Musik som healing

Vissa dagar finns det inget som känns så där värst bra. Då tänker jag på hur min kompis F en gång sa att när det var en svår tid i livet var musik en av de enda sakerna som nådde fram. Jag håller med. Utan musik vet jag inte hur folk genomlider sina dagar.

När vi nyss hade danstävling och min dotter var svimfärdig av nervositet, var det svårt att inte falla för frestelsen att springa ifrån mina lagledarplikter för att bara krama och trösta. Men så ser jag att hon rör sig omärklig till den mycket levande musik som spelas, det verkar lugnande. Så jag gjorde likadant. Log, dansade lite där jag stod och kände musiken trösta mamma-oron. Sen fanns ju coachen på plats. Ia saves the day.

(Obsevera den subtila hjärntvätten mot anglikanska smaken hos miss Decibel.)

De lyssnar på musik för att peppa sig, för att lugna sig, för att sova på....eller för att stänga ut omvärlden. -men det är ett terapiinstrument som borde användas mer. Menar ni verkligen att det finns folk som inte har temasångerperiodvis?
Jag har listor för att bli mer motiverad att springa fort, såna som ska lugna ned mig, såna som gör mih på lekhumör, listor förallllllt. Va! Har inte folk det? Ungdomar har det, för de har förstått saken. Hur man styr sina känslor genom klingande, klangande toner till dropping beats.

När jag några dagar tidigare åt av Anna-Karin Mixs fantastiskta bakverk inne i ens rustik gård så önskade att jag hade haft en sång som gav rättvisa åt den gudomliga hjortonpajen med kola. Det skulle så klart ha varit Ljungströms "Den norrländska präriensgudinna" som borde ha spelats när man åt den. (Poängen är att jag hade börjat koppla musik till upplevelsen.)

När jag vill vara i total zero-oros läge behöver jag var ensam i ett rum och inte höra ljud utifrån. Sen sätter jag på klassisk musik. Många hatar sånt, men instrumenten talar högre om inte sång döljer dem. Så Mozart låter såååmycket bättre då.

Ska man vara glad lite på kommando för att busa tillsammans:

Vi när vi åker världens högsta berg och dalbana...

Här ha man precis insett att man inte hade fattat vad man egentligen skulle ha gjort. No brain no pain.

Duckface-tävling in progress. Jag ägde ut mini totalt. Och ska man göra sånt här funkar inte ballader. Utan nu är det "Happy"(Pharrell), "Walking on sunshine"(K and the Waves) eller varför inte Elfte doktorns temalåt "Next stop everwhere/I'am the Doctor".

Musik är så bra för det finns inga känslor det inte täcker. Alla kan hitta sin favoriter. Och ibland hör man en låt från tjugo år tillbaks i tiden som man avskydde, men helt plötsligt är den jättebra. För att nu talar den till dig för att du har gått igen mer saker än du hade tidigare.

Seiröst. När jag var elva år och spelade Ebba Grön, Bowie och Nils Jensen högt för att stänga ute musiken mina föräldrar spelade så trodde jag väl aaaaaldrig att jag vid fyrtioårsåldern skulle sitta och leta efter blueslåtar. Jag var inte reda för Robert Johnsons "Crossroads", eller bli menakolisk över Billie Holidays "Stormy Weather".

MUSIK ÄR BOTEMEDLET MOT KÄNSLOR VI INTE VILL HA OCH FÖRSTÄRKER DE KÄNSLOR VI VILL VÄLTRA OSS I.