06 augusti 2013

Dikt

Att vilja läsa poesi är inte samma sak som att förstå allt poeten avser i sin dikt. Det är därför som jag var väldigt tacksam över T.S. Eliots egna noter för att förklara både det ena och andra i hans stora verk, "Det öde landet", eller "The Waste Land", som den heter på original språk. Jag hade den stora turen att hitta exemplar med både svenska och engelska på motsatt sida, och jag älskar att så många poesiöversättare är så ödmjuka och medvetna om hur svårt poesi är att överföra från originalspråk till sitt eget. Hurra för det.

Som relativt intresserad av äldre litteratur och historia måste jag erkänna att mycket hade varit enormt svårtolkat utan Eliots egna förklaringar. Att det var någon sorts post-apokalyptisk miljö framgår, att tomhet och förtvivlan råder i texten likaså. En bok som börjar med raden "April is the cruellest month" fångar ju in mig direkt. Helt uppenbart är Eliot också pollenallergisk.

Nej, precis som jag kan tänka mig så är det en efterkrigsskådeplats, känslan av att världen har blivit trasig och kommer aldrig mer bli hel på samma sätt. Vi svenskar vet en hel del om andra världskriget, men mindre om det första. Märkligt nog är det som att andra världskriget framställs som aningen kontextlöst i skolan. Eller så var det bara så när jag växte upp.

Eliot är för mig ett typiskt exempel på modernistisk poesi. Ändå upplever jag inte "Det öde landet" som lika obegriplig som t. ex dikten "The Love Song of J. Alfred Prufrock", just den sistnämnda är för mig ett mysterium gömt i en gåta inuti en labyrint. Kanske har jag lättare att tilltalas av allusioner mot historiska verk, tarotkonst etc. an medelåldersmän

4 kommentarer:

  1. var och en får väl göra sin egen tolkning

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det som är tjusningen med att vara människa, vi gör alltid egna tolkningar av allt vi upplever. Litteratur, poesi, utgör inget undantag.

      Radera
    2. och på bio skrattar jag när ingen annan skrattar....

      Radera
    3. :D Vet du? Det händer ofta mig också ha,ha. Sen tittar folk lite på en som att man var galen. Det är ju inte det att de har fel eller så, men man kan knappast förvänta sig att alla ska skratta samtidigt.

      Radera