Hela dagen pockade Eleanore på att jag skulle berätta. Så på kvällen gjorde jag som hon ville. Om någon tar illa vid sig eller bekymrar sig så ber jag om ursäkt, men vill påpeka att alla som skriver har historier inom sig som måste ut och annars så skulle världen vara tyst.
Namnet är verkligen inget jag själv jag skulle valt men som sagt så är det inte jag som valt det. Denna saga är en blandning av mig själv, andras historier och det alltid så märkliga undermedvetna. Men novellen/sagan är sin egen. Den är inte redigerad eller kontrollerad med tanke på kommateringar eller grammatik. Men det är precis som det ska vara.
'Jag ligger i halvslummer när jag hör
hennes tassande. Ni vet det där tillståndet när man befinner sig
mellan vaka och sömn. Hon säger ingenting utan försöker smyga in
i mitt sovrum. Det är ju så att när man lever i en familj så lär
man sig till slut att urskilja alla familjemedlemmars fotsteg utan
att faktiskt se dem. Så jag vet att det är hon.
Hon kryper försiktigt under mitt
täcke för att lägga sig så nära mig som möjligt. Jag ler men
blundar fortfarande. ”Eleanore” säger jag bara. Hon svarar inte.
Men jag är van, hon ett tystlåtet barn. Det blev en smula kallt när
hon lyfte täcket, fast det kan jag stå ut med.
Hennes namn ska inte uttalas 'Ellinor'
eller 'Ellenor', utan bokstaven a ska höras. Ele-a-nor, men det
sista e:et är tyst. Jag gillar det, att hon är så noga med
uttalet. Det är inget namn jag själv skulle ha kommit på. Själv
gillar jag mytiska namn, eller namn från böcker. Men jag tröstar
mig med att det är ganska likt namnet Lenore, som Edgar Allan Poe
skrev om. Jag gillar Poe också.
Jag är van vid nattvandrande barn.
Mina barn har alltid sovit dåligt. Jag själv med för den delen.
Dock blir det tröttsamt att aldrig få en hel natts sömn. Det
påverkar hela dagsformen om ni förstår hur jag menar. Om man inte
sover bra kan man lätt ställa in mjölken i frysen eller hitta
strumporna i medicinskåpet. Men åter till nattvandrande barn. När
det gäller mina stora flickor så har de oftast drömt mardrömmar
eller vill att man ska hämta vatten oavsett tid på dygnet. Är man
nyvaken är man så dum att man inte ifrågasätter varför de inte
kan ta vatten själva. Mardrömmar är något annat förstås. Då
måste man trösta och lugna ner barnet. Allt går i alla fall ut på
att man måste lämna sin egen säng.
På det sättet är Eleanore ett så
enkelt och lättskött barn. Hon kräver aldrig att jag ska komma upp
ur min varma bädd eller vill höra tröstande ord under nattens
mörka timmar. Det enda hon vill är att vara där jag är. Hon är
helt enkelt aldrig mörkrädd. Jag älskar alla mina barn, men hon är
ändå minstingen och det kommer hon alltid vara. Jag önskar att jag
kunde beskriva henne så det gjorde henne rättvisa. Mina andra två
raringar är ljushåriga och blåögda, men annars inte särskilt
lika. Eleanore är absolut inte lik sina systrar alls. Hon är
mörkögd och har mörka dansande lockar som ringlar sig ned till
axlarna. Hon är väl lika lång som de flesta treåringar. Hennes
leende är helt enkelt förtjusande, jag blir lika glad varje gång
jag ser det. Men det blir inte så ofta som jag skulle vilja.
Hon är lite mammig. Vilket utgör ett
ganska stort problem när jag ibland måste lämna henne. Jag kan ju
inte vara hemma jämt. Min man verkar inte riktigt se henne eller
förstå hennes speciella behov, det är något som gör mig lite
stressad. De stora flickorna är inte heller till någon större
hjälp. De går ju i skolan hela dagarna och på helgerna har de
fullt upp.
Det börjar bli ganska kallt nu så
jag vaknar till på riktigt. Det är bara vi två hemma, för det är
en helt vanlig torsdag. ”Vad ska vi göra idag då Eleanore?”,
frågar jag. Hon sätter sig upp och lägger huvudet på sned som för
att visa att hon funderar. Sen kryper hon ur sängen och pekar ut
från rummet. ”Jag vet, du vill att jag kommer upp”, säger jag,
”men först måste jag brygga lite te”. Hon surar lite ser jag
men klagar inte. Det är sällan hon gör det. Så kommer jag
plötsligt på att jag hade lovat henne sist att vi skulle ta fram
alla mina gamla barbiedockor så hon fick titta på dem.
Ingen av hennes storasystrar har
någonsin gillat dockor. En genusforskare skulle nog ha gnuggat
händerna av förtjusning över de stora flickornas aversion mot
kissande babydockor, trasdockor och framförallt barbiedockor. Jag
tyckte alltid att det kändes lite trist eftersom att jag hade sparat
alla leksaker från min barndom och i hemlighet önskat mig döttrar
så jag fick ta fram dem igen. Men, men, de ville hellre leka med
lego, dinosaurier eller affär. Det är ju bra lekar, och jag
tvingade aldrig på dem något de inte ville ha.
Nu tittar jag på min truliga treåring
och frågar leende ”Var det så att du trodde att mamma hade glömt
bort att vi skulle ta fram dockorna, det är klart vi ska göra det”.
Nu kommer hennes bleka, nöjda leende fram. Så det var där skon
klämde. Hon är så van att människor alltid har struntat i henne
att det blir en negativ förväntan, och det förstår jag. Jag tror
att det är därför hon alltid ska vara nära mig för jag är
alldeles för svag för henne. Hon har blivit bortskämd och det är
mitt fel.
Efter teet så sitter vi framför en
dammig kartong nere i källaren och packar upp dockor och dockkläder.
Hon hoppar upp och ner av förtjusning. Jag vet att hon aldrig har
sett barbiedockor. Sen är hon ju så liten att de dockor hon sett
har inte haft bröst och aftonklänningar ha,ha. Jag blir alltid glad
när hon blir glad.
En sak som hon däremot avskyr är
nallebjörnar. Sådana där fluffiga, mjuka som man ger småbarn. Jag
minns en gång när Eleanore fick vad engelsmännen kallar ett temper
tantrum och hade förstört varenda teddybjörn i hela huset. Det var
ludd och uppslitna björnar överallt. Det var inte lätt att lugna
ner resten av familjen kan jag säga. Jag försökte prata med henne
och sa att nu hade hon gått över gränsen, och fortsatte hon på
det viset när hon blir arg så måste jag och resten av familjen
flytta. Det låter kanske hårt men jag blev så förtvivlad att jag
inte tänkte mig för. Jag vet fortfarande inte varför hon hatar
björnar.
Nu ser jag att det börjar skymma och
snart kommer maken hem. Bägge storasystrarna har sms:at att de
kommer senare för de är med kompisar. Jag vet att Eleanore blir
lite nöjd när det bara är hon och jag. Helt plötsligt drar en
mörk skugga över hennes nyss så glada ansikte. ”Vad är det min
vän”, frågar jag. Hon kravlar sig fram till mig och kryper upp i
mitt knä och till min stora förvåning snyftar hon. Nu blir jag
orolig. Det är inte likt henne. ”Men Eleanore, varför gråter
du?”. Jag förbannar mig själv tyst, för ända sen jag slängde
ur mig det där med flytten så har hon varit sig lite olik. Det är
mitt fel tänker jag. Varför kan man inte bara få gå någon
konflikt hanterarkurs innan man skaffar barn.
”Mamma”, säger hon till slut.
”Mamma, när kommer du att dö?” Så det är det som gnager
henne. Hennes separationsångest har inte blivit bättre sen den där
nallebjörnsincidenten. ”Jag vet inte lilla vän”, svarar jag.
”Varför kan du inte dö nu för?”, frågar hon och ser på mig
med sitt tårstrimmiga ansikte. Jag tittar medlidsamt på Eleanore,
och kramar om henne ännu hårdare fast jag vet att jag snart kommer
att få frossbrytningar. Men det förtjänar jag efter att jag
skrämde upp henne med mitt prat om flytten. ”Därför att,
Eleanore, jag hade inte hamnat här i huset”, försöker jag
förklara. ”Det vet ju du”. Men nu snyftar hon ännu högre,
nästan hysteriskt. ”Sen har jag ju resten av familjen att ta hand
om, det är ju inte bara du och jag som bor här. Jag älskar resten
av min familj med”, säger jag. Hon nickar, vi har haft den här
diskussionen förr. Hon vet att om man dör för att man är sjuk
eller någon annan dödar en så fastnar man oftast där man dog. Men
om man dör för egen hand är reglerna annorlunda.
”Eleanore, du måste helt enkelt
vänta tills jag dör av naturligare orsaker än det du föreslår”,
jag försöker hålla min röst lugn. ”Känns det bättre om jag
lovar att aldrig flytta”. Nu nickar hon igen. ”Sen får du lova
att aldrig mer skrämma dina storasystrar som du gör ibland, inga
mer trasiga leksaker eller kalla vindar. Du vet vad jag menar!”.
Eleanore med de mörka vackra ögonen tittar upp på mitt ansikte och
suckar, ”Jag lovar mamma”.'
Det här var ju lyckat, jag hade ändå tänkt be dig att låta mig läsa den ;) Jag förstod nånstans vid kartongerna att det låg till som det gjorde - hur som helst mycket bra!!!
SvaraRaderaEle-a-nor, känner en, men vad gör man åt genusforskare? Det är bara att fortsätta att skriva!
SvaraRaderasv: Ja, Tyko med glöggmugg och Karl-Bertil med imma på glajjerna... sweet!!!!
SvaraRaderaSka ta mig an din novell nu - gu va roligt. Återkommer!!!
Åhh en så vacker och vemodig saga/novell.. <3 Författar talanger vettja.. =)
SvaraRaderaKramar
Sanna
Ja det var en intressant novell, tycker mig skönja vissa inslag. Ja, det är klart att du är en duktigt "författare" du har ju lite påbrå med två författare i släkten som har suttit i svenska akademien så fortsätt på den här vägen du. Kram
SvaraRaderaTack för feedbacken allihop, fast jag vet att vissa av er är,hrm, aningen jäviga ha ha : ) (Ja mamma jag syftar på dig.
SvaraRadera