Till en av världens viktigaste yrkeskår - hang in there!

För den som sett den amerikanska serien The Simpsons är den här karaktären ingen främling. för er andra - möt Edna Krabapple, desillusionerad lärare som i över tjugo år gjort sitt bästa i en klass med barn med inlärningssvårighet (Ralph Wiggum), sannolikt ad/hd-agerande Bart Simpson, samt all variation du får i vilken klass som helst.

När jag såg serien som ung tyckte jag hon var urtypen för många av de äldre lärare jag själv hade haft. Det säger jag bara - de skulle försöka jobba inom skolan idag. (Någon enstaka gör det, de såg inte ut så här då men det gör de nu.)

Det är så lätt att säga saker som att skolan måste ta ansvar, föräldrarna måste ta ansvar, eleverna bör ta ansvar och samhället är inne på fel spår. Frågan är vad ska göras? Vilka insatser krävs för att livet ska bli uthärdligt för alla oss berörda på något vis?

Träffade ännu en briljant människa igår som deklarerade att nu har hon fått nog. Hon är på väg ifrån skolvärlden. En kompetent, rätt ung och i övrigt pigg kvinna som efter fem år som lärare vill lämna ett yrke som gett henne studieskulder, stress och skuldkänslor över att hur hon än försöker så kan hon inte göra det hon vill helst - utveckla och undervisa barn och ungdomar.

Hon är inte den första som backar ur. Sorgligt nog är hon en majoritet av de lärarutbildade jag känner, och de är inte få, som ger upp eller försöker tills de springer rätt in i den kinesiska muren. De gamla rävarna klarar sig nog bättre för de vet att de snart går i pension, och en avsevärd del av dem har INTE samma starka önskan om att göra skillnad eller att inspirera. Det har dock dessa fantastiska nyexaminerade lärare, och även några eldsjälar som tycks vara fast beslutna att brinna tills lågan blåses ut. Men det här är vad jag ser i mina vänner, kompisar och bekantas ögon;

Nattens tankar

Sen kväll och jag borde väl sova. Tänker på vad mor min sa häromdagen när jag frågade henne om mina sömnvanor som barn, hon tyckte väl inte att det verkade som att jag behövde sova just alls. Riktigt små barn ska ju sova minst halva dygnet, och vi vuxna ska väl ha en sju-nio timmar antar jag.

En period i vuxen ålder så sov jag enormt mkt. Säkert tio timmar per natt, men jag hade inte så mycket mer ork. Kanske det är naturligt. Vi har så många föreställningar om vad som är normalt. Fast jag tror ju att folk sover för lite. Det är därför jag aldrig har förstått varför tonåringar ska börja åtta på morgonen i skolan. Slöseri säger jag. Majoriteten hade nog mått bättre, presterat mer och varit gladare om de fick följa sina inre klockor. Ni vet vara vaken till tolv och sova till åtta.

Insomnia är ingen höjdare dock. En av de stora hälsoproblemen har jag förstått. Själv tror jag att mitt dygn är lite mer än 24 h. Typ som alla andras. Kom ihåg att statistik är vinklad så bara för att vissa undersökningar säger si eller så betyder det ingenting. Jag tror alla har egna dygn och sovrytmer, samt sömnbehov.

Skulle jag få välja så tror jag på björnmetoden. Sov ett par månader, vakna smal men muskulös....men med ett tillägg, att man kunde få vara vaken ett par månader i sträck. Fast jag kan se det opraktiska i den planen ur ett samhälls- och familjeperspektiv. Säger bara att jag hade kunna tänka mig det.

Shawn Mullins - Lullaby

PS. Don't blink

Omvärldsdepression

Ibland kommer tröttheten över mig. Inte den där som säger - gå och sov. Jag menar den trötthet som säger att livet är som att slåss mot väderkvarnar, att ösa ur vatten ur den läckande båten med en tesked eller att vi människor kommer alltid stå oss själva närmast och solidariteten är inte död utan har aldrig funnits.

Att vara människa är en individuell upplevelse. Så jag kan inte tala för någon annan än mig själv. Ändå tror jag att det finns fler därute som känner som jag, oro över samhällsutvecklingen både på mikro och makronivå. Att pengar styr det vet vi redan. Frågan är vem som styr pengarna? Är inte det människor? Går inte de att styra?

Jag har dagar då min tro på mänskligheten är större än den varit under en tid nu, jag har dagar då jag sätter mitt hopp till nästa generation och försöker tänka på allt bra som faktiskt händer. För det händer. Solskenshistorier om återfunna hundar, lyckliga slut i verkligheten, en by får renare dricksvatten, rösträtt för kvinnor där ingen funnits, alkoholister som lyckas hålla sig nyktra resten av sina liv.

Fast varför är solskenshistorierna så viktiga, är det för att de utgör undantagen från våra vanliga liv? Om det är så stanna jorden för jag vill hoppa av.

Kan inte patriarkatet bara försvinna, alla människor bli altruistiska eller miljövårdande? Varför kan inte folk bara hålla sams som Rodney King föreslog? Hela den här min Gud är bättre än din känns som min pappa är starkare än din diskussionen som sex-åringar har.

Vad får en människa att gå över gränsen från att vara en trevlig granne till mördare? Eller bli tjuv? Eller leda organisationer som vill förneka homosexuella mänskliga rättigheter, slänga ut alla med fel etnicitet, förbjuda sex utanför äktenskapet, förbjuda preventivmedel, bränna änkor på bål?

Det är inte tiden som är ur led, det är ett helt släkte - Homo Sapiens.

Petter ft. Daniel Addams Ray - Håll om mig (akustisk version)

PS. Jag är försiktig, men inte Sheldon Cooper.

Dardel, mer än bara dandy, men oh så tjusig ändå ; P

Kör vidare med min facklitteratursvurm just nu. Senast lästa är Nils Dardel - I skuggan av dandyn. Boken är utgiven av Mjellby Konstmuseum. Som boken mer eller mindre inleds med så är Dardel främst förknippad med "Den döende dandyn".

Han själv har uppfattats som en mode och gayikon under en avsevärd tid. Visst kan man lätt förstå det när man läser om hans vänskap med Rolf de Mare, som var öppet homosexuell, samt att Dardel gärna läste Oscar Wilde.

Som de olika skribenterna i boken påpekar så vet vi faktiskt bu eller bä. Dardel hade barn,var gift, lämnade sin hustru för en annan kvinna och verkar ha haft kända kärlekshistorier med kvinnor. Samtidigt så ska det väl inte spela någon roll vad han hade för läggning.

Själv är jag en smula svag för människor som är gränsöverskridande. Jag gillar när folk leker med könsroller. På den här tiden Dardel verkade var det ju en stor sak bara om kvinnor bar byxor, eller om män visade en mer androgyn sida av sig själva. Betraktar man bilden ovan ser kanske Nils ut som vilken karl som helst från den tiden.

Hans självporträtt berättar lite mer om man känner till den tidens klädmode. Här är inget svart eller strikt. Färg, och ett ansikte som ser ut att tillhöra en ung pojk. Det poängteras i boken att man tror att Nils Dardel var en konstnär som var lika medveten om "den röda mattan" som dagens Oscarsbesökare. Han klädde sig medvetet, och lät sig fotas som en dandy. Ser man familjebilder eller ser vad han skrev till familjen så förstärks ännu mer känslan av att han skapade en image.

Boken är klart läsvärd för den visar så mycket mer än hans gayikon-status. Man ser hur han under olika perioder inspireras av olika strömningar i sitt målande, och hur han anpassar sig efter sällskapet när det gäller sin persona.

Det jag gillar mest, bortsett från konsten i sig själv, är att författarna försöker få fram att han inte behövs placeras in som smyghomo, eller som överklassbrat, utan att han sannolikt var intresserad av hur kön framställs. Att han lekte med det. Visst framställer han sig som fåfäng och ytlig, men det är personer som Dardel som inspirerat män att våga visa att de också bör kunna få lägga ner tid på sitt yttre.

I dag ser jag hur män (oftast yngre) med självklarhet bär en sjal eller någon accessoir (jag kan inte stava idag) utan att få en stämpel. Något vanligare är det dock i storstäderna. Om vi nu verkligen är helt för jämställdhet och att alla har rätt till att få se ut hur de vill då ska man inte klassas som feminin för att man som man intresserar sig för sitt utseende.

För det jag har lagt märke till att det är en hel del kvinnor/tjejer som fäller kommentarer som "vem vill ha en kille som lägger ner mer tid på sitt utseende än man själv". Hade det varit tvärt om hade det debatterats vilt. Så nej, fortsätt med kaftan Di Leva, kräma på hårgel om ni vill grabbar. Ska det vara rättvist så ska det gälla åt båda hållen!