"Döden, döden" , som Astrid och hennes systrar sa! Spoilervarning från DÖDEN/Gardell

Om man som jag har läste Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar, så vet man att namnet på den sista och relativt nysläppta boken heter Döden. Den första heter Kärleken, och andra Sjukdomen. Jag måste ändå få säga att alla tre hade kunnat heta 'Kärleken' för det är den känsla som genomsyrat alla tre böckerna. Men naturligtvis finns det ett bra och logiskt skäl till att Gardell valt titlarna så här, genom att visa förloppet av HIV-smitta till AIDS-döden. Att bli kär, eller ha sex till att bli sjuk på det mest fasansfulla vis, utstött och pestbesmittad i andras ögon, till att slutligen dra sitt allra sista andetag.

Som i de två föregående böckerna varvar Gardell rena fakta med huvudkaraktärernas berättelser. Att skriva om den sista boken utan att det blir spoilers är svårt så vid tillfälle skriver jag det. Det känns så otroligt verkligt och hudlöst att följa Rasmus, Benjamin, Paul och de andra. Inte så märkligt då böckerna baseras på en verklighet som nyss skett, och sannolikt sker. Ta bara Ryssland som avskräckande exempel.

Man behöver inte tycka om att det finns människor som förälskar sig och har sex med en människa av samma kön. Det förstår jag och respekterar att vi alla tycker olika. Men jag kommer aldrig acceptera segregering, förtryck, tortyr,mord eller allra märkligast - våldtäkter på människor som har en förkärlek för sitt eget kön. Ändå har vi i vårt upplysta land knappast varit skuldfria i frågan. Jag bor i Mora. Den ort där, Gardells man, Mark Levengood blev nedslagen för ett tiotal år sedan. Bara på grund av sin läggning. Det är ett litet ställe där fördomar mot homosexuella, invandrare och feminister frodas. Så jag förstår så väl att huvudpersonerna i Tatuh flyttade ifrån sina hemorter för att bli "fria" i en större stad.

Tillbaka till boken och nu blir det SPOILERS så sluta läs nedanför om ni vill spara vissa läsupplevelser till er själva.


Spoiler: Jag blev så klart otroligt tårögd och ledsen när jag läste om alla tragiska dödsupplevelser, och hur partnern i samtliga fall ignorerades av den dödes familj och släkt. Värst var nog Rasmus föräldrars behandling mot Benjamin. Där känner jag hur okvädingsorden bara vill trilla ur min mun. Mjuka fina Benjamin som är trogen, omhändertagande och aldrig lämnar Rasmus sida för någonting. Så just därför blev jag så glad när jag fick läsa om Pauls noggrant arrangerade begravning, av honom själv. För att parafrasera från Karl-Bertil Jonsson, det var förbanne mig det finaste jag har läst sen jag konfirmerade mig!