11 juli 2013

"Just a perfect day, you made me forget myself."

För ett litet tag sen var vi ner till min ena bror för att fira hans förstföddas ett-årsdag, samt för att se den nyfödde sonen som kom två dagar innan Melinas födelsedag.

Min yngsta dotter fick inte sätta ifrån sig födelsedagsflickan utan vilda protester. Det blev mycket bära, men fyller man år så gör man det. Läskiga faster fick knappt bära, det vara bara kusinen som dög.
Det var en het dag, och över tjugo mil i en bil utan AC till kalaset var ingen picnic. Så man ville helst sitta ner resten av dagen av värmeslag.
Det syns inte så bra men Decibel dekorerade muffins med glitterglasyr och skrev Melina och Kian med strösselhjärtan och tog med sig till kalaset. Ett tips, vill ni ha glasyr som stelnar och inte klibbar köp aldrig Dr Oetkers glitterglasyr, det är nog inte för att få stel glasyr man använder dem upptäckte vi då den var klibbig efter ett helt dygns torkning.
Min tonåring var lite skeptisk till att våga hålla i en dagars kusin, men på vägen hem kom frågan om fler syskon ; P
Min mor med sitt fjärde barnbarn. Hon stannade en vecka och passade på att leka med ettåringen och det är nog tufft att inte bo nära sina barnbarn så att man inte kan slinka in när man vill. Kian är än så länge sin storasysters motsats, alltså lugn och sover en del.

Det har fötts ovanligt många barn i min närhet, precis som jag berättade om alla separationer som skett. Kanske är det något osynligt balanssystem i arbete. Att vara förälder handlar väldigt lite om söta bebisar. Det är en livstidsprenumenation på oro, och insikten om att man kanske inte ska vara så hård mot sina egna föräldrar för man inser helt plötsligt hur utmanande det är att ansvara för en annan människas liv.

Det hindrar inte att jag grubblar på varför en del mammor och pappor väljer att vara frånvarande i sina egna barns liv. Att man inte någonsin vill ha barn är ett val jag förstår och verkligen respekterar, men jag måste vara ärlig, jag föraktar de som överger sina barn för någon ny förälskelse eller för att det är jobbigt. Är det jobbigt så finns det hjälp att få ute i samhället - stödfamiljer, kontaktpersoner, och en hel del mer. Om det finns en period i varje människas liv som är väldigt linjär så är det barndomen. Den går aldrig i repris, du kan inte gå på ditt barns sista skolavslutning tjugo år senare, du kan inte se de första stegen när ditt barn är arton, du kan aldrig kompensera för att du inte var där.
Metronyx, over and out




5 kommentarer:

  1. Svar
    1. Ha,ha,ha : D Min kära Hannele, jag är redan 41 år, kanske lite i överkant för att börja om. Och helt ärligt, jag är kanske lite för lat. Man vänjer sig att ha större barn, det är skönt att kunna kommunicera och resonera med lite äldre barn. Småttingar kräver ett tålamod som jag nog krystade ut med yngsta barnet ; P

      Radera
    2. räcker gott att orka som mormor

      Radera
  2. äh..jag fick mitt sista lilla knyte när strax innan jag fyllde 40 :) men här blir inga fler. tre räcker mer än väl. så sant och smärtsamt om de som inte vill ta del av barnens uppväxt. skulle må dåligt för tid och evighet om jag inte fick. det är ju det mest fantastiska magiska vi har..att få följa dessa små genom åren..

    kramar en fredag, Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kramar själv en fredag. Jo, visst finns tankar där ibland. Men jag tror att min själ är för trött...om vi bortser från kroppen ; )

      Radera