"Heja Byn"

Har varit på ett sorgligt, men trevligt besök hos min barndomsväninna Krimskramsan. Sorgligt för att vi tog farväl av hennes rolige, snälle morfar som blev välsignad med ett långt och rikt liv. En begravning är alltid ett farväl hur vi än vrider och vänder. Inte bara av en annan människa men också av en tid som varit.

Då jag tillbringat så mycket av min uppväxt i Edsbyn under många skollov så är det som en en rot för mig, den rotlösa. Så av den enkla anledningen kändes det så självklart att hedra en av människorna som gav mig den känslan. Sen är det alltid så att man vill vara nära sina vänner när de går igenom tuffa dagar.

Därför känns det så extra fint att ta emot omtanke av den person som jag ville trösta. För i typisk Suzana-anda så hade hon ordnat dessa otroliga vantar till mig.

Och inte nog med det, de låg i den här fantastiska burken. (Till den Frippe-galna Anna).

Färger och blommor till mig. Återigen, jag har vänner som är mer än jag förtjänar. Mina flickor fick småpresenter också. Samt att jag fick med mig en Äppelgurka och gissa om jag är nyfiken på hur den kommer att utvecklas : ) Här delar jag med mig en liten bild från hennes Second Hand projekt.

Jag känner att ägarinnan förtjänar att vara med på bild idag.

Madame S.

"Sometimes you wanna go where everybody knows your name, and they're always glad you came"

Fishfingers and Custard Day igår

Anledningen till detta inlägg är helt enkelt för att visa att jag har så bra människor omkring mig. "My friends has always been the best of me." För igår mådde jag så här.

(Tyvärr är bilden tagen idag, jag och Deci såg den här skönheten och jag tänkte på hur fort saker och ting kan ta slut. Hur fantastisk och vacker man än är. Seriöst, jag har sett döda människor på riktigt - generellt är de inte lika vackra som den här fågeln.)

Vad jag borde ha gjort igår var att äta fiskpinnar och vaniljsås då det var "Fishfingers and custard Day" för att fira att det var tre år sen Doctor Who mötte Amelia Pond och de delade denna delikatess. Men jag var ganska i o-skick s a s.

På kvällssidan när jag sent omsider släpade mig från sängen till vardagsrumssoffan plingade det på ytterdörren. Jag kunde knappt gå så maken öppnar. Fast sen insisterar han på att det är till mig. Det var det sannerligen. Hur många människor får besök av River Song och The Doctor (mina rara vänner som har världens bästa fantasi), som dessutom har med sig Fishfingers and Custard när de är ynkliga?

 Jag vet en i alla fall. Till er båda, tack för att ni finns där. Ni ger mig kraft att orka.

Mest klagomål, så vill ni kan ni skippa att läsa den här posten!

1. Blogger och jag är lite sams nu.
2. Jag antar att det är fint väder.....
3. ...men det spelar ingen roll. Hujedamig, hur kan männskan säga så?
4. För att jag har utsättningssymptom på en medicin som i Sverige inte har några rapporterade sådana.
5. Ibland har läkare rätt, och man själv fel. Ehuru, det stämmer, så stämmer det omvända. Ibland har man själv rätt och läkare fel.
6. Alla ni som funderar på hur man trappar ut Voxra. Tips = tvärsluta inte. Har ni tur, vilket väldigt många har, så får ni knappt några symptom alls. Har ni en fruktansvärd otur, så får ni den enda utsättningsrisken som Fass samt bipackssedeln tar upp. Tillhör ni ingen av kategorierna så kanske ni bara får ont i magen, hjärtklappning, svettningar,skakningar, mardrömmar, stela muskler och tycker förfärlig synd om er själva. Nämnde jag illamående? Vad jag frågar mig själv är: om det känns så här att sluta med en av läkare ordinerad medicin, hur känner sig då alkoholister och narkomaner när de lägger av? Till de två grupperna säger jag bara - Respect! Hur ni klarar det är bortom min fattningsförmåga?
7.Jag tänker komma tillbaka i Anna 4.0 versionen, men innan dess får det här räknas som ett dagboksinlägg som resten av världen kan läsa. Men, "Frankly, my dear, I don't give a damn".

Outdoorsy stuff

Vissa (läs mestadels släkt och folk som känner oss), tror att vi inget hellre vill än sitta inne för att läsa, se på filmer/serier, surfa o.s.v Men då och då får vi för oss att lämna tryggheten för att ströva fritt i den vilda naturen. (Det måste vara soligt förstås annars går ingen i min flock ut.)

Här försöker maken febrilt gräva bivack med stöd av Decibel som hjälper honom med hejarop. Allt för att vi ska klara oss när snöstormen kommer. (OK då - han gör en minisnögubbe - men det är nästan samma sak.)

Under denna tid på renfällen sökte tonåringen igenom sina minnesbankar för att komma på en plan för att rädda oss. Det gick inte så bra. När hon in såg att vi var fast mitt på en sjö, omgiven av sin fars släkting utan större hopp att kunna fly gav hon upp och körde "play possum"-metoden och låtsades sova eller vara död fram tills dess att hon säkert kunde fraktas hem igen. (Bra metod det där, jag kan tänka mig många gånger den kan användas på.)

Väl hemma I SÄKERHET tog jag på mig segerfjädrarna för att markera att nu är det fritt fram att äta påskgodis, och ingen kräver något annat än att man ska ta det väldigt lugnt.

Tråkigt nog glömde vi det igår och hjälpte barnens mormor att flytta till en ungflickslya. Nu ska hon bo själv utan barn - på riktigt- för första gången på 40 1/2 år. Spännande är bara förnamnet.
Första april idag och jag hoppas någon lurar mig på ett bra sätt så att jag får skratta : )