Har just läst ut två ryska fantasyböcker av Nick Perumov. Kanske de blodigaste jag läst i genren. det betyder inte det sämsta trots det. Nej. Min känsla när jag läste dessa var att nu är fantasy verkligen på väg mot vuxenlitteraturen. Jag har läst min beskärda del av denna min älsklinggenre men aldrig förr har någon bok fått mig att känna illamående eller att krig gör varelser av alla slag till skuggor av den de var. Inte förren nu.
Här har man lurat sig själv att läsa två feta böcker med vidriga krigsskildringar med ingående detaljer om grymheter mot kvinnor,barn och gamla av alla raser. Trots det kunde jag inte sluta läsa, för jag ville se hur allt skulle lösa sig. Frågan är om jag inte får läsa några delar till. (Åtta sammanlagt)
Annars...så har Daniels glasögon gått sönder, Nova behöver nog också ett par om hon bara fick komma till ögonmottagningen (skolsyster har slarvat med remiss och tog semester i samma veva så vi väntar), jag behöver ett smärre mirakel. Den där hopplöshetskänslan. Jag vill förgifta den,hugga ner den med en kniv eller strypa den så att den inte får något syre.
Jag kan inte/hinner inte/vet inte hur jag ska parera alla saker som sker runt mig. Stora som små. Andra människors ledsenhet. Min egen. Barnens skola. Min skola. Hälsan. Hoppet.
Think outside the box. Känns ironiskt att jag ska skriva om "Huset Usher" när jag inbillar mig att allt bara faller som dominobrickor. Jag kanske skulle ha valt en annan bok. Någon gullig. Trygg. Där kaninerna är fluffiga. Där allt slutar lyckligt......
Känner igen det där, att inte orka eller hinna, man e bara en fläck av orkeslöshet. But hang in there woman!!!!Kram
SvaraRadera