26 oktober 2012

Eleanore

Nu är jag förmodligen galen, men jag vaknade med en berättelse i mitt huvud denna morgon. Jag skrev ner den på en halvtimme och det är som att den skrev sig själv. Nu tänker jag lämna ut mig själv och visa den för er. Jag drömde upp början och sen rullade tankarna vidare när mina ögon slogs upp.

Hela dagen pockade Eleanore på att jag skulle berätta. Så på kvällen gjorde jag som hon ville. Om någon tar illa vid sig eller bekymrar sig så ber jag om ursäkt, men vill påpeka att alla som skriver har historier inom sig som måste ut och annars så skulle världen vara tyst.

 Namnet är verkligen inget jag själv jag skulle valt men som sagt så är det inte jag som valt det. Denna saga är en blandning av mig själv, andras historier och det alltid så märkliga undermedvetna. Men novellen/sagan är sin egen. Den är inte redigerad eller kontrollerad med tanke på kommateringar eller grammatik. Men det är precis som det ska vara.

'Jag ligger i halvslummer när jag hör hennes tassande. Ni vet det där tillståndet när man befinner sig mellan vaka och sömn. Hon säger ingenting utan försöker smyga in i mitt sovrum. Det är ju så att när man lever i en familj så lär man sig till slut att urskilja alla familjemedlemmars fotsteg utan att faktiskt se dem. Så jag vet att det är hon.
Hon kryper försiktigt under mitt täcke för att lägga sig så nära mig som möjligt. Jag ler men blundar fortfarande. ”Eleanore” säger jag bara. Hon svarar inte. Men jag är van, hon ett tystlåtet barn. Det blev en smula kallt när hon lyfte täcket, fast det kan jag stå ut med.
Hennes namn ska inte uttalas 'Ellinor' eller 'Ellenor', utan bokstaven a ska höras. Ele-a-nor, men det sista e:et är tyst. Jag gillar det, att hon är så noga med uttalet. Det är inget namn jag själv skulle ha kommit på. Själv gillar jag mytiska namn, eller namn från böcker. Men jag tröstar mig med att det är ganska likt namnet Lenore, som Edgar Allan Poe skrev om. Jag gillar Poe också.
Jag är van vid nattvandrande barn. Mina barn har alltid sovit dåligt. Jag själv med för den delen. Dock blir det tröttsamt att aldrig få en hel natts sömn. Det påverkar hela dagsformen om ni förstår hur jag menar. Om man inte sover bra kan man lätt ställa in mjölken i frysen eller hitta strumporna i medicinskåpet. Men åter till nattvandrande barn. När det gäller mina stora flickor så har de oftast drömt mardrömmar eller vill att man ska hämta vatten oavsett tid på dygnet. Är man nyvaken är man så dum att man inte ifrågasätter varför de inte kan ta vatten själva. Mardrömmar är något annat förstås. Då måste man trösta och lugna ner barnet. Allt går i alla fall ut på att man måste lämna sin egen säng.
På det sättet är Eleanore ett så enkelt och lättskött barn. Hon kräver aldrig att jag ska komma upp ur min varma bädd eller vill höra tröstande ord under nattens mörka timmar. Det enda hon vill är att vara där jag är. Hon är helt enkelt aldrig mörkrädd. Jag älskar alla mina barn, men hon är ändå minstingen och det kommer hon alltid vara. Jag önskar att jag kunde beskriva henne så det gjorde henne rättvisa. Mina andra två raringar är ljushåriga och blåögda, men annars inte särskilt lika. Eleanore är absolut inte lik sina systrar alls. Hon är mörkögd och har mörka dansande lockar som ringlar sig ned till axlarna. Hon är väl lika lång som de flesta treåringar. Hennes leende är helt enkelt förtjusande, jag blir lika glad varje gång jag ser det. Men det blir inte så ofta som jag skulle vilja.
Hon är lite mammig. Vilket utgör ett ganska stort problem när jag ibland måste lämna henne. Jag kan ju inte vara hemma jämt. Min man verkar inte riktigt se henne eller förstå hennes speciella behov, det är något som gör mig lite stressad. De stora flickorna är inte heller till någon större hjälp. De går ju i skolan hela dagarna och på helgerna har de fullt upp.
Det börjar bli ganska kallt nu så jag vaknar till på riktigt. Det är bara vi två hemma, för det är en helt vanlig torsdag. ”Vad ska vi göra idag då Eleanore?”, frågar jag. Hon sätter sig upp och lägger huvudet på sned som för att visa att hon funderar. Sen kryper hon ur sängen och pekar ut från rummet. ”Jag vet, du vill att jag kommer upp”, säger jag, ”men först måste jag brygga lite te”. Hon surar lite ser jag men klagar inte. Det är sällan hon gör det. Så kommer jag plötsligt på att jag hade lovat henne sist att vi skulle ta fram alla mina gamla barbiedockor så hon fick titta på dem.
Ingen av hennes storasystrar har någonsin gillat dockor. En genusforskare skulle nog ha gnuggat händerna av förtjusning över de stora flickornas aversion mot kissande babydockor, trasdockor och framförallt barbiedockor. Jag tyckte alltid att det kändes lite trist eftersom att jag hade sparat alla leksaker från min barndom och i hemlighet önskat mig döttrar så jag fick ta fram dem igen. Men, men, de ville hellre leka med lego, dinosaurier eller affär. Det är ju bra lekar, och jag tvingade aldrig på dem något de inte ville ha.
Nu tittar jag på min truliga treåring och frågar leende ”Var det så att du trodde att mamma hade glömt bort att vi skulle ta fram dockorna, det är klart vi ska göra det”. Nu kommer hennes bleka, nöjda leende fram. Så det var där skon klämde. Hon är så van att människor alltid har struntat i henne att det blir en negativ förväntan, och det förstår jag. Jag tror att det är därför hon alltid ska vara nära mig för jag är alldeles för svag för henne. Hon har blivit bortskämd och det är mitt fel.
Efter teet så sitter vi framför en dammig kartong nere i källaren och packar upp dockor och dockkläder. Hon hoppar upp och ner av förtjusning. Jag vet att hon aldrig har sett barbiedockor. Sen är hon ju så liten att de dockor hon sett har inte haft bröst och aftonklänningar ha,ha. Jag blir alltid glad när hon blir glad.
En sak som hon däremot avskyr är nallebjörnar. Sådana där fluffiga, mjuka som man ger småbarn. Jag minns en gång när Eleanore fick vad engelsmännen kallar ett temper tantrum och hade förstört varenda teddybjörn i hela huset. Det var ludd och uppslitna björnar överallt. Det var inte lätt att lugna ner resten av familjen kan jag säga. Jag försökte prata med henne och sa att nu hade hon gått över gränsen, och fortsatte hon på det viset när hon blir arg så måste jag och resten av familjen flytta. Det låter kanske hårt men jag blev så förtvivlad att jag inte tänkte mig för. Jag vet fortfarande inte varför hon hatar björnar.
Nu ser jag att det börjar skymma och snart kommer maken hem. Bägge storasystrarna har sms:at att de kommer senare för de är med kompisar. Jag vet att Eleanore blir lite nöjd när det bara är hon och jag. Helt plötsligt drar en mörk skugga över hennes nyss så glada ansikte. ”Vad är det min vän”, frågar jag. Hon kravlar sig fram till mig och kryper upp i mitt knä och till min stora förvåning snyftar hon. Nu blir jag orolig. Det är inte likt henne. ”Men Eleanore, varför gråter du?”. Jag förbannar mig själv tyst, för ända sen jag slängde ur mig det där med flytten så har hon varit sig lite olik. Det är mitt fel tänker jag. Varför kan man inte bara få gå någon konflikt hanterarkurs innan man skaffar barn.
”Mamma”, säger hon till slut. ”Mamma, när kommer du att dö?” Så det är det som gnager henne. Hennes separationsångest har inte blivit bättre sen den där nallebjörnsincidenten. ”Jag vet inte lilla vän”, svarar jag. ”Varför kan du inte dö nu för?”, frågar hon och ser på mig med sitt tårstrimmiga ansikte. Jag tittar medlidsamt på Eleanore, och kramar om henne ännu hårdare fast jag vet att jag snart kommer att få frossbrytningar. Men det förtjänar jag efter att jag skrämde upp henne med mitt prat om flytten. ”Därför att, Eleanore, jag hade inte hamnat här i huset”, försöker jag förklara. ”Det vet ju du”. Men nu snyftar hon ännu högre, nästan hysteriskt. ”Sen har jag ju resten av familjen att ta hand om, det är ju inte bara du och jag som bor här. Jag älskar resten av min familj med”, säger jag. Hon nickar, vi har haft den här diskussionen förr. Hon vet att om man dör för att man är sjuk eller någon annan dödar en så fastnar man oftast där man dog. Men om man dör för egen hand är reglerna annorlunda.
”Eleanore, du måste helt enkelt vänta tills jag dör av naturligare orsaker än det du föreslår”, jag försöker hålla min röst lugn. ”Känns det bättre om jag lovar att aldrig flytta”. Nu nickar hon igen. ”Sen får du lova att aldrig mer skrämma dina storasystrar som du gör ibland, inga mer trasiga leksaker eller kalla vindar. Du vet vad jag menar!”. Eleanore med de mörka vackra ögonen tittar upp på mitt ansikte och suckar, ”Jag lovar mamma”.'

6 kommentarer:

  1. Det här var ju lyckat, jag hade ändå tänkt be dig att låta mig läsa den ;) Jag förstod nånstans vid kartongerna att det låg till som det gjorde - hur som helst mycket bra!!!

    SvaraRadera
  2. Ele-a-nor, känner en, men vad gör man åt genusforskare? Det är bara att fortsätta att skriva!

    SvaraRadera
  3. sv: Ja, Tyko med glöggmugg och Karl-Bertil med imma på glajjerna... sweet!!!!

    Ska ta mig an din novell nu - gu va roligt. Återkommer!!!

    SvaraRadera
  4. Åhh en så vacker och vemodig saga/novell.. <3 Författar talanger vettja.. =)

    Kramar
    Sanna


    SvaraRadera
  5. Ja det var en intressant novell, tycker mig skönja vissa inslag. Ja, det är klart att du är en duktigt "författare" du har ju lite påbrå med två författare i släkten som har suttit i svenska akademien så fortsätt på den här vägen du. Kram

    SvaraRadera
  6. Tack för feedbacken allihop, fast jag vet att vissa av er är,hrm, aningen jäviga ha ha : ) (Ja mamma jag syftar på dig.

    SvaraRadera