It's always darkest before the dawn, just shakin' it out!

Borde sitta med mitt examensarbete just nu. Borde. Fult ord. Tråkigt ord. Tack vet jag vackra ord som t ex avslappnad, eller varför inte nöjd, det är också ett vackert ord.

Tänker mest på alla förändringar som kommer framöver. Båda barnen som ska byta skola, med varandra : ) Av olika skäl men det är ändå en ny ordning. Maken som hotas av uppsägning då de varslar på hans jobb. Min lillasysters student, och hennes flytt till Thailand. Och vad ska jag göra efter 10 juni när jag slutar min treåriga linje på högskolan. Det är ju inte som att jag blir något.

Många gånger har jag fått frågan vad jag blir efter den här tiden. Svaret är: ingenting! Jag tar en kandidat examen i Engelska. Och vad betyder det då? Kan jag jobba som lärare blir oftast följdfrågan. Öh, inte om jag kan hindra det. Finns det någon arbetsplats där man får kämpa dag ut och dag in så är det på en skola. Så neeeej, inte om jag kan hindra det.

Men what to do, what to do? Jag valde att plugga engelska i tre år för att jag älskar språk, och litteratur, vilket jag har inriktat mig på. Men mina planer att bli översättare har kommit på sned, och att flytta till England känns lite omöjligt just nu (vilket var en halv tanke vid starten).

Jag sitter här och hoppas på mirakel eftersom att jag ramlat ned i handlingsförlamnings hålet för tillfället. Precis som Bella Swan sitter jag här och hoppas att någon kommer att rädda mig. Att någon annan ska fatta beslut som jag kan leva med. Det är fåfängt men så är det just nu.

Jag ska försöka göra en Thorsten och resa mig igen. Men först måste jag få wallow in the mire.

Vissa stunder blixtrar dock känslor av möjligheter förbi. Vissa stunder minns jag hur det kändes när jag tog studenten för 22 år sen och trodde att livet bjöd på fler möjligheter än jag kunde få i Mora. Så vill jag tänka. Jag vill känna att nu har jag chansen att börja på något nytt, något roligt. Det kan faktiskt bli så.

Jag tror, jag tror på feér!

Stockholm och Rabarber

Har varit lite borta - i ordets alla bemärkelser. Men nu kanske jag är här igen. Igår kände jag mig väldigt närvarande när jag insåg att vissa ätbara saker faktiskt var skördebara (ok om det ordet inte fanns innan tar jag på mig äran för nybildandet).

Finns det något godare än rabarberpaj?

Nej, det tror jag inte. Särskilt inte när det är gjort av ens egna odlingar : ) Jag experimenterade lite och hade start i smuldegen, riktigt smakligt om jag får säga det själv.

Annars är våren här, och björkpollenet med. Tonåringen är värst drabbad och har eksem precis överallt. T o m lillasyster går och snorar. Men det förstås, vi två var ju ned till Stockholm förra veckan och där hade man svår pollen invasion. Mina bröder pratade om att folk utan allergier kände av årets vårliga fasa.

Men Nova och jag njöt av våra besök på naturhistoriska museet och den Bergianska trädgården,  men mest tror jag att hon njöt av detta:

 jag erkänner, jag är lite höjdrädd. Och tydligen så är Twister, Kvasten och Vilda musen vildare än de ser ut men jag övervann mina rädslor. Så med morbror Michael som uppmuntrande karusell åkare lyckades vi åka betydligt mer än jag väntat mig.

Vi hade sån tur att Dead By April spelade på kvällen, varför jag inte tog kort vet jag inte...kanske för att jag blev distraherad av REGNET. Japp, pröva att höja upplevelsen av dödsångest med att åka berg och dal-banor i regn, en utmaning för fegisar : )

Men Nova lät sig inte nedslås, hon åkte och åkte tills hennes onepiece var en blöt piece. Dagen efter sken solen igen.

Och Nova var helnöjd efter ett besök på Sci-Fi butiken i Gamla Stan och inhandlandet av klubbor på en polkagris butik. Så här fint blommade det i Örby i fredags. Faktiskt var det varmt och skönt. Och jag var varm i hjärtat av att få träffa några av mina syskon, min pappa och andra fina människor. Jag har väldigt fina människor i mitt liv.

Nu väntar revidering av min Stephenie Meyer uppsats, och med lite tålamod så kan jag snart skicka in den för opponering. Suck, grammatik koll och gallring framåt!

Beware of Romulans bringing gifts - nej då ge mig mer...

Häromdagen var jag ju lite klantig och föll nedför min höga (tre steg) stentrapp och landade på betongen.  Sånt händer. Man kanske inte ska gå nedför trappor och leka med sin iPhone samtidigt, men jag trodde jag skulle klara det - jag är ju ändå kvinna.

Nu så här i efterhand så antar jag att det är dags att beställa en undersökning, eftersom att jag nu uppvisat samma kvinnlighet som rumänska kulstöterskor på 80-talet. Tåkigt nog så var det såklart fötter och ben som fick spö, så några Body Combat pass eller något zumbande har jag inte startat med än.

Tur då att tonåringen har så snälla kompisar. Där ligger jag, både arg och ledsen, oroandes att min träningssäsong tagit slut, och så får jag en present. Sols snälla kompis Emelie vet hur förtjust jag är i Tim Burton så hon gav mig ett laptoppskydd;

och sen klagar folk på dagens ungdom.

Nu är det mindre än fyra veckor kvar, 28 Maj smäller det. Då tar jag med mina två lag ut till Borlänge och så kör vi våra fem km. Jag är vid gott mod och tror att vi kommer att få en toppenupplevelse. (Så länge jag håller mig till att inte göra mer än går när jag går, tänka eller vissla samtidigt känns lite riskfyllt.)

Dystopisk Glädje

Ja inte för invånarna i Moskvas gamla Metro men för mig som läsare : ) Jag har ju en förkärlek för ryska Sci-Fan författare, och Dimitrij Gluchovskijs Metro 2033 gör mig knappast besviken. Denna dystra framtidsvision om människor som lever under jord är inget supernytt tema, men ack så fängslande.

Det är inte bara mörker, våld och spänning, utan också en filosofisk vandring protagonisten Artiom beger sig ut på. Han möter många olika åskådningar som alla anser att deras är den rätta, han ser de lägsta sidorna hos människan - de som kommer fram när allt handlar om att överleva. Men framför allt så är det här Artioms resa till att förstå den mänskliga naturen.

Som läsare i en värld där allt ännu inte gått så illa känns boken som en varning. Repent, turn back. Men jag skulle tyvärr inte bli förvånad om det är där vi står inom ett par decennier, men jag hoppas att det finns tid kvar och ork att backa bandet.

Det som saknas är min egen förmåga att kunna läsa ryska, så att jag hade förstått ännu mer. Dock är jag super tacksam för ord och kontext förklaringarna efter själva berättelsen, samt kartan. Bokförlaget Ersatz ger gärna ut böcker i den här stilen - och hej, vem klagar, inte jag : D

Det som är intressant är att boken sägs bygga på moderna myter om att det ska finnas en hemlig stad under Moskva, och faktumet att själva metron är byggd för att motstå en kärnvapen attack. Nu måste jag läsa fristående "uppföljaren" Metro 2034.

PS. Det finns ett "kill'em all" spel till konsoll som bygger på den här boken, för er spelnördar alltså