Känner mig frustrerad. Både pga inre och yttre omständigheter. Lite grann känner jag mig som Hoppsan i Robin Hood, han har en tendens att hamna på efterkälken i många lägen. Sen om det är självförvållat så vill jag inte låtsas om det.
De yttre omständigheterna är min arbetslöshet. (Intressant namn det där för utan arbete känns det inte som att jag är. Mest oavlönat slit. Efter att ha pluggat heltid i tre år så inser jag att allt här hemma är eftersatt. Inomhus och utomhus.) Nu har jag områden jag vill arbeta med, som litteratur. Men jag skulle ha nytta av en biblioteks och informationsutbildning. Alltså ca ett och ett halvt år till.
Fast jag får inte låna mer från CSN, har pluggat för mycket redan. Sen ligger alla utbildningar långt bort. Sen vill t ex Uppsala att man skulle ha VG på kandidatuppsatsen och det har inte jag. Mitt G kändes ok först, men i efterhand så tänker jag att det fanns inget jag hade kunnat göra annorlunda. Tiden och kraften fanns inte där.
Jag är också trött på att ha så mycket omkringpussel i min vardag. Möten hit och dit.Viktiga saker men jag önskar att allt bara var bra och att jag därmed slapp lägga energi på sådant som jag inte ens ser någon ljusning på. Jag tror att jag har tappat min förmåga att se ljuset i tunneln.
Sen känner jag mig uppgiven över att jag aldrig tar mig här-i-från. Min ena syster flyttar till Thailand nu. Till solen som hon älskar. En av mina bröder ska semestra i Las Vegas om två dagar. Jag känner väldigt många som åker bort, flyttar och rör på sig. Jag blir tokig av dessa väggar. Ge mig rymd och luft under vingarna. Alltid kommer något i vägen så att vi kommer aldrig längre än trettio mil härifrån.Men jag vet att det är upp till mig att ändra på omständigheterna.
De inre omständigheterna är mitt totala haveri rent mentalt. Jag har slut på initiativ, ideér, kraft och förmåga. Men gnälla blir jag faktiskt bättre och bättre på. På något sätt känns det som att allt tog slut när mitt program gjorde det. Jag satsade allt på att ta mig igenom det trots sorger och sju svåra år. Fast jag många gånger grät och sa till mina närmaste att nu...nu klara jag det inte längre nu hoppar jag av. Jag klarade det. Märkligt nog så publiceras sådana här examina i lokalpressen, så nu tre månader senare kommer folk och säger grattis.
Tid, kraft, pengar och möjligheter står överst på min önskelista nu.
Ja du vad kan jag säga o göra, känns som vi sitter i samma kvicksand. Jag vill göra så mycket men kan inte pga olika saker. Jag kommer önska mig att jag blev en fågel i mitt andra liv, så jag kan landa o flyga iväg vart jag vill. Vet inte men jag orkar ingen mer, fick svar på min misströstan på att vissa ska prövas till det yttersta, jag har sagt att jag orkar inte prövas något mer. Men jo då det kommer fler prövningar. Min mamma säger att vi har alltid den där grinden framför oss, spelar ingen roll, den försvinner aldrig, kommer aldrig komma på hur man öppnar den, river den, hoppar över. Vi får försöka hjälpa varann lättare sagt än gjort. Ljuset i tunneln har jag själv tappat tron på att hitta. Men vi får inte ge upp, det är det enda som man får tänka. Du får tänka att du har din familj o den är underbar det vet jag.
SvaraRaderaVisst har jag en underbar familj, och det är den som gör att man kämpar på många gånger.Jag anser att din mor är en klok kvinna och att det hon säger sannolikt stämmer!
RaderaTänker på dej Anna from time to time, du har i mina ögon alltid varit en viljestark kvinna med en mycket trevlig och mysig personlighet. den kan man komma långt på.
SvaraRaderaDet är bara en själv som i slutändan står i vägen för sina egna drömmar, jag vill inte vara den som i slutändan ångrar att jag stannade eller gjorde nått ogjort i mitt liv, och får för mig att du kanske lever lite i samma tankar, lite tankar och tips på att komma iväg är först att komma på vad du ungefärligt skulle kunna tänka dej att jobba med eller vad du skulle kunna göra med din utbildning, har för mig att du sa till mig att du inte kunde bli nånting igentligen? sen försöka prata ihop med dig själv och med partnern om hur du känner och vad du skulle vilja, att du har så mycket mer och ge och inte får den utvecklingen och hungern stillad i lilla Mora, så var det iaf för mig, och får man försöka hitta jobb och bostad, om man vill vara på de säkra ifall man ångrar sig, att hyra ut huset och inte sälja, det finns mycket fina bostäder, hus och lägenheter utanför stockholm och uppsala som hyrs ut av lite likasinnade. De ända som verkligen behövs är viljan, resten löser sig med tiden. må låta enkelt att skriva, men svårare att genomföra, men jag lyckades och adde lyckades, många med oss, så varför inte ni?
Finns MYCKET mer att få av allt här , jag bor ju mellan uppsala och stockholm, och det är nästan de bästa av två världar =)
STOR KRAM!
Tack för alla konstruktiva förslag Julle! Du har nog rätt i att Mora är lite trångt, det är nog en fråga om hur länge jag orkar bo kvar.
Radera