"Snön faller och vi med den", sjunger Lundell och jag försöker ignorera att han är en mansgris för jag gillar verkligen den här gamla låten. (Precis som jag ignorerar att Tolkien inte skildrar några intressanta kvinnokaraktärer som spelar någon avgörande roll för att ringen förstörs.) Vissa saker gillar man.
Som PEZ-figurer. Jag har en förkärlek för dem och saknat något bra utrymme att ställa upp min samling på. Men så fick jag en liten svart hylla av lillasyster Elin i julklapp , då slog det mig att det kanske är bättre att ställa upp figurerna i omgångar så att jag verkligen ser dem. Ibland när man har ett överflöd av något ser man inte det enskilda. Så jag gjorde slag i saken.
Jag kom på att jag skulle göra ett tema för varje månad, så januari har haft sitt tema. Ok, läppstiften, kokeshisudden, den magiska trollsländenyckeln tillhör inte temat - de bara är där för att jag kände för det. Nu fuskar jag och avslöjar att temat INTE var Star Wars utan rymden. Notera Bob från Monsters vs Aliens bredvid C3PO, samt min lilla Dalek som ska underlätta associerandet. I morgon är det februari så då kommer ett nytt tema upp. Det är spännande, som en julkalender som pågår hela året.
För jag vet inte vad det ska vara för tema än. Det tänker jag ut imorgon. (Annars blir det ju ingen överraskning för mig själv.). Hyllan sitter i köket så jag kan se den när jag sitter vid köksbordet och bli glad för att den är där.
Annars har Decibel fått sitt första körkort.
Jag personligen fick aldrig något sånt här. Men jag gjorde ju aldrig någon värmekuddsuggla heller. Syslöjd var inte min styrka.
Dagarna är fyllda med vardag efter julen. Möten, skjutsningar till träningar och skola. Maken skottar snö och han längtar efter sol och värme, likaså tonåringen. Själv känner jag mig mjukt inbäddad i den vita vintervärlden. Den är ett skydd och nästan ingenting syns för allt är täckt av snö. Trodde inte jag skulle uppskatta den när den kom sent omsider, men jag hade fel.
Jag är lite för trött för att kunna koncentrera mig på romanläsning nu. Blir mest fackböcker...och tv-serier. Rent krasst, mest tv-serier. Beslöt mig för att falla för frestelsen att se på "Supernational" som jag lite skämtsamt säger. (Kommer av att jag en halv dag sa fel hela tiden.) Men, ni som vet lite om mina preferenser inser kanske att jag aldrig skulle se på en serie som handlar om nationalism utan jag menar:
"Supernatural". (Bild lånad av hollywoodhotline.wordpress.com)
En serie om övernaturliga fenomen helt enkelt. Men inte som jag trodde, en halvlugn ungdomsserie med nåt gulligt spöke då och då första avsnittet åkte räddkudden framför ögonen nästan direkt. Den handlar väl i botten om en familj vars liv slås i spillror då mamman i familjen tragiskt omkommer i en brand och efterlämnar maken med en fyraåring och en sex månadersbaby.
Inte nog med att hon dör, det är naturligtvis ett övernaturligt väsen som dödar henne. Fadern blir besatt av att finna hennes mördare, övernaturlig eller ej, och han uppfostrar sina två pojkar till spökjägare. Dean och Sam får knappast någon trygg uppväxt eller ett normalt vuxenliv heller. Man får följa dem som vuxna med tillbakablickar mot barndomshändelser.
Pluspoäng: varje avsnitt i första säsongen spelas någon klassisk rocklåt (själv skaffade jag hem (Don't Fear) The Reaper och lyssnar sönder den just nu.) Andra plus är bakgrundsstoryn, den gör att jag fastnar lite mer, man blir nyfiken varför mördades modern? Sen är den läskig. Nästan vartannat avsnitt sitter jag på helspänn. Så när det blir något "lugnare" avsnitt med lite vampyrer kan man koppla av.
Minuspoäng: Deans karaktär lite grann. Varför måste han framställas som en kvinnotjusande Clintan. Det är inte skådespelarprestationen jag stör mig på, bara delar av framställningen. Sen lite väl splatteraktigt ibland. Det här är en populär serie bland ungdomar och min femtonåring tittar hon med. Jag tycker bättre om när man bygger upp spänningen och även om jag förstår att folk blöder om man skär i dem är kriminalserier sällan lika blodiga som vissa serier med övernaturliga element. Effektsökerier på fel ställen.
Helhetsintryck: Så pass intressant att jag ska fortsätta och titta på säsong två. Slutet på ettan var ganska bra och jag är nyfiken på kommande plottwistar.
Ja, det är ett tag sen jag skrev något men jag har tusen orsaker till det...som jag inte tänker tråka ut er med. Så istället säger jag att det här delvis är ett inlägg på begäran. En post om bilder på en kompost. Sanna från krimskramsan är en väldigt ekologiskt och naturintresserad människa. Så pass att hon läser en kurs om just odlande, kompostering och dylikt. Jag har lovat att visa bilder på....tada - min kompost.
Här ser man att det ser ut som ett litet hus. Varje "taksida" döljer alltså ett fack där man lägger hushållskompostmatrialet.
Inuti har det isolerats med frigolit på "taklocket", botten och sidorna.
Nu är det vinter och då fryser det lite. Min idé var att man bygger en sån här men med ett fack till. Tänk dig ett hus med ett platt tak samt sluttande tak på sidorna ändå. Man gör alltså ett fack mellan de två som jag har på bilden. Inte så krångligt som det låter utan fullt görbart.
Tanken är att man ska kunna låta den kompost man sätter igång först ska mogna mer så att den kan användas i jordförbättringssyfte. För något jag upptäckte när vi satte igång var att ett års kompostering var starkt, för kraftig för jorden och den behövde mer tid.
Vet inte om detta är till någon hjälp men det är så här det ser ut. Annars ser min trädgård vit ut. Döljer den "ogjorda" trädgården. Maken har redan börjat odla chili under tilläggsljus. Själv drömmer jag om att orka jobba i trädgården det här året. När jag blundar ser jag blommor överallt. Nu kunde jag visualisera ätbara växter men jag vill mest ha blommor. Så fröer har jag faktiskt börjat skaffa. De ska bara sås, vårdas och njutas av nu bara.
Mina förhoppningsfröer. Hoppas att det blir något av det hela så jag får lite motiv att måla av. Har tappat mer koncentration så läsning har fallit ur lite. Nu skissar jag mest. Alltid något.
Mitt i natten. Sitter och andas djupt omväxlande med att vagga mitt huvud i mina händer. Jag har just sparat ner två jobb på datorn jag funderar på att söka. Har suttit och kollat i mitt eget landskap vad det finns för jobb, sen letade jag efter de roligare jobben.....som inte finns här då. Men en del saker kan man arbeta med hemifrån.
Då kommer känslorna. Lite snabbare än tankarna, men de hinner snabbt koppla upp sig mot mitt känsloläge. Jag inser att jag är lite förtvivlad.
Hur, verkligen hur, tar man sig tillbaka till arbetslivet och vardagen? Varför? Finns det ens något jag kan göra?
Det är så långt ifrån den där flickan som bara sökte jobb och tog vad hon fick, och hon fick jobb. Inte alltid roliga, men hon gjorde de flesta jobb ok genom att hitta det som var bra på varje ställe. Var tog hon vägen?
Jag känner att jag inte kommer att klara av något alls. Men så kommer en flashback från en lingvistikkurs helt plötsligt. Vi skulle studera något som jag aldrig trodde jag skulle bemästra. Vanligtvis är jag pratsam, skämtar och frågar mycket, men den här gången kunde inte ens magister Kostia göra föreläsningen begriplig. Jag for mina åtta mil hem och gick in i mitt hus, satte mig i soffan och grät.
Redan då började jag bli trött och sliten. Jag tänkte att det här är för mycket för mig, för svårt. Nu tar mina studier slut. Men jag har lite av en "bryt ihop och kom igen"-personlighet så jag torkade tårarna och satte på datorn. Öppnade skolmailen. Ser ett mail från min lingvistiklärare och blir lite förvånad. Det tillhör inte hans vanor att skicka ut mail. Men det var ett kort mail med en länkadress på som han ville att jag skulle klicka på.
Jag begrep ingenting, men gjorde som instruerat, för han skrev helt enkelt bara att han trodde jag behövde se länken. Det var till en amerikansk blogg till min förundran. Det bästa var titeln på blogginlägget han direktlänkat. "NOBODY KNOWS WHAT THE FUCK THEY ARE DOING!".
Det handlade om att vi alla kan känna oss misslyckade, som att vi bara låtsas vara vuxna och när som helst kan någon komma på oss. De allra flesta känner ibland att det de gör är saker de inte alltid är säkra på att de gör rätt, men de försöker.
Hur han kunde avläsa mina exakt känslor under undervisningen är fortfarande en gåta. Sällan har jag känt mig så "sedd" av en lärare, i brist på ett bättre ord. Poängen är att hans enkla mail räddade min dag, gav mig kraft att försöka förstå och jag fick faktiskt VG på hela den kursen. (Jag lade ner mycket tid på den då den verkligen var svår i mitt tycke, men om alla andra bara kör rakt på så kunde jag också det resonerade jag.) Så därför tänker jag inte ge upp.
Men jag tänker inte heller vara besviken på mig själv för att jag har tappat mitt självförtroende på så många områden de sista två åren. Jag har tappat det, men jag brukar hitta nycklar, plånböcker och allt annat som rymmer så det ska säkert ordna sig. Jag har nog trott att jag klara av allt och lite till. Men nu ifrågasätter jag allt från min kompetens som mor, arbetare, fru, vän, mitt utseende. Jag behöver inga ovänner för jag är min egen värsta ovän. Så jag är rädd för att misslyckas.
Förhoppningsvis lär jag mig något av allt det här. Jag är mer ödmjuk i det avseendet att nu förstår jag att det inte alltid är så lätt för människor att "bara skaffa ett jobb" eller "skärpa till sig". När allt kommer omkring visade det sig att jag inte är mer än människa.
