...another manic monday

En intensiv helg som satt sina spår i orken hos oss som lever la vida loca. Påsklovet kändes inte som ett lov, det kändes mer som påskracet. Det avslutades med en hämtning av tonåringen på Arlanda mitt i natten, så vi var väl hemma när solen började stiga igen.

Men jag måste säga att det var en skön kväll i huvudstaden. Maken och jag kom några timmar innan planet landade och mötte upp en av mina systrar. Tyvärr hade jag lyckats missa superblomningen av körsbärsträden i Kungsan.

"Where have all the flowers gone?" Ingen hade väl plockat dem...utan marken var fylld med rosa konfetti av körsbärsblom. Mycket vackert.

Sen föll mörkret, vi var var själva jag och D så vi flanerade runt i staden och njöt av hur levande allt var. Man kunde fortfarande fika sent, sent om man så ville. Men det är ett särskilt lugn en söndagskväll. Jag hade tur för jag är gift med en man som inte protesterar när jag vill gå på kyrkogårdar var vi än är.

Efter att nyligen sett Oliver Twist snördes mitt hjärta åt extra mycket när jag fann denna minnessten. Vad är sorgligast? Att de fick leva så kort och i sannolik misär eller att det inte fanns en pappa eller mamma som kunde vara där. Adolf Fredrik. Liten men vackert skött. Nya blommor överallt, inget skräp utan bara en sorglig liten trädgård som huserar de sedan länge bortgångna. Ibland skulle jag vilja vara alla ensamma barns mamma...men det är svårt nog att räcka till ibland trots att vi är en liten familj.

Den här mamman var lättad att få se sitt stora barn igen i alla fall. Lillasyster var hemma hos farmor, för vardagen kräver att man inte är vaken till soluppgången när man ska till skolan.