Ingen simultankapacitet

Jag vet inte hur många böcker jag läser samtidigt just nu, och tydligen har koncentrationsförmågan tagit lite semester för ingen av dem verkar jag bli klar med. Jag läser om allt från periodiska systemet till Moa Martinssons första roman. Sen tränar jag på min turisttyska igen. Nu kan jag åtminstone presentera mig.

Fasligt mkt grammatiska regler i tyskan. Inte undra på att de förlorade två världskrig, med alla regler för varje sak man ska säga. Lite sorgligt, läste nyss om när de allierade kom in i Berlin och Hitler insåg att 'nu är det kört'. Eva Braun. Vad pågick i hennes huvud? Förstod hon någonsin att mannen hon gifte sig med sin näst sista dag i livet skulle utses till en av jordens värsta människor? För hennes skull hoppas jag att hon trodde att hon verkligen älskade honom och inte bara var rädd.

Varför tycker jag synd om Braun, varför skriver jag inte om de miljoner som mördades av Hitlers lakejer? Det har så många gjort före mig och så mycket bättre. Därför att hon en en urtyp av alla kvinnor som stannar i ett förhållande som många andra hade lämnat. Kärlek är farligt. Det tar fram många andra känslor inom människan, svartsjuka, ilska, bitterhet etcetera etcetera. Min poäng är att allt är inte rosa hjärtan och rosor som man kanske tror i sin ungdom.


Jag har sett många förhållande och äktenskap upplösas i min omgivning det sistlidna året. Tänk att i hälften av de fallen så avskyr parterna varandra nu. Hur blir det så? Hur kan en så euforisk känsla övergå i en sån oförsonlig motvilja? Jag hoppas att jag någonsin slipper genomgå detta själv. Min man har ett stort tålamod med mig. Så jag misstänker att jag helt enkelt har haft tur än så länge, att ha en man som står ut med sin, ibland, labila samt oberäkneliga hustru. Ibland undrar jag hur någon alls kan stå ut med mig. Då värmer det extra när man har en snäll vän som gör sånt här för en.

Den var god : D