Suitcase of memories

Efter att ha plockat lite i min bortgångne styvfars saker igår började jag tänka på hur märkligt det är med döden. De som dör stannar frusna i det ögonblicket, och våra liv bara fortsätter. Det är som att vi måste se hur de kliver av tåget och de står på perrongen och vinkar adjö medan vårt tåg startar upp och rullar ut från stationen för att sen stanna vid fler stationer där andra vi känner kliver av.

Det i sin tur fick mig att grubbla över min mormor som bara blev 59 år och dog för sexton år sedan. När jag var vuxen brukade vi sitta mittemot varandra på morgonen, dricka kaffe och spela patience. Jag skulle iväg till skolan och hon kom hem från sitt nattskift. Det var så himla trevligt. Vi småpratade och det var alltid en lugn och fridfull stund på dagen.

Den patiensen hette 'pyramiden' och jag har lärt min yngsta dotter den, så ibland sitter vi och fikar och spelar mormors patiense. Ibland blundar jag och låtsas att det är en sån morgon när jag hör mormor komma hem och sen låtsas jag att vi sitter där igen. Jag minns tom den sista duken hon hade på köksbordet.

Men jag har lämnat av både henne och min styvfar på olika perronger för flera år sedan. "Lying in my bed I hear the clock tick and think of you. Caught up in circles confusion is nothing new. Flashback - warm nights. Almost left behind." (Cyndi Lauper). Ja, jag har lämnat er och mitt tåg går vidare tills jag själv går av tåget. Men glömmer - aldrig.