13 augusti 2013

Ove

"Hur kan man inte backa med ett släp? frågar han sig. Va? Hur svårt ska det behöva vara att reda ut grunderna i höger och vänster och sen göra tvärtom? Hur tar sig de här människorna sig fram i livet överhuvudtaget?" (s 25).

Här summeras tankesättet hos En man som heter Ove, av Fredrik Backman, väldigt väl. Jag säger ofta att jag inte gillar svenska författare så värst, och sällan böcker som behandlar vardagen, men jag är beredd att göra ett undantag här. Jag lånade boken av tre skäl; min svärmor rekommenderade den, min pappa heter Ove och är medelålders, och slutligen när jag snabbt bläddrade i den på biblioteket verkade det som en sur gubbe var protagonist.

Vi möter alltså Ove, som är nypensionerad (mot sin vilja) och 59 år gammal. Och bitter. Och håller hårt på hur saker och ting ska vara. Det är lätt att skratta åt en man klappar till en lek-clown på ett sjukhus för att denne trollar bort Oves femkrona och tror att det ska gå bra att "ge tillbaka en annan femkrona" (s 131). Sen är det svårt att inte le åt alla hans misslyckade självmordsförsök. Jag vet - det där lät hemskt eller hur? Men sett ur bokens sammanhang är det så det känns när rep går av, grannar stör genom att knacka på när man ska gasa ihjäl sig o.s.v. Ove har det inte lätt för sig när han försöker stöta bort människor och djur, de låter sig inte alltid hindras av oförskämda gubbar alla gånger.

Under Ove stela sätt finns såklart en historia, och en jäkligt bra sådan. Fredrik Backman har skrivit en bok om riktigt svåra och tunga ämnen på ett sånt sätt att man häpnar lite lätt. Visst, en del saker är kanske för otroliga eller tillrättalagda men jag vill gärna få en dos av det ibland. Jag kanske ska kalla genren "svensk Disney för desillusionerade själar som vill få lite hopp om livet". Tro mig det får man! Utan att spoila för mycket så är det en historia om vänskap mest av allt, även om principer och kärlek får utrymme. Alla behöver en granne som Parvaneh, Oves nya grannfru, som helt enkelt vägrar låta en man som heter Ove vara ifred.
Det här har inget med saken att göra, men på vårt Ica Maxi finns allt. Krokodiler. I lösvikt. Trots det kostar de 99 kronor styck. I styck och lösvikt. Krokodiler.

7 kommentarer:

  1. ok, på Coop har jag sett fryst, på riktigt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var lite coolare faktiskt, eller mer tragiskt. Jag vet inte vad jag ska tycka om det?! Märkligt kanske? Man kan väl äta allt antar jag, men frågan är vem kommer på idén "jag vet, vi testar om någon vill ha krokodilkött"? Men jag tänker att det finns väl en marknad för allt i dessa dagar av det ultimata konsumtionssamhället.

      Radera
    2. Min kompis var i Afrika i våras och fick äta på riktigt, nöjd.

      Radera
    3. Låt mig gissa, "tastes like chicken" ; P Jag äter ju inte kött, jo fisk äter jag. Från början var det ett kombinerat hälso/etiskt/livsåskådningval. Tjugo år nu. Men jag ser inte ner på andras val att föda. Däremot kan vissa förhållanden som omger kött och fiskindustrin göra mig djupt beklämd. Min mans familj består av älgjägare, vilket var svårt för mig i början. De hade stora fördomar mot en sån figur som mig. Men vi har nog lärt oss under åren att stå ut med olikheterna. Att inte äta däggdjur är nog lite som att vara muslim på ett vis, man får ofta stå till svars vad andra gör trots att man inte är våldsam eller fördömande själv.

      Radera
  2. Jag vill bara berätta att jag är lite osynlig i kommentarsfälten men att jag är inne och läser =) jag har tagit mig lite i kragen med internetlivet och nästan kommit tillbaka till de här med datalivet igen ^^ sen vill jag även berätta för dig anna att jag tyckte de va supertrevligt (!!) och träffa på dig på ica sist jag va hemma! så de så =) KRAM PÅ DEJ! (och jag vill läsa oveboken nu tack vare dig )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej kära JulleBulle : ) Jag tyckte också att det var kul att träffas, inte så ofta det händer precis. Har förstått att det varit lite pestigt ett tag. Sen finns inga krav på att kommentera hos mig, jag skriver för att jag skriver. Men jag undrar om du har stängt av ditt eget kommentatorsfält? Jag brukar kryssa i rutan för att på nåt sett visa att jag läst, men du kan ju knappast veta att det är jag ; P Hoppas att du har det bra, bättre eller hur vi nu ska säga, kram från ett regnigt Mora

      Radera
    2. tack för att du påpekade kommentarer, jag hade lyckats by6ta färg på länktexten så den smälte in me de rosa, hade en kvart där jag satt och bha " vaaa, va fan funkar de inte" men nu går de haha

      Radera