Sommarhet

De två sista dagarna har jag äntligen haft lite sommarhet. Ni vet, grilla och äta ute, ligga vid badstranden, sola och äta glass. Så skönt att även en höstdyrkare som jag bli nöjd. Startade dagen med frukost bl a bestående av egenplockade blåbär.

 Sen kalas hos svägerskan. Och mina prydnadspumpor kanske faktiskt blir klara till i höst : )

Het var även min läsning av Stina Aronssons Feberboken. Sällan har jag läst en mer träffande beskrivning av kärlek mellan den moderna intellektuella kvinnan och mannen. Hur Aronsson har lyckats fånga ett dilemma många av oss stångas med är fascinerande och skrämmande.

Dock skildras inte bara protagonisten Mimmis känslor för sitt kärleksföremål Hugo, utan man anar hur kvinnors texter marginaliseras av litteraturkritiker. Tyvärr är det nog inte unikt för första halvan av förra seklet. Skrivande och läsande är fortfarande präglat efter en mall. En mall som gör män till vinnare och kvinnor till "duktigt gjort fast hon är kvinna".

Men det är rolig läsning. Jag fångas av Mimmis vånda över att lida alla helvetets kärlekskrav. Hennes beskrivningar av karaktärer omkring henne är också intressant, jag inbillar mig att det avslöjar en del av Aronssons åsikter.

Nu ska jag dock njuta lite till av sommaren innan regnet som förutspås komma i morgon drar in över mitt lilla Mora : )

Lite kalas

Har så svårt att acceptera vädret. Jag som avskyr värme och högsommarsol.Nu längtar jag mig sjuk efter badvärme. Efter att varit i Stockholm under helgen där solen faktiskt sken och möjliggjorde samvaro utomhus känns det extra jobbigt att återvända till Mora.
Passade på att fira min lillebrors födelsedag ute på Lyran i Bredäng.

Vacker miljö och stämningsfullt läge. Maken och våra döttrar vandrandes uppför backen till Lyran. En cupcakeballong som muntrar upp är inte fel.

Födelsedagsbarnet med modern och vår Nova med sin nya keps. Önskar att jag hade fotat vårt korta besök på Mälarhöjdens badplats så att jag kunde minnas att jag stått med fötterna i saltvatten i år. Känns som att hösten redan är här.

Nåja, jag har i alla fall varit på Lyran.

Gennäs, Malin, Johanna och Jag

Ibland är man glad att man blir övertalad att läsa en bok. Så är fallet med Louise Boije af Gennäs Stjärnor utan svindel. Vad jag gillar är belysandet av klass och motsättningar i Sverige, samt de delar av romanen när huvudpersonen Sophie mer eller mindre kåserar/funderar över relationer mellan människor och människan och samhället.

Man skulle lätt kunna säga att den här boken handlar om hur damen av börd möter damen av folket och sen blir det smaskiga detaljer. Men då missar man alla dessa lager i boken. Jag blev positivt överraskad av Gennäs stil. I min fördomsfulla hjärna förväntade jag mig en homohistoria i stil med heteronormer.

Kärleken som beskrivs mellan Sophie och radikala vänster Kaja är dock annat än normativ.  Jag personligen tilltalas av det ständiga påpekandet att i ett förhållande så måste man fortfarande ta ansvar för sig själv och sina drömmar. Det går inte som kvinna (eller man) att hela tiden anpassa sig och sen ha mage att bli bitter. För mig kändes hela boken som en påminnelse om att jag har mig själv att skylla om jag bara glömmer bort mig själv.

Fick jag bestämma skulle denna bok vara en obligatorisk läsning och arbetas med på skolorna. Anledningen är att den visar på hur många val vi människor gör och att vi måste vara medvetna om det. Det finns ingen sanning i att vi måste ha en kärnfamilj, att kvinnor är gjorda för att ta hand om familjen, eller att pojkar/män måste ha sina vägar sopade av mammor-kärestor-döttrar.

Boken handlar INTE om att män är värdelösa, utan att samhällsstrukturen som män i ett par årtusenden styrt behandlar kvinnor som värdelösa. Det är inget samhälle där vi kan utvecklas på samma villkor och vi borde engagera oss tillsammans män och kvinnor för att få det rättvisare....men varför skulle den styrande klassen vilja lämna över makten?

Allt det här och lite till behandlade jag, Svarta Malin och Johanna i fredags när vi äntligen fick till en träff för att diskutera boken. En sak till vi berörde var den lite känsliga frågan om sexuell läggning. Gennäs skriver inte att hon blev lesbisk, utan att hon lever lesbiskt. Hon byter ju ut sitt hetero förhållande mot ett lesbiskt. Själv har jag haft lite funderingar över varför samhället så gärna vill att vi ska sätta en etiket på vår sexualitet. Jag tror vi kom fram till att ingen av oss var särskilt förtjust i att behöva göra så. Två av oss lever i heteroförhållanden, men om det betyder att vi har en viss läggning som utesluter något annat är ju svårt att säga. Precis som Sophie säger i boken.

Brorsans rosa stövlar och Liv Strömquist

Jag har de senaste dagarna noterat en trend som gör mig lite glad. Det ger mig lite hopp inför framtiden. Visst kan det tyckas banalt men ibland är de små detaljerna viktiga. Det jag pratar om är foppatofflor. Och små pojkar.

Märkligt nog verkar färger ha samma starka känslomässiga band till människor som ex mat eller politiska åsikter. Få människor skulle acceptera att en man genomgående valde rosa som älsklingfärg. Visst kan en hel del acceptera att vuxna män äger en rosa skjorta eller piketröja, men inte sätter många mammor eller pappor på en pojkbäbis eller en femåring pojke rosa kläder.

Trots det har jag de senaste dagarna sett ganska många småkillar i just rosa foppa!? Varför just det är ok har jag ingen aning om men jag välkomnar det. För det är aldrig någon som reagerat när jag klätt mina tjejer i plagg med, av samhället bestämt, typiska pojkfärger som militärgrönt, svart eller blått. Jag känner en handfull mammor som acceptera att deras killar leker med dockor (sträck på dig Krimskramsan) och att grabbarna gillar rosa, men då kommer papporna in.

Varför tror många män att deras söner blir försvagade av att sätta på sig en prinsesskrona eller ha rosa strumpor? Men ännu märkligare är att unga kvinnor som är för jämställdhet reagerar likadant. Det får mig att minnas när min lillebror skulle ut och handla stövlar med sin far en gång på åttio-talet. De kom hem med rosa stövlar, men det var inte så populärt hemma. Vår mamma påpekade att han kommer att bli retad, men brorsan framhärdade och gick med sina fina rosa stövlar till skolan. Och tyvärr hade hon rätt - han blev retad.

Av jämnåriga flickor! Det är det som retat mig mest i hela historien. Han tog aldrig mer på sig stövlarna. Men jämlikhet är inte bara något som kvinnor ska ha, klart att som släkte är vi i underläge på så många sätt, men det betyder inte att vi inte har fördomar och att pojkar/män är helt fria att göra som de vill.

Bild från seriebolaget Galagos hemsida.

Bäst just nu på att förklara genus tycker jag att serietecknaren Liv Strömquist är. För den som vill se hur mycket arbete som finns kvar att göra så rekommenderar jag "Einsteins fru" och "Ja till Liv - Liv Strömquists ABC". Insiktsfullt, skrämmande och roande på samma gång. Annars så har jag just läst ut Stjärnor utan svindel av Boije av Gennäs...ni ser att juli visar sig vara en feminist månad. Omdöme kommer senare då jag inte vill spoila litteratur diskussionen med svarta Malin och fröken Johanna imorgon genom att avslöja mina åsikter än : )