Gåta utan svar

Hej igen till er som inte är ute och njuter av försommaren i detta nu. Kristi Himmelsfärd idag tydligen...jag börjar förtränga min alltför bokade almanacka så jag knappt har koll på vardag eller helg. Maken klipper gräs, och jag ligger mest och spelar Candy Crush på datorn.

Det är inte det jag har sysslat mest med de sista månaderna. Emellan möten, dans, skolor, tv-serier och livet så läser jag mest om neuropsykiatriska åkommor!? I brist på ett bättre ord. Jag har snart plöjt igenom mitt eget biblioteks uppsättningar av böcker om ämnet.

Det jag letar efter är mest förklaringen varför det numera verkar finnas ganska bra forskning och fakta från autism till Tourettes...,för att nämna blott ett par få, men inte omsätts i praktiken av t ex skolpersonal, kommuner, försäkringskassor, arbetsförmedlingar...eller ges mer stöd åt individen och dess omgivning.

Jag har talat med lärare, rektorer, barnpsykologer, skolchefen i min kommun, specialpedagoger, skolsköterskor, politiker, socialtjänstehandläggare. Svaret är i första hand pengar, i andra hand så är det någon annans ansvar beroende på vem man har kontakt med. Jag har ett annat alternativ, ovilja att ändra nuvarande strukturer så att barn, vuxna, skolpersonal slipper gå på knäna för att sedan behöva släpa sig likt zombier längs den hårda väg livet kan vara om man inte hade tur när man föddes.

Om det finns något som tröttar ut mig så är det att upptäcka att många inte besitter eller kan sätta sin kunskap i verkligheten! Men värst är det när man märker att det faktiskt finns en ovilja att lära sig något om de svårigheten människor med neuropsykiatriska problem står inför. Med kunskap om ett ämne kommer man långt.

Det finns så mycket onödigt lidande som går att undvika om man bara har viljan att hjälpa sin nästa.

För att uppväga detta rantande ger jag er en bild min vän tog på ett tåg förra veckan...det finns hopp om nerd-Sverige!

Den svart texten syns väl, ....men ta ett förstoringsglas och läs den svaga texten uppe mot högra hörnet.