Mer snyggt än styggt

Jag har lyckats med konststycket att läsa Amanda Hellbergs böcker om Maja Grå i helt fel ordning. Tvåan, sen trean för att nu avsluta första boken Styggelsen. Det gick bra det med. Vad som slog mig dock var att man ska aldrig frångå sina principer, i det här fallet - läs aldrig baksidans beskrivning av ploten.

Ärligt talat så handlade boken ganska lite om Maja, det kändes mer som en introduktion av henne som blivande karaktär inför framtiden. Boken handlade mest om den olycksaliga ande hon befriar på slutet. Den stackars Singa som får uppleva ett liv i misär och elände pga sin förmåga att ha kunskap om det vi vanliga dödliga slipper. Siandets gåva som det kallades för.

Det är ju sorterat som skräck, men jag upplevde berättelsen främst som en liten historielektion om hur spiritister utnyttjade olyckliga själars behov att få kontakt med "den andra sidan". Styggelsen är också en historia om människans grymhet, och den visar upp en förskräcklig utsatthet hos den arma Singa. Inget man vill läsa för att lätta upp sitt humör. Jag kände mig främst beklämd och illa berörd av hennes livsöde.

Här hemma har jag nu börjat sakteliga göra huset mer snyggt än styggt. Tydligen vattnar sig inte blommor sig själva, så några förluster har inträffat. Sen insåg jag att Jesusbarnet låg kvar i sin krubba. Konstigt hur oviktig vardagen är när man grubblar på annat. Nu har dock köksfönster putsats, vårgardiner satts upp, påskpyntet ersatt julpyntet.

Ex-svägerskans moders hönsdamer. Är lite sugen på att skaffa höns själv ibland. Det finns så många fina sorter. Eller varför inte vaktlar? Vem vet vad framtiden har i sitt sköte?

Tårar

"Benjamin skrattar och säger att det man aldrig haft kan man inte sakna - och av någon anledning godkänner alla kring bordet trots att det så uppenbart inte är sant. För naturligtvis kan man sakna något man aldrig haft, någon som man inte träffat eller något man aldrig fått lära känna" (Torka aldrig tårar utan handskar, sid 249, Gardell).

Ja helt uppenbart så citerar jag Jonas Gardell från hans första bok i en romantrilogi, denna heter Torka aldrig tårar utan handskar. Jag erkänner dock att jag gjorde det när jag läste den här oerhört starka boken om den kamp, smärta och kärlek som skildras.

I början av nittio-talet så läste jag till förskolelärare och medverkade i ett grupparbete med ett på den tiden laddat tema: hivsmittade barn i Sverige. När jag först hörde talas om den i folkmun sk bögsjukdomen sa man Aids eller HTLV-111, viruset "döptes" om till HIV och sades vara ganska lättsmittsamt.

Vi undrade så klart om det verkligen var så. Andra funderingar var hur många smittade fanns i Sverige, och hur många var barn. Framförallt vad hände med barnen. Vårt sökande efter svar tog oss till allt från Noaks Ark till Sveriges dåvarande enda specialdagis för smittade barn. De gick alltså på ett separat dagis. Vi fick intervjua personalen, men absolut inte barnen.

Det här var inte för att man trodde att vi skulle bli smittade utan för att skydda deras integritet. För oss studenter var det här ett brutalt uppvaknande. Var det så här det var i Sverige? Det var en annan värld.

Gardell skriver så att mitt hjärta blöder. Hur han lyckas fånga ångesten huvudkaraktärerna känner inför sin homosexualitet, rädslan, äckelkänslorna och utanförskapet. Jag uppskattar det sätt han väver in fakta om sjukdomen, dess spridning, fördomarna kring ALLT omkring. En genomtänkt och gripande bok jag varmt rekommenderar.

Kalas

Ja, att förklara mina syskonrelationer är ju ett ämne jag tagit upp på bloggen förut. Jag har ganska många syskon och av någon märklig anledning envisas gemene man att kalla dem halvsyskon vilket jag finner något anstötligt. I mina ögon så har jag bara bröder och systrar. Men visst, jag erkänner att det är ovanligt att ha en storebror och en lillebror med samma namn.

Sen är det ju så att det kan finnas styvsyskon, och fd styvsyskon så jag kan förstå att saker kan verka komplicerade för utomstående. All den här texten ska leda fram till kalaset vi bevistade helgen som var. Vi hade en prinsessa som fyllde fyra år. Som har det oerhört vackra namnet, hrm, Anna.

Det här är min lillasyster, som blåser såpbubblor.

Det här är hennes lillasyster : ) Så långt är ni med. Och ja, man kan ha kalas i en verkstad. Prinsessor är inte rädd för att bli smutsiga.

"Jag har gjort min tårta alldeles själv", ja nästan....med liiiite hjälp av sin storasyster som är min lillasyster.

Men fjärilen gjorde du alldeles själv, det vet jag födelsedagsflicka. När din storasyster bodde i Thailand där din mamma kommer ifrån så fick Metronyx och co komma med julklappar som kom lite senare än planerat. Då fick du böcker på Thai och en räknetavla, vilket fick dig att utbrista, med viss förtvivlan, "men jag kan inte Thai...bara svenska och engelska". Så jag sa att det gör inget din mamma kan läsa för dig ändå och frågade om du ville säga något på engelska.

Då la du huvudet på sned och sa bestämt: "Jag kan engelska, men jag vill inte säga nåt" : )

Svenska ruskigheter

Amanda Hellberg, det är grejer det. Alltså jag hade ju givit upp hoppet om svenska författare sådär runt gymnasietiden då inga kanoniserade författare egentligen tilltalade mig. Visst, jag förstår väl att Strindberg tog upp intressanta ämnen (för sin tid), eller att Moa Martinsson gjorde skillnad. Fast jag hade nog redan gjort mitt mentala genreval. Det är inte drama. Inte kärleksromaner. (Här vill jag tillägga att jag inte är fördomsfull, jag har läst Danielle steel, Barbara Cartland och bägge mina döttrar har namn från Sagan om Isfolket.)

Jag bara kände att min pappas böcker av Ray Bradbury eller Edgar Allan Poe gav mig så mycket mer. Att finna svenska författare som skrev liknande saker verkade omöjligt. Det är inte så att det aldrig slunkit ned några verk av svenskar sen den tiden, Marianne Fredriksson, Tage Danielsson eller varför inte Maria Lang för att nämna bara några.

Men innan jag hittade Ajvide Lindqvist så kändes det som att jag aldrig kommer att kunna känna mig rädd eller obehagligt berörd av svenskt författarskap igen. Men så köpte jag Döden på en blek häst av Amanda Hellberg till mig själv i Halloweenpresent förra året. Tyvärr kom ju min "Jedi mind-melt"  (ha, ha förlåt men nu när Obama har uppfunnit detta kränkande begrepp så måste det ju användas) emellan.

Så jag läste den nyss. Maja Grå, en flicka som är aningen mer överkänslig än jag själv : ) Hon hemsöks av det förflutnas spöken, riktiga spöken och definitivt riktiga faror. Att historien utspelar sig i Oxford, England, gör det ännu mer tilltalande. Hennes mor som övergav henne som barn hittas död och det väcker många känslor, att hon hittas i England väcker många tankar. Sådan tur att Maja kommit in på en konstlinje i Oxford så pjäsen kan börja.

Jag blev lite rädd, och aningen äcklad, men framförallt förtjust. Sen insåg jag att jag hade gjort noob-felet och börjat med att läsa andra delen i en serie på tre böcker än så länge. Så vad göra. Jag tittade framåt och läste trean Tistelblomman. Maja Grå är fortfarande i Storbrittanien, men staden är bytt mot landsbygden. Vi vet ju alla när man är ute och reser att vi sett något hus som verkar helt ensamt i ödemarken, och vi tänker "hur kan någon klara av att bo så ensligt och isolerat" - bra då har ni greppat stämningen i Majas nya hem.

Precis som i  Döden på en blek häst är folk sällan som de verkar vara i hennes nya hemby. Vad de däremot är är vidskepliga, skeptiska till Majas hus och mycket förtegna om varför huset inte är så populärt. Vi har lokalteater, spöken och ensamhet. Inte lika blodig som tvåan, men mysigare. Så jag antar att jag ska backa och leta fram Styggelsen som ska vara ettan. Jag vet att Hellberg även skrivit en ungdomsroman, samt att hon sitter med ett bokprojekt hemma i Oxford (jepp) så det finns lite att se framemot. Alltid bra det där, att ha något att se framemot. (Och nej, jag satte inte ihop fram +emot av misstag, jag tycker de ska sitta ihop.)