Alla vargar bär inte päls.

Alla sagoläsare och fantasyfilmsnördar vet vem den här bilden föreställer. Amanda Seyfried spelar Little Red Ridinghood, fast vi säger förstås Rödluvan.(Tyvärr en ganska usel film, men sagan är ändå en klassiker.)

Tyvärr ser jag inte lika cool ut, men jag kan lugnt säga att jag just nu identifierar mig med karaktären. Jag känner mig som den naiva, tillitsfulla Rödluvan som vandrar längs stigen tills en varg kommer för att göra henne bekantskap.

Åh, har inte många av oss fallit i fällan att lita på vargen som är så duktig på att prata omkull oss så att vi till slut tror allt den säger. Så vi lyssnar och tror att det är helt riktigt och sant det vargen säger. Så vi ignorerar den lilla varningsklockan som ringer.

Vi lämnar stigen. Bara för att allt för sent inse att mormor är uppäten och vi står näst på tur.

Jag bor i vargland på riktigt. I mina hemtrakter tar vargar jakthundar, får och gud vet vad. Många av de jägare jag känner tror bara på en lösning. Jag tror ni vet vilken. Men inte jag. Jag kommer aldrig skriva på en namninsamling för att utrota en uråldrig jägare som har lika stor rätt som mig att äta, försvara sina revir eller att bli tokig av ensamhet så att den irrar in i våra bostadsområden.

I mina ögon är den farligaste vargen människan i din krets. Den människan som med fagert tal hjälpte dig att lura dig själv. Som Thåström sjunger "var e' vargen". Jag är ledsen, men den är där vi ibland anar. Den människan du ville tro på, den människan du ville lita på. Ibland är det den du minst anade.

Som tur är har jag en jägare som sällskap, han hjälper mig att hämta stenar som vi kan fylla vargens mage med. Sen syr jag de starkaste stygn jag kan med björntråd så att vargen drunknar i botten av brunnen.

Tillit. Så lätt att förstöra. Så svår att bygga upp. Jag är rödluvan, jag har tillit. Så vargen jagar mig alltid. Det gör inget. För jag vet att vargar är lika jagade som jag.Det måste vara ett tungt och ensamt liv att alltid behöva föreställa sig. Att gömma sig. Att vara rädd för att bli avslöjad. Jag tror att jag föredrar att bli uppäten då och då, mitt hopp om att det finns godhet och äkta värme emellan oss människor föredrar jag att hålla fast vid. Då får man ta en varg emellanåt.

Säg mig vad du läser, så säger jag vem du är....och därmed avslöjar jag mina egna fördomar.

Som jag har förstått det är läslust något som går upp eller ner för de allra flesta människor. När jag 2009 plockade upp en roman för första gången på mycket länge insåg jag att jag verkligen hade saknat "sagor". För mig hade inte läslusten direkt försvunnit, bara tiden och möjligheten. Det jag hade gjort var att läsa facklitteratur tiden emellan.

Det är nämligen så mycket enklare, tycker jag, att lägga ifrån sig en bok om kompostskötsel eller arkeologi än en saga. För mig är i stort sett alla romaner sagor. Till viss del så vill jag lägga in självbiografier/biografier i den kategorin. Att kliva in och ur världar är bland det bästa som finns. Det spelar ingen roll om det skulle vara en deckarmiljö i Ystad eller i en galax långt ifrån vår egen.

Jag har varit mer snobbig och, det erkänner jag, elitistisk i mitt tänkande när det gäller litteratur. Med andra ord så har jag ibland sett ner på läsandet av Barbara Cartland romaner, och populärkulturella böcker av olika slag. Men det kan jag säga, att jag har läst Dostojevski, Camus och Hemingway har inte gjort att jag är varken mer eller mindre "duktig" eller "begåvad" än alla som läser Liza Marklund (har aldrig läst något av henne måste jag erkänna) eller Danielle Steel (henne har jag dock läst).

Anledningen till att jag läst de böcker jag har läst har berott på tillgänglighet. Skolbiblioteket hade väl Hemingway, mormor råkade ha Bröderna Karamasov hemma osv. Jag tog det jag kom över. Sakta men säkert föll jag ändå i fällan. Den att viss litteratur är mer värd än annan. Nobel. Jag säger bara det.

En fd lärare till mig berättade att som ett experiment har han börjat be sina (högskole) elever lista de fem bästa böckerna de läst, de som gett dem outplånliga minnen och har haft en effekt på dem. Hur många klassiker tror ni brukar ligga på de listorna?

För de svenska eleverna (han undervisar engelska, främst litteratur) ligger inte helt otippat någon bok av Astrid Lindgen där. (Jag har inte frågat om Cartland dock ; P). En del studenter är internationella och även där syns något viktigt - att det finns i stort sett alltid en barn eller ungdomsförfattares verk med på listan. Trots det är inte den delen av litteraturen riktigt "fin". Så det betyder ju att forskningen på den icke-kanoniserade litteraturen släpar efter.

Jag skulle vilja se lite mer essäer, avhandlingar, större uppsatser på något annat än Shakespeare. Det som borde vara viktigt är det som barn och ungdomar läser, för det formar till viss del deras tankesätt. Så läser de manga, analysera budskap som överförs från olika typer av manga! Läser de Hunger Games, då kanske man ska försöka förstå vad som lockar i de böckerna.

Vidare är det viktigt att se och förstå att all litteratur förmedlar budskap. Om man bara läser kärleksnoveller är man A) inte korkad, B) kanske törstande efter att få läsa om lyckan av att bli älskad, C) man kanske är en butler som heter Stevens och har uppfostras att undertrycka sina känslor för att det var opassande för en engelsman vid början av förra seklet att visa dem (Remains of the Day- Kazuo Ishiguro).

Men anledningen till varför det är viktigt att se vad som läses är för att om t ex kvinnan av i dag läser om riddare som räddar prinsessor då kan det vara ett tecken på att det "mest jämställda" landet i världen har en del av sin befolkning som undermedvetet förväntar sig en viss utveckling i sina relationer som motarbetar jämställdhet på andra plan.

Omvänt gäller detsamma såklart, om män läser kärleksromaner så tror de att kvinnor konstant vill bli räddade och försörjda. Själv har jag favoritgenrer som de flesta andra. De är inte kärleksromaner, men jag kan tycka det är trevligt ibland om det finns ett sånt inslag med. Jag föredrar fantasy, science-fiction, spök och skräckromaner, helst en blandning av alltihop samtidigt. Så då är jag kanske benägen att vilja fly verkligheten? Om vi dömer läsaren efter böckerna.

Men det är inte alltid boken, utan tolkningen av boken som är viktig. Slöläser jag för underhållning, eller tror jag att Stephen Kings böcker kan tala om för mig vad vi människor fruktar mest av allt, och i så fall är då King skicklig på att fånga upp sitt samtida samhälles massrädslor?

Just nu har jag vilat ett litet tag från sagovärlden genom att läsa facklitteratur. För det är något avkopplande med att läsa sånt som människor verkligen tror är sant, och mätbart. Istället för att leva sig in i sinnestämningar, föreställa sig andras liv så kan det vara skönt med lite hederliga empiriskt upplevda verkligheter ; P

PS. Malin, jag har fortfarande svårt med vilka som skulle ligga på min 5-i-topp-lista, men den här skulle definitivt göra det : D

Några dagar efter.....nåja tid är lite flytande.

Glömde lite att nämna alla hjärtans dag den 14, för att tja, sånt händer. Jag är väl kanske inte romantisk i traditionell mening. Men jag fick för mig att överraska min man på hans arbetsplats, vilket råkar vara ett kontor. Så jag köpte choklad och en bok med IQ-utmaningar och gick dit. Det sista kanske inte lät sååå romantiskt, men om man gillar Star Trek kan det vara det.

Jag önskar att jag hade planerat lite längre i förväg men hans överraskade min var bra nog åt mig. Sen önskar jag att jag hade låtit någon knäppa ett kort efter att jag var helt klar. Här är en självknäppt lite kass bild, men en hint är att jag inte är en alv!

Öronen, som knappt syns här var mer imponerande i verkligheten. Jag klädde ut mig till ett sändebud från Vulcan, därav IQ.boken, för det vore ologiskt att inte ge bort något användbart. Jag tror några av hans kolleger dock trodde att fruntimret med röd långrock (inte på denna bild), spetsiga öron skulle vara någon från Sagan om Ringen. Men hallå, man skulle kunna tro att folk här uppe aldrig hört talats om Spock, McCoy eller Kirk.

Jag hade roligt i alla fall. Fast frågan är om det inte var lika roligt på vägen ut när en förvirrad man undrade om han kommit rätt, är det här kontoret. "Kontor slash festlokal", sa jag och log. (Tydligen var han nån känd skidåkare som ville ha hjälp...men vem håller reda på alla idrottsmän?) Sen hade Decibel gjort ett så fint kort till sin lilla mamma i skolan. Vem kan önska mer av en dag?

Själv tror jag att maken vill att jag ska ställa till med fest snart, för det här fick jag ha, ha. Tropical drinks - here I come : )

Tonåringen och Deci var rörande överens om att man bör fika en dag som denna så det blev väl så. Den romantiska familjen personifierad : D

Ett alternativt viktorianskt samhälle

Jag var ganska tveksam om jag skulle vilja läsa något mer om den själlösa Alexia Tarabotti i höstas efter att ha läst den första boken av fem i den sk The Parasol Protectorate. Kanske berodde det på att jag läste boken på svenska, kanske berodde det på att jag inte gillade kärlekshistorien i den.

Men när jag såg att mitt bibliotek nyss fått hem den andra boken i serien, (naturligtvis på svenska) så beslöt jag mig för att slänga med den. Gail Carrigers uppföljare heter töntigt nog Chanslös, (eng. org är Changeless) men steampunk är ju alltid steampunk.

Det jag gillar med tvåan är det som var ok i ettan, den viktorianska miljön och alla uppfinningar som a la steampunk liksom hör till. Naturligtvis gillar jag också själva idén med Alexias själlöshet, det faktum att hon är jäkligt bra på att ta hand om sig själv och att det övernaturliga är ett naturligt inslag i imperiet. Jag gillar vampyrer, varulvar och spöken så den delen köper jag.

Men det är de konstanta beskrivningen av hennes yppiga bröst, och lätt fåniga sexscenerna som irriterar mig mest. Å ena sidan beskriver Carriger Tarrabotti som oattraktiv för en genomsnittlig engelsman, men för varulven/alfahannen Conall, vars maka hon nu är, så är hon oemotståndlig. För varulvar i stort verkar det som. Jag får intrycket att i det här avseendet har Carriger fallit i Twilight-fällan.

Ni vet, Bella är så intetsägande men världens vackraste man dyrkar henne. Det intressanta här i Chanslös/Changeless är att det finns fler Twiligth paralleller. Utan att spoila för mycket så kan jag nämna fnurra på tråden mellan de älskande, en oväntad sak som absolut inte kan hända som hände i Meyers värld  händer i Carrigers värld.

Jag har likt förbaskat bestämt mig för att läsa de tre sista delarna, men verkligen inte på svenska.

Anledningen att jag tänker fortsätta är för att andra boken var bättre än första, de är lättsmälta och jag gillar hennes själlöshet. Hoppas hon utvecklas lite mer karaktärsmässigt. Sen gillade jag verkligen slutet, det var inte lyckligt......men vad är en historia utan utmaningar.

PS. Jag vill också ha ett coolt paraply.
PSS. De svenska titlarna suger, när översättarna till varje pris ska försöka imitera ett annat språks fyndiga titlar. Att översätta changeless till chanslös blir så fel när man läser boken och inser vad den engelska titeln anspelar på. Det är ett futilt företag att slaviskt följa konceptet "Tjejen som visste för mycket", Tjejen som jobbar skift", Tjejen som föll överbord"....lägg av. Ta er artistisk frihet!