Norwegian sputnik

I tillägg till Sushi, vackra geishor och bonsai träd, så har Japan Haruki Murakami. Denna lite för svenska allmänheten okände författare förtjänar ett bättre öde. Det är lätt att undvika andra nationaliteter hos författare än svenska, amerikanska och brittiska med en känsla att allt annat blir för stora kulturkrockar. Men Murakami är lättläst, väldigt japanskt men ändå med anspelningar på euro-amerikanska kulturyttringar.

 Senaste tiden har jag läst Sputnik älskling och Norwegian Wood. Sputnik är mest lättsmält av dessa två men man känner igen berättarstilen i båda. 

I Sputnik älskling träffar vi K. som genom hela berättelsen söker bekräftelse i sin kärlek till Sumire. Trots att hon inleder ett förhållande med en äldre kvinna, och K. själv finner en slags flickvän så kan han inte släppa taget om Sumire. Besatthet är ordet jag hade valt. Man kan ändå inte riktigt säga att det är en kärlekshistoria rakt av.

Visst beskrivs starka känslor, och kärleken verkar få både K. och Sumire att göra märkliga saker. Boken utmynnar dock i en känsla av att allt är surrealistiskt och att vi inte vet vad som är riktigt och vad som är fantasier. Är världen verklig? Är alla människor vad vi tror oss veta om dem? -utan att lägga ut spoilers så blev jag ganska nöjd över det underliga och öppna slutet. Vill man ha en mer realistisk och tydlig kärleksskildring så gå ner ett stycke.

Norwegian Wood är en gripande skildring av tonårsliv mot vuxenvärlden kantad med tragedier och kärlek som förtär. Det är även en smärtsam tillbakablick mot det som varit, med insikten att det inte blev som man hade önskat.Det som förvånade mig mest är att pga egna fördomar så förväntade jag mig ett väldigt högtravande språk och att karaktärerna ska vara väldigt traditionsbundna när jag först läste Murakami (Fågeln som vrider upp världen) men så är det inte, ungdomar är ungdomar överallt och här slängs det med fula könsord och känslosvall som man helt kan känns igen sig i.

Återigen har vi en protagonist vid namn Toru, inte densamme som i "The Wind-Up Bird Chronicle", men visst hajar jag till. Ovanligt att se samma förnamn i två böcker av samme författare. Denna Toru får utstå svåra förluster, två kvinnor som på olika vis dominerar hans liv. (Min helt oproffsiga tolkning.)Vi möter även många intressanta sidokaraktärer och att försöka täcka allt märkligt kräver en tre sidors A4 uppsats så jag hoppar över det.

Det är med en känsla av tragedi jag följer Torus upplevelser. Man kan riktigt ana de tunga vändningarna igenom hela boken. Trots det så sätter den sig djupare hos mig än Sputnik Älsking. 

 I alla de tre böcker jag hittills har läst av Murakami så är kvinnorna så komplicerade och männen beskrivs som förvirrade,beundrande åskådare till dessa sällsamma varelser (kvinnorna alltså). Vilket kan vara både bra och dåligt, för det blir fortfarande en slags objektifiering om man blir betraktad istället för sedd. Men än så länge överser jag med det ; P

 Det är nog främst porträtteringen av alla fascinerande personer som gör att jag blivit fast. Sen är det lätt att tycka om huvudpersonen i alla böcker (som hittills varit män) och det är inte alltid jag känner så när jag läser. Ganska sällan faktiskt. Så våga prova något annat än Larsson, Läckberg och Keyes.
Annars är det inget fel på dem.