öppnat mitt huvud.

Likdelar kyler man väl helst, men bårhuset är för lång att gå till i denna halka så jag tänkte att kylskåpet hemma duger väl.

Novas vision förverkligad. För mycket godis. Bättre att må illa än att vara död.

Jag och familjen önskar er alla en glad Halloween.

Lite av varje

Halloween närmar sig med stormsteg, och så mycket som vi orkar förbereder vi här hemma inför det. Godis är inköpt, dekorationerna inventerade och många är redan upphängda.

Inköpt i BLGE, smakar lite plast enligt en godisexpert i vår umgängeskrets ha,ha. På just den unga damens gård har de detta fina pynt som gjorde Decibel och mig smått avundsjuka.

Jag menar vem vill inte ha en headless horseman på sin gård : )

Min yngsta häxa har redan hunnit varit på två Halloween tillställningar, medan hennes ömma moder mest dansar med Gomez Addams i fantasin ; P

Min egen kära "Gomez", alias maken förbjöd mig under en veckas tid att gå in i garaget för att han arbetade på ett projekt. Jag trodde det skulle vara något till själva garaget men icke. Han ville ge mig något jag har önskat mig så himla länge men vi har inte haft råd att köpa.

Av Sols gamla säng byggde han en kokbokshylla åt mig att ha i köket, med en pynthylla på. Snickrade, slipad och målade. Den är inte sned, bara fotografen när hon knäppte bilden. Jag blev jätteglad såklart. Glada överraskningar kan man aldrig få för många av.

Eleanore

Nu är jag förmodligen galen, men jag vaknade med en berättelse i mitt huvud denna morgon. Jag skrev ner den på en halvtimme och det är som att den skrev sig själv. Nu tänker jag lämna ut mig själv och visa den för er. Jag drömde upp början och sen rullade tankarna vidare när mina ögon slogs upp.

Hela dagen pockade Eleanore på att jag skulle berätta. Så på kvällen gjorde jag som hon ville. Om någon tar illa vid sig eller bekymrar sig så ber jag om ursäkt, men vill påpeka att alla som skriver har historier inom sig som måste ut och annars så skulle världen vara tyst.

 Namnet är verkligen inget jag själv jag skulle valt men som sagt så är det inte jag som valt det. Denna saga är en blandning av mig själv, andras historier och det alltid så märkliga undermedvetna. Men novellen/sagan är sin egen. Den är inte redigerad eller kontrollerad med tanke på kommateringar eller grammatik. Men det är precis som det ska vara.

'Jag ligger i halvslummer när jag hör hennes tassande. Ni vet det där tillståndet när man befinner sig mellan vaka och sömn. Hon säger ingenting utan försöker smyga in i mitt sovrum. Det är ju så att när man lever i en familj så lär man sig till slut att urskilja alla familjemedlemmars fotsteg utan att faktiskt se dem. Så jag vet att det är hon.

Hon kryper försiktigt under mitt täcke för att lägga sig så nära mig som möjligt. Jag ler men blundar fortfarande. ”Eleanore” säger jag bara. Hon svarar inte. Men jag är van, hon ett tystlåtet barn. Det blev en smula kallt när hon lyfte täcket, fast det kan jag stå ut med.

Hennes namn ska inte uttalas 'Ellinor' eller 'Ellenor', utan bokstaven a ska höras. Ele-a-nor, men det sista e:et är tyst. Jag gillar det, att hon är så noga med uttalet. Det är inget namn jag själv skulle ha kommit på. Själv gillar jag mytiska namn, eller namn från böcker. Men jag tröstar mig med att det är ganska likt namnet Lenore, som Edgar Allan Poe skrev om. Jag gillar Poe också.

Jag är van vid nattvandrande barn. Mina barn har alltid sovit dåligt. Jag själv med för den delen. Dock blir det tröttsamt att aldrig få en hel natts sömn. Det påverkar hela dagsformen om ni förstår hur jag menar. Om man inte sover bra kan man lätt ställa in mjölken i frysen eller hitta strumporna i medicinskåpet. Men åter till nattvandrande barn. När det gäller mina stora flickor så har de oftast drömt mardrömmar eller vill att man ska hämta vatten oavsett tid på dygnet. Är man nyvaken är man så dum att man inte ifrågasätter varför de inte kan ta vatten själva. Mardrömmar är något annat förstås. Då måste man trösta och lugna ner barnet. Allt går i alla fall ut på att man måste lämna sin egen säng.

På det sättet är Eleanore ett så enkelt och lättskött barn. Hon kräver aldrig att jag ska komma upp ur min varma bädd eller vill höra tröstande ord under nattens mörka timmar. Det enda hon vill är att vara där jag är. Hon är helt enkelt aldrig mörkrädd. Jag älskar alla mina barn, men hon är ändå minstingen och det kommer hon alltid vara. Jag önskar att jag kunde beskriva henne så det gjorde henne rättvisa. Mina andra två raringar är ljushåriga och blåögda, men annars inte särskilt lika. Eleanore är absolut inte lik sina systrar alls. Hon är mörkögd och har mörka dansande lockar som ringlar sig ned till axlarna. Hon är väl lika lång som de flesta treåringar. Hennes leende är helt enkelt förtjusande, jag blir lika glad varje gång jag ser det. Men det blir inte så ofta som jag skulle vilja.

Hon är lite mammig. Vilket utgör ett ganska stort problem när jag ibland måste lämna henne. Jag kan ju inte vara hemma jämt. Min man verkar inte riktigt se henne eller förstå hennes speciella behov, det är något som gör mig lite stressad. De stora flickorna är inte heller till någon större hjälp. De går ju i skolan hela dagarna och på helgerna har de fullt upp.

Det börjar bli ganska kallt nu så jag vaknar till på riktigt. Det är bara vi två hemma, för det är en helt vanlig torsdag. ”Vad ska vi göra idag då Eleanore?”, frågar jag. Hon sätter sig upp och lägger huvudet på sned som för att visa att hon funderar. Sen kryper hon ur sängen och pekar ut från rummet. ”Jag vet, du vill att jag kommer upp”, säger jag, ”men först måste jag brygga lite te”. Hon surar lite ser jag men klagar inte. Det är sällan hon gör det. Så kommer jag plötsligt på att jag hade lovat henne sist att vi skulle ta fram alla mina gamla barbiedockor så hon fick titta på dem.

Ingen av hennes storasystrar har någonsin gillat dockor. En genusforskare skulle nog ha gnuggat händerna av förtjusning över de stora flickornas aversion mot kissande babydockor, trasdockor och framförallt barbiedockor. Jag tyckte alltid att det kändes lite trist eftersom att jag hade sparat alla leksaker från min barndom och i hemlighet önskat mig döttrar så jag fick ta fram dem igen. Men, men, de ville hellre leka med lego, dinosaurier eller affär. Det är ju bra lekar, och jag tvingade aldrig på dem något de inte ville ha.

Nu tittar jag på min truliga treåring och frågar leende ”Var det så att du trodde att mamma hade glömt bort att vi skulle ta fram dockorna, det är klart vi ska göra det”. Nu kommer hennes bleka, nöjda leende fram. Så det var där skon klämde. Hon är så van att människor alltid har struntat i henne att det blir en negativ förväntan, och det förstår jag. Jag tror att det är därför hon alltid ska vara nära mig för jag är alldeles för svag för henne. Hon har blivit bortskämd och det är mitt fel.

Efter teet så sitter vi framför en dammig kartong nere i källaren och packar upp dockor och dockkläder. Hon hoppar upp och ner av förtjusning. Jag vet att hon aldrig har sett barbiedockor. Sen är hon ju så liten att de dockor hon sett har inte haft bröst och aftonklänningar ha,ha. Jag blir alltid glad när hon blir glad.

En sak som hon däremot avskyr är nallebjörnar. Sådana där fluffiga, mjuka som man ger småbarn. Jag minns en gång när Eleanore fick vad engelsmännen kallar ett temper tantrum och hade förstört varenda teddybjörn i hela huset. Det var ludd och uppslitna björnar överallt. Det var inte lätt att lugna ner resten av familjen kan jag säga. Jag försökte prata med henne och sa att nu hade hon gått över gränsen, och fortsatte hon på det viset när hon blir arg så måste jag och resten av familjen flytta. Det låter kanske hårt men jag blev så förtvivlad att jag inte tänkte mig för. Jag vet fortfarande inte varför hon hatar björnar.

Nu ser jag att det börjar skymma och snart kommer maken hem. Bägge storasystrarna har sms:at att de kommer senare för de är med kompisar. Jag vet att Eleanore blir lite nöjd när det bara är hon och jag. Helt plötsligt drar en mörk skugga över hennes nyss så glada ansikte. ”Vad är det min vän”, frågar jag. Hon kravlar sig fram till mig och kryper upp i mitt knä och till min stora förvåning snyftar hon. Nu blir jag orolig. Det är inte likt henne. ”Men Eleanore, varför gråter du?”. Jag förbannar mig själv tyst, för ända sen jag slängde ur mig det där med flytten så har hon varit sig lite olik. Det är mitt fel tänker jag. Varför kan man inte bara få gå någon konflikt hanterarkurs innan man skaffar barn.

”Mamma”, säger hon till slut. ”Mamma, när kommer du att dö?” Så det är det som gnager henne. Hennes separationsångest har inte blivit bättre sen den där nallebjörnsincidenten. ”Jag vet inte lilla vän”, svarar jag. ”Varför kan du inte dö nu för?”, frågar hon och ser på mig med sitt tårstrimmiga ansikte. Jag tittar medlidsamt på Eleanore, och kramar om henne ännu hårdare fast jag vet att jag snart kommer att få frossbrytningar. Men det förtjänar jag efter att jag skrämde upp henne med mitt prat om flytten. ”Därför att, Eleanore, jag hade inte hamnat här i huset”, försöker jag förklara. ”Det vet ju du”. Men nu snyftar hon ännu högre, nästan hysteriskt. ”Sen har jag ju resten av familjen att ta hand om, det är ju inte bara du och jag som bor här. Jag älskar resten av min familj med”, säger jag. Hon nickar, vi har haft den här diskussionen förr. Hon vet att om man dör för att man är sjuk eller någon annan dödar en så fastnar man oftast där man dog. Men om man dör för egen hand är reglerna annorlunda.

”Eleanore, du måste helt enkelt vänta tills jag dör av naturligare orsaker än det du föreslår”, jag försöker hålla min röst lugn. ”Känns det bättre om jag lovar att aldrig flytta”. Nu nickar hon igen. ”Sen får du lova att aldrig mer skrämma dina storasystrar som du gör ibland, inga mer trasiga leksaker eller kalla vindar. Du vet vad jag menar!”. Eleanore med de mörka vackra ögonen tittar upp på mitt ansikte och suckar, ”Jag lovar mamma”.'

Rysliga noveller

Har i sann oktober anda försökt att höja stämningen inför Halloween genom att titta på små läskigheter, och har egentligen velat läsa lite stämningsfulla böcker också. Men som jag nämnt är koncentrationen sviktande. Men då kom jag på den briljanta iden att leta novellsamlingar för då krävs max femtio sidors kraft.

Vuxenavdelningarnas förslag på mitt bibliotek kändes inte så lockande men så såg jag att på barn och ungdom hade de ställt upp en avdelning som behandlar spöklikt och magiskt. Halleluja. Jag tog Tag dig i akt, en sammanställning av andras verk av R L Stine. Samt Kelly Links Pretty Monsters - Fel Grav och andra berättelser.

Stine har valt ut små berättelser av Bram Stoker, Ray Bradbury och lite mindre kända (för svensk läsekrets) författare, samt tagit med några av sina egna noveller och dikter. Boken är charmig och varje del introduceras av Stine på ett lugnande sätt. Boken är ju riktad till barn. Jag tänker mig att från tio år är den lämplig. I alla fall om man inte har väldigt mörkrädda barn.

Nu var den lite riktad mot de yngre barnen, men vad Kelly Links bok gjorde på barnavdelningen kan jag undra. Jag älskar den här novellsamlingen. Link har författat tänkvärda, märkliga historier som imponerade på mig i alla fall. Vissa av novellerna hade så många undertoner och lager att jag tvivlar på att det är en barnbok.

Min favorit är nog den sista om ett tvillingpar som flyttar till ett historiskt hus med sin far (klart mamman är död :D). Eller den om de mystiska trollkarlarna i Perfil som passas upp av barn. Och den röda tråden är väl på ett vis att det är barn som är huvudpersonerna i alla novellerna. Men varför har vi den uppdelningen?

Jag förundras ofta över hur genrers sätts och hur böcker ska passas in i dessa. När de gäller barn och ungdom så kan jag tycka att där vore det kanske ibland en ide att ha någon markering att vissa böcker är lite mer lämpliga till en femtonåring istället för en nioåring. Men det är också svårt.

Jag minns vilket ramaskri det blev när Harry Potter böckerna "växte" i allvar med huvudpersonens ålder. Arga föräldrar skrev insändare om hur hemsk Rowling var som tog livet av Sirius Black, men framförallt kom reaktionerna när Dumbledore dog.

Ja, visst. Men Skallepär och Skorpan dog också. I Hungergames och i Engelfors trilogin dör folk som flugor. Kanske borde man dela upp böcker i 'för känsliga läsare' eller 'för de som gillar vulgärt språk'. (Har ni läst Våtmarker vet ni vad jag menar.)

Nej det är svårt att sätta böcker i fack eller i lämpliga läsaråldrar i många fall. Jag är i alla fall väldigt nyfiken vem som bestämmer vilka böcker som ska sättas var i boklådor och bibliotek.