Reflektioner

För ett bra tag sedan skrev jag ett inlägg om min insikt att jag inte längre kunde tro att det finns någon gud. Jag skulle kunna gå ännu längre och hävda att jag vet det. Men det kan jag inte för det vet jag inte. Men jag tror inte det. Inte heller tror jag på spöken, rymdvarelser, ödet, att man får otur av att lägga nycklar på bordet, eller några övernaturliga fenomen överhuvudtaget.

Det hindrar förstås ingen annan att tro på vad de vill. Jag har aldrig uppskattat fanatism från något håll överhuvudtaget, så att hävda att alla som vill tro att de kan få kontakt med sina döda söner eller får tröst av att känna att Allah tröstar dem i deras svåra stund borde överge den tron är inte på min agenda.

När en religiös åskådning framhåller att vi ska älska och förstå varandra trots våra olikheter är det suveränt. Men, jag tänker att alla samfund, politiska partier, föreningar, intresseorganisationer består av en och samma sak - människor. Där börjar problemet lite grann för mig. En kedja är ju aldrig starkare än sin svagaste länk sägs det. Så när man som i min lokala kyrka (Svenska Kyrkan) har en rätt hög personalomsättning, haft utspel om varandras beteenden i lokalpressen (något år sen men märkligt är det) och jag personligen har suttit på föräldramöte med en topp KD-politiker som säger att flickorna i skolan numera klär sig "som luder"....då tappar man förtroende för de som sitter i styrande positioner inom kyrkan. (FÖ var det en kvinna som uttalade sig så.)

Men när jag igår var till Kyrkans utförsäljning av böcker för att samla pengar för att motverka svält då blev jag beklämd. Inte för det fantastiska initiativet att be folk donera böcker som sedan kunde säljas vidare, utan för hur den lilla människan aldrig ses eller lyfts fram. Småpratade med präster och kyrkopersonal som jag märker brinner för att vilja hjälpa och stötta. Det är så här det borde vara. Jag önskar att saker var annorlunda. Att det räckte till att vara snäll och vilja väl. Att varje droppe gör skillnad.

Ingenting skulle få mig att vilja tro på den gud som beskrivs i Bibeln. Vill man det får man det men jag kan inte stå för allt som uttrycks där. I många år låtsades jag inte se att det fanns så hemska saker skrivna i böckernas bok, utan jag fokuserade bara på det som jag ansåg var Jesus budskap. Det är så jag tror att många gör, sen förklarar de resten med att de har accepterat att de inte förstår allt som står där.

Jag undrar vad Gud hade sagt till den unga, kvinnliga präst som glatt rekommenderade Johan Ajvide Lindquists Låt den rätte komma in? Hade det varit ok? Det verkade vara en så fin liten grupp av människor som satt där och jag undrar bara om de gjorde som jag en gång i tiden, såg det jag ville se och ignorerade att män gav bort sina döttrar för att våldtas (1 Mos 19:8) eller att en gud säger att hans namn "är Den svartsjuke"(2 Mos 34:14) i den bok som de håller för sanning och ett rättesnöre.

Det är varken min plats eller plikt att säga andra vad som är rätt för dem när det gäller sina tankar, känslor eller åsikter. När gränserna överskrids och negativt påverkar andra människor då anser jag att det är varje medkännande människas ansvar att göra vad de kan och orkar för att förhindra det. Hustrubränning är inte ok, mord på homosexuella är sjukfel, att sikta på att utrota andra av annan tro än sin egen går också bort för mig personligen.

Många saker med tro är bra. Det behöver man inte ha en religion för att utöva. Omtanke, förståelse och vänlighet kräver ingenting annat än att bara vilja välja det.

PS. Jag hittade en Aino Trosell, tre Murakami, en Gaiman, och jag köpte Låt den rätte komma in. Den sistnämnde mest för den lyckliga uppsynen hos prästinnan som hade rekommenderat den
 ; D