Klarvaken

 Sitter ni och väntar på jordens undergång? (Thunder rumbling, castles crumbling*). Ibland behövs inga spådomar för att det ska kännas som att man själv är ett olagt pussel, med alla bitar slängda åt alla håll och kanter. Hela ens liv kan kännas som en undergång. Jag är ledsen men så kan det vara ibland. För vem som helst.

Jag har sett mycket elände bland vänner, släkt och bekanta detta år och särskilt denna höst. Vi fungerar alla olika, själv är jag mottaglig för andras känslor. På gott och ont. Ibland kan jag tom överempatisera. Särskilt med de som står mig närmast. Särskilt mina barn. Lider de, så lider jag. Den här hösten gick jag helt över gränsen för min egen förmåga att fungera som supermamman. (I am trying to hold on*).

Denna vackra stjärnklara natt tränger en slags sanning in i min själ. Jag kan inte ändra på en annan människas öde, eller väg om den personen inte vill det. Jag kan varken bota, hela eller transformera människor, skeenden eller val. Så nu ska jag träna på att inse det lite mer. Att kunna acceptera att livet är ibland sorgligt, att det som jag upplever som negativt inte är jordens undergång. (God knows that I tried, seeing the bright side*).

Så med mycken möda och stort besvär så ska jag göra mitt allra bästa för att se livet, och andra människor som de själva vill vara och inte som jag trodde var bäst om de var. (I'm not blind anymore*).  Jag lovar inget annat än att jag ska försöka. Att acceptera. Att låta livet falla lite som det vill, att inte kontrollera. Nu först ser jag min egen roll i mitt eget drama.

Så den här julen och resten av mitt liv så hoppas jag att jag kommer vara klarsynt. Nu kan man ju undra vem som ska plocka i hop alla pusselbitarna. Det måste var och en göra själv, särskilt våra barn och ungdomar. Som förälder är det vårt jobb att visa dem att vi som vuxna klarar av att lägga våra egna pussel, så att de i sin tur kan se och lära sig hur de själva kan göra det den dagen det behövs. Eller kanske under hela livets gång.

*Wide Awake, Katy PerryTro