28 augusti 2013

Sylvia

Efter att Hannele tog upp boken Helioskatastrofen, av Linda Boström Knausgård, insåg jag att jag aldrig hade läst Sylvia Plaths Glaskupan (The Bell Jar). Ibland är det så att en bok får mig att vilja läsa en annan, så jag tog och läste Plath.

Boken beskriver mer eller mindre hur en ung kvinna glider in i en psykos uppfattar jag det som. Det börjar med att man får följa hennes tankar om hur meningslöst och frånstötande det mesta i tillvaron känns. När historien börjar bor hon med ett gäng andra unga kvinnor i New York och hon jobbar för en tidning. Plath beskriver väl hur apatin griper tog om huvudkaraktären Esther när hon betraktar den värld hon vistas i. Själv känns sex, förhållanden och de sociala spelen allt mer äcklande.

Sen reser hon hem till sin hemstad i tron att hon ska börja studera men får vid hemkomsten reda på att hon helt enkelt inte kom in på den linjen hon ville gå. Då bryts Esther ned till en totalt självdestruktiv och livsrädd människa. Självmordsförsök, sjukhusinläggning och elchocker blir resultatet.

Boken i sig själv väcker en känsla av hopplöshet. Plath förmedlar dessutom en bra beskrivning av hur samhällsbilden kunde se ut de många amerikanska kvinnor i mitten av nittonhundratalet. Hur de förväntades lägga sina karriärer och personliga drömmar på hyllan efter äktenskap. Vilken enorm kvinnofälla ett giftermål verkligen kunde vara. Frågan är om inte Esther kan ses som en frisk person i det avseendet att hon genomskådar det märkliga och orättvisa förhållandet mellan fattiga och rika, män och kvinnor, de arbetande kvinnorna och de präktiga husmödrarna med sin barnaskaror.

På många sätt är hon klarsynt, även om det är plågsamt att läsa om hennes vanföreställningar och längtan efter döden. Mest tragiskt blir det för mig då jag vet att Sylvia Plaths liv är en avspegling av Esthers. Plath hade inte hunnit fylla trettioett år ens innan hon gav upp sitt liv. Det har varit många spekulationer om hennes och makens Ted Hughes relation, om Sylvias död och hans roll. Men här lämnar jag över skvallerletandet åt den som är nyfiken själv.
Bild publicerad i "The Guardian", 8 feb 2013, på Sylvia med sina två barn.


Har man någon med den här typen av problem i sin närhet kan nog Glaskupan vara en aning deprimerande att läsa bara av det skälet. Jag själv kände att det var beklämmande för att jag känner människor som beskrivit sitt tänkande i samma banor som Esther. Kanske är det bara för att öka förståelsen om hur svårt det är att bryta en nedåtgående spiral utan hjälp, men det är ändå en tung läsning.

7 kommentarer:

  1. ett ledsamt öde. och visst undrar man ju alltid om det inte funnits något man kunnat göra. som en tjej jag läste kurs med på universitetet. som mådde så dåligt att hon lade sig framför tåget. hade knappt hunnit växla ett ord med henne. men jag kommer ihåg varje enstaka vi växlade, hennes leende, hennes sorgsna ändå minspel..
    tror jag väntar med att läsa Plath. har varit så känslig i sommar (ler)
    men uppskattar alltid läsa här. rara vän. hoppas augusti varit god mot dig ..

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, min kära Lycke, jag tycker inte du ska läsa den alls om jag får ha en åsikt i frågan. Jag tror att det räcker med att läsa om den. Särskilt inte om det varit en skör sommar, jag menar man kastar sig väl inte i en snödriva naken om man redan fryser in i märgen.
      Augusti har varit hyfsad. Skolstarten är alltid en lite svår tid. Skönt med rutiner, men att få alla pusselbitarna att passa känns alltid hopplöst. Nåja, jag får tänka på alla de bra dagarna augusti faktiskt bjöd på. Jag är nöjd nu när september kommer. Min årstid börjar nu, äntligen : D

      Radera
  2. Det var för länge sedan jag läste Glaskupan, har väl inte orkat läsa om... finns nog i bokhyllan. Jag har arbetat ett par år på mentalsjukhus och känner igen en del som Linda Boström Knausgård beskriver i Helioskatastrofen, starkt att skriva så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant, jag jobbade en (kort) period på en psyk.avd. för + 55-åringar. Det var en nyttig, men svår sak att vara med om. För mig känns det fortfarande märkligt att människor med så vitt skilda problem bara buntades ihop. Vi hade allt från djupa depressioner till svårt schizofrena patienter med föreställningar om att skada personalen. För de patienter som "bara" hade hamnat i en klassisk depression måste det varit känslomässigt otryggt tänker jag. Psykisk ohälsa är inte mitt favoritämne att läsa om heller. Jag tror att, trots att boken är bra, så är just "Glaskupan" ingen bok jag känner att jag är sugen på att någonsin läsa om. Nu ska jag leta trevliga, mer upplyftande böcker :)

      Radera
    2. Trevliga böcker blir det här med :)

      Radera
  3. kikar in och säger hej! några dagar sen du skrev! du är väl inte sjuk vännen (ler) hoppas inte..

    höstvindar här..

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. : D Jag har inte skrivit på några dagar, men jag kan inte direkt skylla på sjukdom. Varken friskare eller sjukare. Ibland kommer så många saker emellan att inspirationen tryter sas. Lite att pyssla med bara, men "there's always a way out" :) Tack för omtanken dock.

      Radera