Norwegian sputnik

I tillägg till Sushi, vackra geishor och bonsai träd, så har Japan Haruki Murakami. Denna lite för svenska allmänheten okände författare förtjänar ett bättre öde. Det är lätt att undvika andra nationaliteter hos författare än svenska, amerikanska och brittiska med en känsla att allt annat blir för stora kulturkrockar. Men Murakami är lättläst, väldigt japanskt men ändå med anspelningar på euro-amerikanska kulturyttringar.

 Senaste tiden har jag läst Sputnik älskling och Norwegian Wood. Sputnik är mest lättsmält av dessa två men man känner igen berättarstilen i båda. 

I Sputnik älskling träffar vi K. som genom hela berättelsen söker bekräftelse i sin kärlek till Sumire. Trots att hon inleder ett förhållande med en äldre kvinna, och K. själv finner en slags flickvän så kan han inte släppa taget om Sumire. Besatthet är ordet jag hade valt. Man kan ändå inte riktigt säga att det är en kärlekshistoria rakt av.

Visst beskrivs starka känslor, och kärleken verkar få både K. och Sumire att göra märkliga saker. Boken utmynnar dock i en känsla av att allt är surrealistiskt och att vi inte vet vad som är riktigt och vad som är fantasier. Är världen verklig? Är alla människor vad vi tror oss veta om dem? -utan att lägga ut spoilers så blev jag ganska nöjd över det underliga och öppna slutet. Vill man ha en mer realistisk och tydlig kärleksskildring så gå ner ett stycke.

Norwegian Wood är en gripande skildring av tonårsliv mot vuxenvärlden kantad med tragedier och kärlek som förtär. Det är även en smärtsam tillbakablick mot det som varit, med insikten att det inte blev som man hade önskat.Det som förvånade mig mest är att pga egna fördomar så förväntade jag mig ett väldigt högtravande språk och att karaktärerna ska vara väldigt traditionsbundna när jag först läste Murakami (Fågeln som vrider upp världen) men så är det inte, ungdomar är ungdomar överallt och här slängs det med fula könsord och känslosvall som man helt kan känns igen sig i.

Återigen har vi en protagonist vid namn Toru, inte densamme som i "The Wind-Up Bird Chronicle", men visst hajar jag till. Ovanligt att se samma förnamn i två böcker av samme författare. Denna Toru får utstå svåra förluster, två kvinnor som på olika vis dominerar hans liv. (Min helt oproffsiga tolkning.)Vi möter även många intressanta sidokaraktärer och att försöka täcka allt märkligt kräver en tre sidors A4 uppsats så jag hoppar över det.

Det är med en känsla av tragedi jag följer Torus upplevelser. Man kan riktigt ana de tunga vändningarna igenom hela boken. Trots det så sätter den sig djupare hos mig än Sputnik Älsking. 

 I alla de tre böcker jag hittills har läst av Murakami så är kvinnorna så komplicerade och männen beskrivs som förvirrade,beundrande åskådare till dessa sällsamma varelser (kvinnorna alltså). Vilket kan vara både bra och dåligt, för det blir fortfarande en slags objektifiering om man blir betraktad istället för sedd. Men än så länge överser jag med det ; P

 Det är nog främst porträtteringen av alla fascinerande personer som gör att jag blivit fast. Sen är det lätt att tycka om huvudpersonen i alla böcker (som hittills varit män) och det är inte alltid jag känner så när jag läser. Ganska sällan faktiskt. Så våga prova något annat än Larsson, Läckberg och Keyes.
Annars är det inget fel på dem.

30-plussigt kvinnohjärta

Har just sagt till svarta Malin att nu kan hon låna mitt ex av Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer.(Boken=födelsedagspresent från Malin.) På baksidan står det "Mia Skäringer får framför allt 30-plussiga kvinnohjärtan att darra av ångest och jubla av igenkänning" och jag är böjd att hålla med. Mia tar upp allt det där fula man kan ha känt eller varit med under resan från flicka till kvinna. Om dåligt sex till självförakt. Just den här känslan av att man gör nästan vad som helst för att passa in i perioder kan nog många känna igen sig i, tyvärr. Hon skriver naket och utlämnande om sina upplevelser på ett tragikomiskt sätt som gör att trots att man ser eländet hon beskriver så vet man att det går att överleva det mesta vidrigheterna.

Men det bästa hon tar upp enligt mig är om hur hon hittar sin sexlust. Om hur hon kommit fram till att hon vill inte bara ställa upp fast hon inte har lust, hon skriver "Jag vill vara med när jag har sex. Inga fler jävla husfridsknull. Aldrig mer. De är avskaffade i min egen högsta domstol." (50). Och hon berättar om tonårens ställa upp sex och hur hon numer måste få känna att hon inte har några krav på sig för det är just kravlösheten som gör att lusten kommer tillbaka, och då gör den det rejält. Boken är livsbejakande och man känner verkligen med henne när hon beskriver sin vardag med trötthet, glädje och rörande ögonblick som hon och familjen upplever.

Nej, ni behöver inte vänta tills ni blir trettio eller föräldrar eller kvinnor. Ni som är unga läs den för att få se de erfarenheter ni kan klara er utan, ni som är män läs den för att få aha-upplevelser när det gäller generellt och ni andra kan läsa den bara för att...

She's leaving home, bye,bye...

....den sången finns med på Sergeant Pepper, min favorit Beatles skiva. Visserligen handlar den om en flicka som flyttar ifrån sina föräldrar men den passar in i sinnesstämningen just nu. Min svägerska ska flytta. Till sin gamla hemstad. Visst kommer det bli jättebra, hon kommer att få ett fast jobb och brorsan flyttar efter så fort han får ett jobb han med.

Det är roligt för deras skull att de tar chansen till förändring. Men ändå. Helt kul känns det inte. Borde vara gladare men kan inte känna så just nu. Inte ikväll. Visst hon kommer hem ofta, hennes mamma bor här osv. Det hjälps fortfarande inte. En av mina sämsta sidor är att jag lider av separationsångest. Efter vår avskedsmiddag tillsammans ikväll förstår jag att det är allvar. Hon ska verkligen åka.

Så nu gjorde jag så att jag väntade tills resten av familjen la sig sen grinade jag lite sådär i smyg. För annars hade minstingen hakat på å det grövsta. Hon kan inte alls se det positiva i att Ida flyttar. Men det kan jag, fast jag blir ledsen.Flyg lilla sparvöga.

Helg i södertrakter

Nu har vi fyllt på vårt Jellybean lager igen : D Nova plockade ner två blandade askar när vi var på Stockhome, själv plockade jag ödmjukt bara ned rymdrakets muffinsformar. Sen kunde jag inte motstå att köpa smakerna grillade marshmallows och latte inne på Koffert. (Öh mallowsen är tydligen redan slut i vårt lager.)

Sols fynd var drakstatyer och Novas en Avatar mugg. Stackars Daniel som inte riktigt delar vår shopping mani log mest lite krystat och fick inte göra så mkt mer än att följa våra infall (dvs springa i en miljon affärer). Själv är jag nöjd bara jag får yoghurtglass när vi åker ned och det fick jag, så jag är nöjd.
Annars kändes det urtrist att behöva åka hem igen särskilt när man sett det här partyt

Jepp vi fångades totalt av den glada stämningen. Här är en av de sista vagnarna,  här hade vi nästan kommit till Kungsan/NK området. Men från början stod vi vid dramaten och det blev inte sämre av Gaga kopian som var utropare. Som ni kan ana spelades det ganska mkt Gaga.

Finaste minnet är nog den äldre mannen som donerade sitt program till mig och Nova som stod längst fram. (Sol gillar inte riktigt folkhopar men stod vid sidan med en överseende min). Det andra minnesvärda och viktigaste var detta paraderande gäng ;

Nu är bilden ganska otydlig så klicka upp den så ni kan urskilja plakaten. Annars kan jag berätta att det handlar om att "Marching for those who can't". Som ni säkert vet är homosexualitet förbjudet i vissa delar av världen, vidare så är det fortfarande skrämmande och så farligt med en homosexuell person att man måste vara minst fem ölfyllda vuxna män för att sparka ihjäl bara en gay man. (Obs ironi för inavlade). Hur som helst så demonstrerar man åt de som inte har möjlighet att gå själva.

Jag och Daniel kände oss väldigt sugna på att gå själva men det får bli en annan gång. Feststämningen var iaf på topp. Tyvärr missade vi en hel del men min svägerska och bror som stod på annat håll fick bra kort på både ex  Ask och Sahlin, synd att Reinfeldt var för upptagen ; b