"Schoolbag in hand..."

Har varit på planeringsmöte för hur lärarna ska handskas med ett så ömtåligt gods som mitt äldsta kött och blod. Som alltid är jag slut och vimsig efter långa diskussioner. Den tanken som snurrar mest i mitt huvud nu är 'hur ska det gå?'. Inte bara med henne utan med allt...alla barn...hela samhället.

Där bakom hörnet ler Fredrik och Mona ikapp och lovar guld och gröna skogar men jag vet att inget kommer att påverka samhällsstrukturen åt helt rätt håll vem som än vinner.
Jag vet att jag kommer att rösta, till regering, landsting och kommun men i grund och botten känner jag mig trött redan innan valet är klart. För pengar och resurser har väl alltid varit ett bekymmer inom skolvärlden. Så länge jag kan minnas har skolan varit en het potatis och nu är den nådda botten ännu djupare.

Varför kan jag inte vara miljardär så att jag kunde donera pengar dit de behöv ?
Nu har jag redan börjat noja över sjuan fast hon går i sexan. Specialpedagogens beskrivning av högstadiet fick klumpen i magen att växa exponentiellt för varje ord hon yttrade. Mitt allra lägsta krav var att alla sexor fick gå på studiebesök till högstadie lokalerna och träffa de lärare som kommer att ha dem. För ni trodde väl inte att de är så pedagogiska att ungarna brukar få det ?

Minns ni den där känslan när man storögt kollade in de tuffa niorna när man klev in till högstadiet första dagen ? Det gör jag. Det finns många barn som oroar sig som inte har minsta spår av diagnoser eller bekymmer och anledningen till det är att det är en stor grej. För det är det! Tänk när man börjar på ett nytt jobb hur man våndas tiden innan och det även fast man vill ha jobbet. Så precis känner sannolikt våra barn.